Drömmar - igen

Det finns drömmar och drömmar skrev jag i ett tidigt inlägg här. Då handlade det mest om sådana drömmar man behöver ha utan att förverkliga dem, drömmar som är till för sig själva. Nu handlar det om drömmar som ska förverkligas. Jag har levt med en sådan dröm i många, många år och ibland tagit ett steg mot att göra verklighet av den. Nu måste jag göra det. För att orka leva med mig själv. För att orka med vardagen och jobbtristessen. För att få ett liv. Jag ger inga löften, mer än detta: Denna gång ska jag inte lämna bakdörren öppen, denna gång ska jag se varje steg som värdefullt och ta det. Kanske når jag målet, satsar jag verkligen är det ganska troligt faktiskt, men jag ska gå vägen fram nu. Nu. Inte i morgon eller eller om några år. Första steget togs förra veckan, andra i dag. Vad målet är och hur vägen ser ut kommer jag skriva om mer senare. Nu är det nog att säga: Jag är på väg.

"Mamma, läs 'det gör ont i hjärtat'!"

Hur tidigt kan barn uppskatta annat än bilderböcker och barnvisor och barnfilm? Tja, något generellt svar har jag förstås inte, men jag vet vad Trollet uppskattar i både musik- , TV- och litteraturväg. Nog läser vi bilderböcker (med mycket text helst), och visst har Trollet många fina barnskivor som hon tycker mycket om, men det finns också andra saker som verkligen går hem. I musikväg får det gärna vara jazz eller pampigare stycken ur musikaler mm. En CD hon tyckte om mycket tidigt var Kristina från Duvemåla - det var länge en av de få av mina egna CD:s jag ens kunde sätta på utan att hon illhojtade i protest. Den, ett par jazzskivor och samlingsboxen med Galenskaparna/After Shave...

Jag är ju rätt snål med TV för Trollets del, två gånger i veckan ser vi film, i övrigt är TV:n inte ens ett diskussionsämne. På fredagar väljer jag film, på lördagar är det Trollets dag. Men Trollet får önska på fredagar och då blir det nio gånger av tio samma önskan: "Mamma, jag önskar Farbror Frej", dvs "En himla många program". Och det är inte bara Farbror Frej som går hem, musiken älskar hon och vi kan se "Fiskbiten" eller "Parad-VS i gymnastik med lek och idrott från ICA-hallen i Potsdamm" hur många gånger som helst. De största idolerna är Claes, Anders och Kerstin, nästan vad dessa än gör jublar Trollet.

Och så var det litteraturen. Trollet älskar böcker över allting, och vi läser, läser, läser. Bredvid alla bilderböcker, Pixiböcker och Bamse läser vi också en del kapitelböcker. Emil-böckerna är bra att börja med, och just nu håller vi på med "Fröken Ensam Hemma åker gungstol" av Gunnel Linde. När kvällsboken är avslutad, i soffan i vardagsrummet, är det dags att krypa ner i sängen. Då avslutar vi dagen med en dikt. Absoluta favoritlyrikern är Karin Boye. Jag citerade en strof ur "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" för ett par månader sedan, och Trollet blev alldeles bergtagen. "En gång till, mamma! En gång till!" bad hon om och om igen. Då infördes kvällsdikten, och nu väljer hon med stor iver mellan Gullberg, Ferlin, Fröding och Boye. Två dikter älskar hon mer än andra och ber gärna om: Ovanstående dikt och "det gör ont i hjärtat", vilket ska uttydas som "Jag vill gärna stå på gatan här och frysa", där ju slutorden är "Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där". (Hon blandar ihop texterna något, men jisses, ungen är ju inte ens fyra, hon borde knappt veta vad dikter är, än mindre citera dem... )

Jag vet ju inte varför hon fastnat så för just två dikter som handlar om smärta, lika litet som jag helt förstår varför hon älskar när jag sjunger " Av längtan till dig", en sång som hon tycker är jättesorglig. Men att hon njuter och verkligen får ut något av dessa dikter är solklart. Själv tycker jag det är underbart att kunna dela mina upplevelser med min dotter.

Blott blått

När jag väntade på Trollet köpte jag litet småplagg, tittade på gardiner och letade vettiga barnprylar som jag kunde köpa innan jag visste vem det var jag väntade på. I 99% av affärerna fick jag frågan: "Är det en pojke eller flicka som ska ha detta?" och i alla ställde jag motfrågan: "Spelar det någon roll?" Nästan alltid fick jag då svaret "Jo, men är det en en flicka vill hon ju ha rosa, det vill _ alla_ flickor". Pojkar vill tydligen ingenting alls, utom att då möjligen slippa rosa.

Så kom Trollet, och eftersom jag själv älskar rött och hon klär i starka färger blev det en hel del rött. Men förr eller senare (förr i detta fall) lär ju små barn sig både att tala och att känna skillnad på färger. Och då stod det klart: Det finns bara en färg i Trollets värld och den färgen är blå!

Typisk dialog när vi handlar kläder:
"Tycker du den här är fin?"
"Nä, den är inte blå!"
"Nähä, men den här då?"
"JA, den är fin! Den är blå!"

Nu tittar hon mer aktivt själv och då låter det även så här: "Mamma, den klänningen är blå! Mamma, det finns en blå mössa där! Mamma, inga tröjor är blå alls".

Eller som hon för något år sedan uttryckte saken: "Jag älskar mest blå. Och ljusblå. Och mörkblå".

Rosa då? Alla tjejerna på dagis har ju rosa, och ofta bara rosa och massor av glitter, påverkar inte det Trollet? Jo, ganska ofta uttrycker hon att hon tycker om rosa, men när vi väl ska välja plagg hör jag i alla fall "Nä, mamma, jag tycker om rosa, men jag vill ha den blå, för den är mycket finare".
Jag hoppas bara att jag, om Trollet någon gång får syskon, är tuff nog att låta en lillebror välja glitterrosa. Och att jag också är tuff nog att låta även honom älska bara blått.

Stolt socialist!

I dag gick jag för första gången med stolthet på Byns gator. I demonstrationståget för Vänsterpartiet, med Trollet i kärran, tillsammans med andra som tycker som jag och med rakare rygg än denna stad någonsin sett mig ha. En skön känsla!