Min poetiska dotter

I dag blev det en ny dikt från min söta dotter. Min för tillfället oerhört arga dotter. Mamma var nämligen superdummast i hela vida världen och gjorde precis allt fel - jag kom och hämtade på dagis precis den tid jag sagt, hon fick leka med mormor medan jag var på möte med bostadsbolaget (apropå dokusåpan Grannarna), vi fikade saft/kaffe och pepparkakor när jag kom hem igen och tja... Hmmm. Hur det var så var allt detta fel, och dessutom påstod jag att vi inte kunde åka och handla med Trollet iförd endast tunn sommarklänning.

Detta resulterade i en liten dikt:
"Mamma, hon är jätteful!
Tummen, den är också gul"

(Lätt plagiat säger jag...)
Men efter detta diktande var damen så nöjd med sig själv och med mamma som på order förstås skrev ned dikten och satte upp den på väggen, att hon var riktigt glad i flera minuter. Tills vi kom till affären och stötte samman med kusinerna. För kusinerna har två kattungar. Och fick åka i kundvagnen, inte bara stående bakpå som det arma Trollet. Och det är oooooorättvist!!! Och mamma suckar lätt och hoppas att den här perioden har ett slut. Helst före trettonårsdagen, och tonårskänslorna...

Grannarna - en dokusåpa utan slut, introduktion

I går natt var det dags för stora grann-kalabaliken igen. För ungefär nittiotolfte gången. I kväll är det hyfsat tyst, men jag sitter och håller andan i väntan på kaoset - när detta skrivs hör jag oroande ljud utifrån...
Grannsituationen i det höga huset i Byn ser ut som följer:

På våningen under bor granne A - gravt alkoholiserad, psykiskt sjuk och synskadad man med periodvisa ångestattacker och en viss tendens att elda upp lägenheten. Ett allvarligt hot att vräka mannen efter ungefär hundraelva samtal till störningsjour, brandkår, polis och hyresbolag, ledde till slut till att han fick hjälp och nu är det hyfsat lugnt. Men minsta slarv med mediciner leder till ångestskrik och små eldningsförsök...
Granne B - en ängel! Klok och bra och stabil - men det är klart, får man inte sova på några veckor blir även änglar smått irriterade.
Granne C - psykiskt sjuk person, med tvångstankar, tvångssyndrom och tics. Ett av ticsen är att sparka i elementen, slå i dörrarna, knäppa av och på lampor och knacka i väggarna i bestämda rytmer på bestämda tider (halv två på natten, tex...) samt varje gång oron tilltar, vilket den gör varje gång något händer i huset.
Granne D och E - tysta och lugna, men inte till mycket stöd, då den ene är missbrukare, den andre dement.

På mitt plan: Granne F - barnfamilj, som inte visar sig ute annat än morgon och kväll, på väg till och från dagis. Stör ingen. Men mycket stöd är inte heller dessa...
Granne G - hyfsat lugn person i vanliga fall, som dock möblerar om mitt i natten, och har andra käcka saker för sig, när ångesten blir för stor. Vilket den blir var gång kaoset sätter in. Vilket är rätt ofta.
Granne H - rar person med hundar, som oftast har en förälder på besök eller som hundvakt, en förälder med drogproblem, ångest, rädsla och litet annat. Och där ingen av dem själva kan ringa störningsjour, polis eller andra instanser. Förälder H vill däremot gärna ha stöd i kaosstunder. Mycket stöd. Vid dygnets alla timmar.
Granne I - lätt förståndshandikappad person med stora psykiska problem och numera även fysiska. Avskyr hemtjänsten och anser att grannarna hellre kan hjälpa till med att dra på skor, städa badkar eller torka rumpa vid toabesök... Är fena på att hitta folks telefonnummer.
Åsså Trollmor och Troll - som väl i alla fall få betraktas som hyfsat normala, åtminstone i detta sällskap....

Våningen ovanför innehåller:
Granne J - kvinna med vuxen son, där sonen har eget apotek med försäljning, samt en viss förkärlek för pojkar. Små pojkar.
Granne K - ytterligare en apoteksinnehavare, men av det mer våldsamma slaget, där skulder stundom regleras genom slagsmål, och där vänner och bekanta gärna har fest. När inte vännerna eller K befinner sig på annan ort för visst statligt subventionerat boende. Så att säga.
Samt på detta våningsplan ett antal ytterst tysta grannar, som inte vågar säga särskilt mycket alls, men det är en jäkla omsättning på lägenheter där...

Och märkligt nog - ovanför detta fem våningar till med lugna, sansade, skötsamma och trevliga personer, där det aldrig förekommer minsta incident.

Med denna introduktion till dokusåpan Grannarna drar sig Trollmor tillbaka för natten. Det är tyst i huset, det kanske blir några timmars sömn i natt. Trollmor återkommer med en resumé över de senaste avsnitten inom kort. Om jag inte dessförrinnan åtnjuter landstingsfinansierat boende, ett med madrasserade väggar.

Katt-astrof

Sade jag att det svänger här hemma? Om det gör. I veckan har det i det närmaste skett en katastrof, eller snarare katt-astrof: Kusinerna fick löfte om en kattunge. En katt, alltså, en alldeles levande riktig liten kisse. Och Trollet har ingen katt. Förstår ni? Trollet har ingen katt, men kusinerna ska få en.
Trollet var en stund hos sina kusiner i lördags, när Trollmor var på restaurang med tjejgänget (kanongod mat, urusel service, jättetrevligt umgänge). Störstkusinen fyllde år, och fick en hög kattprylar i present, eftersom familjen blivit lovad en liten kattunge i veckan som kom. Trollet var vederbörligen imponerad och fascinerad och kunde inte prata om så mycket annat när mamma väl kom hem. I rätt glada ordalag, för hon skulle ju snart få gosa med denna kisse.'

Klockan sju på söndagsmorgonen vaknar trollmor av att ett argt litet Troll väser: "Jag vill åka till kusinerna NU! Jag vill se deras katt!" När mamma förklarade att alla sov och att katten inte fanns där än gick den lilla arga med på att sova en stund till. Några timmar senare vaknade dock ett ännu argare Troll som förklarade att det var ORÄTTVIST att hon inte hade en katt. Då jag stillsamt förklarade att vi ska skaffa katt om och när vi vågar lita på att hon inte utvecklar allergier även mot pälsdjur och att hon visst skulle få gosa med kusinkatten snart blev det alldeles för mycket för det lilla livet; tårarna sprutade och mamma var dummast i världen!

Hela veckan har det lilla rara barnet gått och mumlat arga små ramsor om katter, kusiner och mammor, och stundom har det varit för sorgligt att bära, detta att Troll inte får katt på minuten. Nu visade det sig att inte heller kusinerna fick katt denna vecka, det blev ett missförstånd med den utlovade kattungen (katt-astrof även där alltså), men katt är i alla fall på väg, även om det kanske tar litet tid. Var nu detta en tröst för ett argt Troll? Ja och nej. Nu kan hon både vara arg för att kusinerna ska få en katt och för att de inte fått en redan. Omväxling förnöjer. För Troll.

Det svänger, katten!

Jag antar att Trollet övar för stora sexårstrotset, eller också tycker hon bara att vårt liv behöver litet mer omväxling. Vad det än beror på är det nu stora svängningar i humöret och framför allt i vad hon tycker om sin mamma. Det är ömsom vin, ömsom vatten, kan man lugnt säja.

I går morse började hon dagen med att titta ömt på sin mor och utbrista:
"Mamma, du har en fin stjärt! Glöm aldrig det. Glöm inte att du har en fin stjärt".
Och så massor av kramar och pussar och "jag älskar dig, min fina mamma".

Några timmar senare var vi på apoteket, och jag bad henne hålla kvar nummerlappen hon tryckt fram. Detta krav på ett stackars litet barn blev för mycket för den unga damen, och hon kröp under ett bord och förkunnade högt och ljudligt för alla som ville höra på:
"Mamma är dum! Och ful! Dummast i hela världen är du! Och fulast! Jag vill kasta dig på soptippen! Hör du inte det? Du ska kasta dig själv på soptippen, för du är dummast och fulast i hela världen! Jag är inte ditt barn nu!"

Allt medan jag lugnt (och med krampaktiga försök att hålla mig för skratt) dels försökte prata litet med argt Troll, dels uträttade våra ärenden. Trollet fortsatte att vara arg, och berättade ivrigt detta för vår favoritkassörska i stora butiken - "mamma är så dum så jag ska alltid vara arg på henne". På frågan om hur det då skulle gå med vårt fredagsmys blev svaret: "Men då är jag ju inte arg, förstår du väl".

Det var hon inte heller (eller i alla fall inte för samma sak...) Redan vid middagen samma kväll kröp en liten gosig unge upp i famnen, tog ett ömt tag om mammas kinder och utbrast:
"Du är så vacker och fin och snäll och underbar. Jag älskar dig! Du är världens finaste mamma!" Och så en liten paus, sedan kom det eftertänksamt:
"Fast inte förut i dag. Då tyckte jag inte om dig. Men nu gör jag det igen".

Som sagt, det svänger. Och tråkigt blir det aldrig.

Och vem är värd det då? Egentligen. Del 1

Litet olika bloggar och kommentarer till dessa har fått mig att fundera en aning. På värde. Människovärde. Livets värde. Och hur vi värdesätter varandra, både i ordets bästa och sämsta bemärkelse. Linda skriver i sin blogg Innan du fanns - http://blogg.alltombarn.se/innandufanns/ - om kampen för att få ett barn, om smärtan i den ofrivilliga barnlösheten och om vad IVF, väntan, längtan, sorg och hopp gör med kropp och själ. En fin blogg.

Och säkert som ett brev på posten (sade man förr, nu kanske det inte är så säkert...) kommer det mängder av kommentarer om att "alla inte ska ha barn", "kan man inte få på naturlig väg är det inte meningen" , "alla är inte värda att få barn" osv. Jag känner igen kommentarerna. Jag har hört dem själv. Inte så mycket på senare år, men visst har jag hört dem. Att man bara är värd barn om man kan göra dem själv, utan assistans. Att om det inte blir några på "naturligt" vis är det naturens sätt att tala om att man inte är värd att få barn alls. Jo, det är inga helt ovanliga tankegångar, och de har en tendens att dyka upp ur de märkligaste vinklar och vrår. Tyvärr.

Jo, tanken är fri. Man får tycka, det får man. Jag bara undrar hur man tänker, när man resonerar så. Skulle den som är biologiskt mycket fruktsam vara en bättre förälder än den som har svårt att få barn? Skulle en stor mängd barn med andra ord vara en garant för att man är överlägsen som mamma eller pappa? Är man värd att bli förälder för att man råkar ha snabba spermier eller lättbefruktade ägg?

För mig luktar det raslära, förvrängd darwinism och, för att vara ärlig, ren dumhet. Alla känner vi till flerbarnsföräldrar som inte direkt är de där A-föräldrarna, pappor som har fler barn än de vet om och betydligt fler än de träffar, mammor som föder många barn, men som inte klarar vården av ett enda. Jag minns en liten kille, yngst i en barnaskara på åtta. Mamma levde med den nionde mannen, eller kanske tionde, elfte... Alla män i hennes liv hade inte lämnat barn efter sig, men åtta av dem hade det. Den lille yngste var hos oss dagtid, en liten kille som kom smutsig och hungrig måndag morgon, för mamma hade varit för full, för upptagen, för ointresserad för att laga mat, natta, tvätta, krama, älska. Det var en trasig liten en, en av åtta små trasiga, bara i den familjen. Och förstås, en trasig liten mamma, som aldrig klarat av denna roll, och som förmodligen själv en gång varit ett trasigt barn.

Nu är jag ju inte så dum att jag menar att alla stora familjer är dåliga, tvärtom, jag vet raka motsatsen också, i samma by vid samma tid. Åtta fina ungar, som älskades och vårdades och blev fina vuxna. Men visst har vi alla hört och sett de där familjerna som nästan kan få även Trollmor att börja fundera över tvångssteriliseringens välgärningar. Visst har vi sett dem, så många gånger att det rent tekniskt borde stoppa alla korkade kommentarer om att "bara de som kan få barn på egen hand är värda det". Men dumhet finns det som bekant ingen gräns för...

Och värda det? Värda att få barn? Vem är det - egentligen? Om vi skulle få döma själva. Är jag det? Är du det? Är någon det? Värd att få det totala ansvaret för en alldeles levande människa som är till hundra procent beroende av just mig, just dig, som förälder. Är vi värda det, någon, om man hårddrar det? Kanske. Kanske inte. Man kan fundera sig grönmöglig på sådana frågor.
Men en sak vet jag; om fruktsamhet och bra föräldraskap skulle vara samma sak, skulle den här världen se vansinnigt mycket bättre ut.

En sak till vet jag - det finns många, många bra föräldrar. En del av fått sina barn på alldeles naturlig väg, andra har fått diverse läkarhjälp eller fått låna ägg eller spermier eller kanske livmoder, några har rest långt bort och fått ett alldeles färdiggjort barn i famnen. Och många fina föräldrar väntar fortfarande på sitt barn, ett barn som ska komma, på något sätt och som ska landa i deras famn. Och kanske är ingen av oss värda våra barn. Eller också är vi det alla. Oavsett hur de kom till oss. Oavsett om vi kanske inte alla dagar känner oss som världens bästa föräldrar. Och alldeles väldigt mycket oavsett andras åsikter om hur barn "ska" bli till. Vi är värda våra barn, för att de är värda att få föräldrar som älskar dem. "Där det finns kärlek, där finns det en familj" skrev Kaxiga mamman i sin serieblogg.

Så enkelt är det. Finns kärleken då finns familjen. Vägen dit är bara deras ensak.

(Att sedan kärleken kan finnas, men inte förmågan är en annan sak. Att det borde finnas mer och bättre och tidigare hjälp till dem som vill och försöker vårda de barn livet givit dem, men som inte klarar det på egen hand. Det är ett ämne för fler tankar från Trollmor, en annan kväll).

Tillvarons mysterier, del 4

Jag har nyligen varit med om att fatta beslut angående ändringar i strandskyddslagen för Byns kommun. I Byn finns en fågeldamm och en konstgjord pygmésjö. Litet utanför finns ett par sjöar som mest är förvuxna plaskdammar. Jag undrar så om någon verkligen vill anlägga hamn i den konstgjorda sjön. Eller bygga sommarstuga vid fågeldammen.

Nåja, ska man vara väldigt ärlig gäller strandskydd även bäckar, åar mm, och sådana finns det en hel del. Och i kommunens utkant finns det faktiskt ett par sjöar, om än inte stora och märkvärdiga. Och även de har ju skyddsvärde. Men när man bor i den vattentommaste staden i detta land känns onekligen beslut om strandskydd ganska komiskt.

Arg!

Nu var det dags igen - Trollet får i sig fel mat på dagis. Och när jag påpekar att hon har stora eksem till följd av detta blir svaret: "Men det har ju blivit kallare ute, då får de mer eksem".
Så jag är fly förbaskad. Ett samtal med kostchefen i dag har förmodligen rett ut det hela, hon tog det på största allvar. Men händer detta igen kommer jag välta stadshuset.

Debutdikt

Härom kvällen berättade Trollet att hon gjort en dikt. Denna dikt förmedlas härmed till omvärlden:

"Mamma är så vacker så
Tåen den är också blå".

Min dotter poeten.

Tillvarons mysterier, del 3

Varför sitter man alltid för öppen dörr hos tandläkaren? Ska man till läkare och visa minsta lilltå görs detta alltid i ett rum som är stängt för alla obehöriga, men hos tandläkaren sitter man och gapar för öppen ridå. Vilket ju faktiskt är ganska irriterande för en själv som patient. Det måste också vara fullkomligt skräckinjagande för små barn som kommer för en enkel liten undersökning, och får se en fullvuxen människa som är halvvägs på väg upp i taket med munnen full av prylar och en paniskt stirrande blick.

Rätt gissat, min tandföljetong fortsätter, men nu tror jag den sjunger på sista versen. Tandläkarbesöket i dag var visserligen långt (och dyrt...), men relativt uthärdligt i övrigt. Fast jag kom att fundera mycket över den öppna dörrens politik - vad är det egentligen som gör tandläkare så obenägna att stänga en dörr? Det kan inte vara främjande för vare sig deras rykte eller patienternas mentala hälsa att se mig krampaktigt krama om stolskarmarna samtidigt som jag kvider högt och står som en sprättbåge i stolen. Har någon ett bra svar?

A pale elusive blue?

I en av böckerna om Anne på Grönkulla förklarar en av Annes vänner hur hon mår med orden ovan. Jag vet inget bättre sätt att beskriva känslan jag har nu än just så; a pale elusive blue. Jag är definitivt inte deprimerad, inte ens nere. Jag är pigg och glad och rätt energisk dagtid, men när Trollet somnar kommer precis den känslan jag inte har andra ord för att beskriva än just dessa, litet svagt ljusblå, liksom. Jag vet inte ens varför känslan kommer, kanske trötthet, kanske ensamhet, kanske bara att det är slut på semestern på måndag. Samt att 90% av vännerna är i Visby och på Medeltidsveckan... Men precis så oprecist är det, det finns en sorgsen ton någonstans inom mig, men den är liten och stillsam och stör just inte alls. Den bara finns där. Det kan den få fortsätta med ett tag, det är ingen farlig känsla. Bara litet, litet ljusblå och en aning vemodig. Det är rätt ok, det med.

Till min dotters mamma

I dag fyller Trollet fem år! En stor liten tös som firats nästan hela dagen och fått massor av presenter från mamma, mormor och morfar, kusinerna och vänner. För fem år sedan föddes hon, och jag vet inget om den dagen. Inte vilken tid på dygnet hon föddes, inte hur mycket hon vägde, inte om hon hade en liten tofs hår på huvudet eller ej. Inte heller vet jag något om hur det var när hon låg i magen, hur lång förlossningen var, hur den gick till. Allt jag vet är att hon föddes "efter tillräcklig tid", vilket väl lär betyda efter nio månader och att hon var "tillräckligt stor".

Men du vet, och jag tror du tänkt mycket på din fina lilla flicka i dag. Du bar denna lilla tös inom dig i nio månader och födde henne denna dag, kanske efter en lång och svår förlossning, kanske ganska snabbt. Jag tänker på dig på vår dotters födelsedag. Hade du hjälp när du födde ditt barn? Fanns det vänliga människor hos dig, som stöttade dig genom förlossningen? Jag hoppas det, jag hoppas du fick all hjälp du behövde denna dag för fem år sedan.

Vi har en underbar liten dotter ska du veta. Intelligent, charmig, rolig, social, verbal och fruktansvärt söt. Samt envis och temperamentsfull och en aning tålamodsprövande mellan varven. Som det ska vara, med andra ord. Jag har den stora nåden att få finnas med henne varje dag, se henne växa, lyssna till hennes funderingar, vara med i vardag och fest. Jag är hennes mamma. Men det är också du. Du är hennes mamma, nu och för alltid, inte bara den korta tid ni fick tillsammans. Och jag vet ju, till skillnad från andra adoptivföräldrar som bara får gissa, att du verkligen älskade din flicka, över allt annat. Hade jag inte fått veta det faktavägen hade det märkts på det underbara barn du födde för fem år sedan. Hela hennes jag säger att hon upplevt kärlek från sitt första andetag. Därför vet att jag du denna dag för fem år sedan tittade på ditt nyfödda barn med kärleksfulla ögon och visste att du fött det ljuvligaste barnet på jorden. Därför vet jag att denna dag måste ge dig smärta, över allt förnuft.

Älskade, älskade min dotters mor. Du var stark och modig och full av kärlek när du av omständigheterna tvingades välja en annan väg för din dotter än den du först tänkt. Du gav henne allt du kunde ge, och därmed gav du också mig den största gåvan man kan ge en annan människa: Du låter mig vårda och älska vår fina underbara dotter. För mig kommer hon alltid vara resultatet av två mödrars kärlek och omsorg. Hon är vår, och du kommer alltid finnas med oss, var dag. Din smärta kan jag inte ens ana, jag kan bara tacka dig för att du gav vår dotter så mycket kärlek under den korta tid ni fick tillsammans och hoppas att du genom våra återrapporter får veta att din lilla flicka har det bra idag, att hon fortfarande är älskad över allt annat och att hon mår gott där hon är. Hon pratar ofta om dig, och vi hoppas kunna träffa dig en dag, när vi åker tillbaka för att besöka Trollets födelseland.

I dag, för fem år sedan födde du en underbar liten flicka. Må Gud vara med dig, käraste vän.

Semester

Vi är på semester. I underbara semesterorten Uppsala. Jag är den enda människa på jorden som förlägger min semester till en lägenhet i Eriksberg (tack, tack, tack Kaxiga mamman med make som gör detta möjligt!), men så är jag också en ovanligt klok person som förstått att semester betyder att få vara fri. Fri från jobb, självklart, men framför allt fri att vara sig själv. Fri att vakna på morgonen i lycklig förvissning om att vi också denna dag kommer att träffa människor som är viktiga för oss. Vänner som betyder något, och där vi får betyda något tillbaka. Så jag semestrar vidare med ett lyckligt litet Troll och njuter av dagen. Varje dag. För jag är hemma här, och mycket lycklig.

Midsommarnattstankar

I kväll skulle jag gärna ha plockat sju sorters blommor. Inte för att nödvändigtvis lägga under kudden och drömma om en tillkommande - det är mest Trollet som tycker att mamma ska gifta sig. Nej, hon vill fortfarande inte ha en pappa, hon vill ha fest, tror jag. Och hon vill definitivt att mamma ska ha en fin, vit klänning. Jaja.

Men som sagt, i kväll skulle jag älskat att gå på strövtåg efter de där blommorna. Det är uppehåll nu, och klar luft efter allt regnande. Vad jag längtar efter att få röra mig utomhus nattetid; gå runt i högt gräs och bara känna alla dofter, bli litet kall och lagom fuktig om skor och fötter, strosa långsamt och kanske nynna på en midsommarvisa eller bara fundera över just ingenting. Jag är en nattmänniska och en skogsmänniska, och allra helst vill jag kombinera dessa saker. Att vara utomhus nattetid är bland det mest underbara jag vet, till och med att promenera genom Byn en sommarnatt är härligt, trots bristen på skog, vatten och ängar.

Jag längtar ut. Inte till krogen, men till skogen. Inte till vilda fester, men till frid och frihet. Inte till raggningshak, men till att sitta några vänner tillsammans och se solen gå upp. Eller bara till att ströva ensam över en äng sent om natten, plocka en blomma eller sju för att så ska vara, och få finnas till. Andas nattluft. Ja, jag vill komma ut i skogen, i naturen och andas. Snart.

Upp och ned

I måndags var jag hos frissan, med uppmaningen: "Gör vad du vill, jag tänker blunda". Det blev kanonsnyggt, om jag får tycka själv. I dag utnyttjade jag en present från min far, ett besök hos fotvården. Så nu är jag vacker upptill och nedtill - däremellan är det ungefär lika illa som förut. Men om någon muttrar kan jag i alla fall vinka med mina välskötta tår och vifta med håret, det är rätt ok det också.

Tillvarons mysterier, del 2

Varför, ack varför går man inte och lägger sig när man är trött? Vad är det som får en begåvad och ansvarsfull person att sitta och glo rakt in i en dator istället för att borsta tänderna och krypa ner i en skön säng och bara sova? Kväll efter kväll. Finns det någon som har ett svar till en Trollmor? En trött Trollmor. Som definitivt inte har borstat tänderna. Än mindre somnat. Korkboll.

Tillvarons mysterier, del 1

"Sommar, sommar och sol" sjunger Trollet, och jag tittar ut genom fönstret. Höst, höst och regn är vad jag ser. I dag, i går, alltid... Ändå är det torrt i markerna och grödorna behöver definitivt mer väta. Hur kan det vara grått, kallt och mulet veckor i sträck utan att det faller tillräckligt mycket regn? Särskilt som det ju regnat en liten skvätt varenda dag den senaste veckan. Tillvaron är märklig, och vädrets makter mer än outgrundliga. Kan det inte antingen regna eller vara någorlunda soligt? Det här tramsvädret gör till och med mig irriterad, jag som sällan eller aldrig har några som helst problem med väderlekar. I morgon är det studentfirande i Byn och en del kringliggande orter. Väderprognosen utlovar "åtta grader varmt, känns som fyra, hällregn". Arma ungar.

Språk och grodor

Jag är en elak och ondskefull besserwisser. Dessutom är jag språknörd och älskar att använda litet mer ålderdomliga ord, såsom "ohemula" (visst är det vackert, Svammel-Eva?), "sammalunda", "häpnadsväckande" eller "annorstädes". I mitt tycke är det rätt normala ord, i andras öron tycks de vara, tja häpnadsväckande milt sagt.

Trollet anammar, som de flesta barn, det språk hon omges av, och kan uttrycka sig med ganska udda fraser för en lilltjej mellan varven. "Det var gott, får jag lov att säga" är ett av hennes senaste favorituttryck och "Jag blev så häpen, förstår du" utbrast hon till en kompis, när hon var knappt fyra. Bra barn, sin mor upp i dagen.

Mina arbetskamrater har inte riktigt samma språkkänsla. Idag kommenterade en av dem det dåliga vädret nu vid alla skolavslutningar med orden: "Det kommer ju ändå litet sorti på stämningen om det regnar". Vad säger ni? Ska jag ge arbetslaget en ordbok den dag jag slutar här?

Kärlek igen - eller vad det nu ska föreställa

Jag har fått ett kontaktannons-mejl. Eller vad man nu ska kalla det. Någon söker tydligen efter min uppmärksamhet, och med tanke på diverse saknade företeelser i mitt liv kanske jag borde blivit en aning mer nyfiken på det hela.

Följande stod att läsa:

"Good morning, my name is Olga
I am honest, kind, girl from Russia.
Write me if you want to date with me
I shall send you my photo
I will wait your reply
My email address is..."

Nu är det så, kära Olga, att jag inte söker en ärlig och rar flicka från Ryssland. Jag vill inte ha en date med just dig, och ska du vänta på mitt svar lär du få vänta. Länge. Men ett par saker skulle jag bra gärna vilja veta, Olga: Hur hamnade ditt mejl i min brevlåda? Dvs vilken idiotisk server är det som skickat just detta spam, och hur stoppar man liknande eländen i fortsättningen...

Och varför händer det aldrig att det dyker upp ett mejl där det står "My name is Igor. I am a honest kind boy from Russia..."? Det kan väl inte någonstans möjligen ha med genus, könsroller och stereotyper att göra? Möjligen. Inte för att jag skulle svara Igor heller, men ibland undrar man om sändarna av sådana här mejl förutsätter att det mest är män som använder internet och att alla dessa män är kåta korkskallar som gärna importerar en Olga, köper Viagra eller skaffar penisförstoringar. Rätt ofta undrar man ju över vilken kvinnosyn som kommer till uttryck i medier och på arbetsplatser och inte minst på internet. Men då och då slår det mig att synen på mannen sannerligen inte är mycket att hurra för, den heller.

Små barn - stor kärlek

Trollet räknar dagarna, kunde hon klockan skulle hon räkna timmar, minuter och sekunder. Hon längtar, längtar, längtar och alla samtal tenderar i att hamna på ett och ämne: Om tre veckor kommer älskade, efterlängtade bästa vännen N hem. Dagiskompisen N flyttade till Japan i höstas med mor, far och lillebror, och det har fällts många, många tårar sedan dess. N är precis på dagen en månad äldre än Trollet och de var oskiljaktiga på dagis - när Trollet varit borta sex veckor efter en operation satt töserna bokstavligen klistrade på varandra i en halvtimme första dagen. Bokstavligen - de gick omkring i en enda lång kram hela tiden.

Under detta år har de hållt kontakten, med benägen hjälp av mammor visserligen, men ändå. De har mejlat och skickat brev, och båda har längtat på var sitt håll. Det finns många som säger att barn glömmer, att det är "ur sinne, ur minne" för så här små personer, men det stämmer inte på dessa två. Jag har i och för sig aldrig trott på det där med att barn glömmer lätt, men denna trofasthet förvånar även mig. Jag trodde att bilderna åtminstone skulle blekna något för någon av dem, men det har de inte gjort. Och nu är det alltså bara tre veckor kvar innan de får träffas och leka igen. Dessutom hinner N vara med på Trollets femårskalas, det är lycka för stor för att vara sann för både N och Trollet.

Så visst är det två små töser, men deras kärlek, vänskap och trofasthet är större än den jag sett mellan många vuxna. Två små fina ungar som snart ska få leka ett slag igen med varandra. Och två mammor som kommer vara halvt döva vid det laget, efter att ha hört respektive barn tjata N, N, N samt Troll, Troll, Troll i ytterligare tre veckor.

Långhelger

är väldigt långa ibland. Och innehåller för många kvällar. Men det är mysigt att bara vara med Troll hela långa dagarna.

Saker jag längtar efter

Eftersom jag ändå sitter här och tjurar och tycker livet är småsunkigt (migrän och inga pengar och litet allmän trötthet) kan jag lika gärna tjura i skrift. Eller åtminstone skriva ned saker jag längtar massor efter. Inte i någon sorts turordning, men i alla fall...

* Kvällssällskap
* Pizza
* Mjölk till maten
* Mer pengar
* Lasagne
* Kyssar
* Tomatsoppa
* Ost, ost, ost
* Våfflor
* Pannkaka (med massor av hemlagad lingonsylt)
* Sex
* Stekta ägg
* Chili con carne
* Grädde
* En ny lägenhet - eller nya grannar
* Ett nytt huvud
* Hela tänder
* Ohemula mängder godis
* En ny garderob med bara snygga kläder
* Massage - nacke och fötter skriker efter det

Och nej, det är inte särdeles jättesynd om mig, jag är mest tjurig. Och det är ingen större uppoffring att aldrig ha mat med mjölk, ägg eller tomat hemma, för att minimera riskerna att det blir fel mat (och få ett ledset Troll som också vill ha mjölk, ost och stekta ägg). Rent tekniskt skulle jag väl kunna laga maten till bara mig, men det är ärligt talat inte värt det. Med bristen på pengar äts rätterna inte heller ute, och det är ju litet tristare, men överlevnadsbart. En del av ovanstående löser sig säkert med tiden, som ny lägenhet och hela tänder, och tja, i det stora hela tycker jag livet är rätt ok även som det ser ut just nu.

Men det är klart, om det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att erbjuda något av det uppräknade vid tillfälle kommer jag ju inte att säga nej. Fast... I vissa fall kommer jag nog att vara mer noggrann med vem som erbjuder det efterlängtade. Jag menar - illa lagade pannkakor är ju ingen höjdare...

Sådant man inte visste...

Det finns sådant alla talar om för en när man väntar barn - hur jobbigt det kommer att bli, hur trött man kommer att vara och hur litet egentid man får. Det finns sådant man räknar ut alldeles själv, om man är litet tänkande; som att tvättkorgen alltid kommer att vara full och att det kommer gå sönder porslin och bli allmänt kladdigt vid matbordet.

Och så finns det sådant ingen människa berättar, eller också lyssnade man inte den dan. Som t.ex:

* att mängden sand, grus, jord och lera ett barn dragit med hem efter en vecka på dagis räcker till för ett medelstort grustag. Hur det fortfarande kan finnas sand kvar i dagis sandlåda är en evig gåta.
* att strumpor är ett litet helsicke att namna, men det måste göras, eftersom barn drar av sig strumpor oavbrutet och _alla_ dagisungar har exakt likadana, så om de inte namnas har man inte ett par efter några veckor. Samma sak gäller fingervantar.
* att dagisgrinden är åkbar och att detta förr eller senare leder till katastrofer om barnet glömmer att åka och inte kommer på detta förrän i bilen hem.
* att mammas popcorn alltid är mycket godare än det egna godiset.
* att barn är svårväckta måndag - fredag, men gärna studsar upp ur sängen halv sex på lördag morgon och blåvägrar att somna om.
* att antalet gånger man som förälder kan höra samma skiva utan att bli galen är exakt tre gånger färre än vad ditt barn kommer kräva att få höra denna skiva.

Och så det viktigaste av allt, det alla glömmer att berätta: Att kärleken till detta barn är så stor och så stark att man inte förstår hur universum ska räcka till för att ge plats åt den, än mindre ens eget hjärta.

Kapten Vimes "Stövelteori" i dagsaktuell tappning

Jag har hittat sandaler åt Trollet! Utan att ruinera mig. Detta borde näst intill vara en riksnyhet och firas med allmän flaggdag, så unikt är det. Nej, inte beroende på att Trollet avskyr att prova skor - det gör nästan alla barn. Inte heller för att den unga damen skulle ha särskilda krav, när det gäller skor är hon faktiskt ovanligt lätt att lyckliggöra, tack och lov.

Nej, problemet ligger på en helt annan nivå, och har ganska mycket gemensamt med Terry Pratchets underbart formulerade text (hämtad ur "Men at Arms"/"En man på sin vakt"):
"Men saken var den att bra stövlar höll år ut och år in. en man som kunde avvara femtio daler fick ett par stövlar som efter tio år fortfarande skulle hålla honom varm om fötterna, medan en fattig man som bara kunde kosta på sig billiga stövlar under samma tidsrymd skulle ha lagt ut hundra daler på stövlar och ändå vara våt om fötterna. Detta var kapten Vimes "Stövelteori" rörande de socioekonomiska orättvisorna".

Jag har oftast (när inte rotfyllningar kommer i vägen) råd att köpa _ett_ par riktigt bra skor av åt Trollet av var sort hon behöver. Ett par stadiga, bra skor eller sandaler eller vinterkängor av bra kvalitet som ger ordentligt stöd för foten. Ett alltså. Problemet är att det inte räcker. Trollet har sin "knasfot" att ta hänsyn till, det är vad vi i brist på bättre namn kallar hennes vänstra fot. Vänsterbenet är fortfarande kortare och smalare än det högra, med svagare muskulatur och sämre balans, även om det blivit mycket bättre av hennes två operationer. Och foten är även den mindre, en dryg storlek mindre än den högra.

Den vänstra foten kan bara inte slänga runt i en för stor sko, den kräver mer stöd än den högra och passformen är alltså extra viktig. Samtidigt kan Trollet knappast klämma in sin högerfot i en sko som är ett nummer för liten. Alltså krävs inköp av två par skor för varje par Trollet behöver. Att köpa ett par sandaler innebär därför att vi måste hitta en sort där det finns par i två storlekar, att dessa måste ge bra stöd för vänsterfoten och att jag måste betala dessa två par.

Bara det första kan vålla problem. Trollet kan förälska sig handlöst i ett par skor, som sitter perfekt på ena foten - och så är den andra storleken slutsåld. Eller vad värre är - skorna kan finnas i ett modellskifte, där det helt enkelt inte görs några skor i den större storleken av just den modellen. Detta kommer bli akut om några år, när vi hamnar i det magiska gränslandet 30-31. Vad vi gör då vete fåglarna.

Bra stöd är en fråga för sig. Sandaler till flickor görs ytterst sällan med skålad fot, något som är ett absolut krav om Trollet ska kunna ha sandaler. Förra sommaren letade vi i alla butiker i Byn, även de snuskdyra, men det fanns inga flicksandaler som gav fotstöd. Det fick bli pojksandaler, i fjol som i år, och det är helt ok med både mig och Trollet, i och för sig. Men det retar mig till milt vansinne att flickfötter inte anses behöva lika bra och stadiga sandaler som pojkfötter. Inte ens i storlek 27...

Och så det sista, det som får mig att ilsket citera kapten Vimes varje gång vi står vid kassan i en skobutik: Båda paren ska betalas. Det innebär att jag faktiskt inte har råd med de där extrabra skorna som Trollet skulle behöva, för även om jag har råd med ett par för 500:- har jag inte råd med två par. 1.000:- för ett par brukbara skor som räcker en säsong, det finns det inte utrymme för i min budget. Inte med tanke på att det krävs fler skor än ett par för ett barn...

I fjol fanns det ett bidrag för dem som behövde olikstora skor pga funktionshinder, vi betalade det ena paret och landstinget det andra. I höstas drogs detta bidrag in över hela landet. Motivering: "Man kan faktiskt ha ett par skor i flera år, så det behöver inte bli så dyrt". När jag ställde frågan om hur ett barn skulle kunna ha samma par skor i flera år blev svaret "Men det är så få barn det rör sig om så det spelar ingen roll". Där stannar man i komplett häpnad. Rör det sig om ett fåtal barn - hur kan det då bli så dyrt? Eller resonerar man krasst som så att det är så få barn att vi föräldrar inte är en politisk påverkansfaktor? Jag vet inte, jag vet bara att detta är bland det dummaste jag hört i denna väg. Någonsin. Och då är jag politiker själv och har hört bra många dumheter ur mina kollegers munnar...

Så summan av det hela är att Trollet och hennes kamrater, som bättre än andra behöver stadiga och bra skor, oftast får klara sig med ett par som är något sämre än vad de borde vara. Trots att vi föräldrar lägger ner mer pengar på dessa skor än vad andra föräldrar gör. Det är vansinne. Det är Moment 22. Och det är en ytterst bra bild av Kapten Vimes "Stövelteori".

PS Sandalerna vi hittade var rea-på-rean på Skopunkten, och riktigt rejäla, med skålade innersulor. För det totala priset av 75:- Och vi fick tag på absolut sista paret av den större storleken. Som sagt, detta borde firas med allmän flaggdag.

PS 2 Om någon undrar har Trollet för bra fötter för ortopediska skor numera, så det är inte en väg vi kan gå. Även om det skulle bli både bättre och billigare. Moment 22 omigen

Ekonomiska känslokast

Ångest: Att få ett kravbrev på närmare 600:- med posten när man har en tusenlapp att leva på till nästa lön och Trollet måste ha nya sandaler.

Lycka: Att logga in på banksidan och upptäcka att räkningen är betald, att kravbrevet är skickat dagen efter att räkningen betalades och att de 600:- kan stanna kvar på mitt konto.

Dags att börja leta sandaler med andra ord. Vilket i och för sig inte är det lättaste, men det får bli ämne för ett annat inlägg. Nu är det bara drygt fyra timmar till rotfyllning - en timmes plåga i tandläkarstolen, men sedan är det över. Hoppas jag...

Äntligen ett sant test!

www.blogthings.com är en kul sida. I dag hittade jag följande test:

What Room of the House Are You?

Svar: You are the Library!

Tja, det kunde kanske möjligen ligga något i det.

För övrigt ska jag till tandläkaren i morgon. Och för en gångs skull längtar jag efter det!

Bloggförhinder

Jag vill inte resonera.
Jag vill inte berätta roliga anekdoter.
Jag vill inte ta upp seriösa frågor.
Jag vill inte småprata.
Jag vill inte diskutera.
Jag vill inte blogga, jobba, vara social, vara trevlig, umgås, läsa, se på TV...

Jag vill bara en enda sak just nu: Bli av med min förb... tandvärk, som plågat mig i två månader och tre tandläkarbesök och som trots starka värktabletter förhindrar sömn och tankeförmåga. När tandfan är åtgärdad ska jag bli snäll igen. Samt skriva.

Hur löser man detta?

Hämtade Troll på dagis, en aning tidigare än vanligt eftersom hennes dag också började tidigare. Trollet var inte alls nöjd med att mamma kom just då, hon ville leka mer, och tyckte mamma sa fel saker, gjorde fel saker, pratade för litet och för länge (samtidigt!) med fröken. Kort sagt, en arg liten tjej!

Till slut är vi dock ihopsamlade och klara, och jag bekräftar morgondagens ändrade tider en sista gång med personalen. Då tröttnar Troll och kavar ilsket iväg mot grinden och parkeringen, samtidigt som hon hojtar "Men mamma, kom nu då!" Mamma inser att det är bäst att lyssna till det lilla Trollet om vi ska hem alls, och skyndar raskt efter. Då vänder sig Trollet om, sätter händerna i sidorna och fräser: "Sluta följa efter mig!"

Det är aldrig tråkigt med Troll!
(Och sedan hade vi en jättefin och mysig eftermiddag/kväll, kan tilläggas. Bara Troll fick vara tillräckligt arg först).

Tröttsam cirkus

Ibland är det där med att vara singelmamma på heltid att likna vid att driva en cirkus. En ganska ansträngande och kostsam sådan. Problemet är att cirkusdirektören i fråga tyvärr inte har råd eller möjlighet att anställa så värst många artister. Följaktligen får direktören dubblera i rätt många roller. Just nu ägnar jag mig åt:
* Dans på slak lina, utan skyddsnät
* Lejontämjning (nej, inte Troll-tämjning!)
* Styrkeprov á la Starke Adolf
* Clowneri på hög nivå

I mellanakterna säljs godis, städas i manegen och hålls rent efter djuren. Scenkostymer ska tvättas och lagas, och bokföringen utföras. Och faktum är att cirkusdirektören börjar bli trött. Inte på cirkusen i sig, men på all dubblering i rollerna. Eller kanske ännu mer på en situation som kräver denna dubblering för att cirkusen ska fungera.

Direktören är trött. Direktören kommer snart hoppa ner från linan, bita lejonen och kasta vikterna i huvudet på publiken. Om det blir clowneri på hög nivå återstår dock att se...

Men den lilla apan är rar. Den behåller jag!

Manipulativa mamman

Det där med sömn och ledigheter är inte alltid så lätt. Små troll kan ju få vara vakna litet längre när det är sovmorgon, men då är det å andra sidan svårt att få dem på rätt köl igen. Och påskledighet är för kort för att man ska rekommendera nattsudd. Hur får man då små troll att självmant "somna jättefort"? Enkelt, om man är en manipulativ mamma - påskharar värper inte när barn är vakna. Det gick alldeles väldans fort att både komma i säng och somna ikväll. Och påskharen kommer att värpa i natt, det har han lovat mig!

Vems dröm?

Pratade en sväng med Rouva i dag, och vi kom in på temat "jag önskar att..." Vårt samtal och Rouvas kloka kommentarer fick mig att fundera litet mer på frågan. Det finns hos många av oss en tendens att dölja våra egna behov under täckmanteln "andra vill/önskar/behöver". I sina värsta avarter kan det ta sig förskräckande uttryck ("hon ville egentligen bli våldtagen"), men de tänker jag inte ägna mig åt nu. Istället funderar jag litet runt det mer vardagliga sättet att projicera sina egna behov på andra - ofta i någon sorts tro att man då själv sätter sina behov åt sidan och är ödmjuk och generös.

Vi föräldrar är rätt ofta experter på området: "Kalle vill såååå gärna bli bra i tennis, så vi avstår dittan och duttan för att han ska få spela". "Stina älskar att leka med dockor, hon vill aldrig ha något annat i present". Fast det är pappa som egentligen ville bli tennisproffs, och mamma som vill få se drömdockorna förverkligade. Och Kalle skulle tycka det var mycket roligare att vara i skogen med pappa, och Stina leker på dagis bara med byggklotsar. Föräldrars rädsla, drömmar, fördomar, förhoppningar landar hårt på barnen som sällan eller aldrig har en chans att komma undan. Ibland är det nästan skrattretande, ibland irriterande, ibland rejält dumt, hur vi föräldrar projicerar oss själva på våra barn.

En liten variant på detta som jag upptäckt är extremt vanlig hos ensamstående mammor (pappor vet jag så litet om, jag känner inga heltids-singelpappor) är drömmen om Pappan. "Lotta pratar hela tiden om att hon vill ha en pappa", säger Lottas mamma, och letar sedan febrilt efter denna pappa. Fast Lottas mamma egentligen skulle lägga detta med mamma-skapet åt sidan en kvart och fundera över om det inte är så att det är _Anna_ som vill ha en man att dela föräldraskapet med. Att Anna vill hitta en bra man, som också kan ta in Lotta och vara en vettig vuxengestalt i Lottas liv, är självklart, men inte riktigt samma sak. För det är ju Anna som är vuxen, Anna som ska ta ansvar för sitt och Lottas liv, och det är Anna som måste hitta och välja den man hon längtar efter.

Jodå, även Trollmor längtar stundom efter en Trollfar. Eller ja... I alla fall intalar jag mig det ibland, att jag vill ha en pappa till Trollet. Men det vill jag ju egentligen inte. Trollet är suveränt ointresserad av hela pappa-konceptet, och hon tar för sig av morfar, morbror, gudfäder och manliga vänner. De räcker väl för till för hennes behov, än så länge, och hon är nöjd. Jag kan drabbas av längtan å hennes vägnar när jag ser henne sitta tryggt uppkrupen i gudfars knä, och önska att hon skulle få uppleva en annan vuxens närhet i vardagen. Men det är min önskan, min dröm, inte Trollets. Och den åtskillnaden måste jag göra.

Så nej, Trollet behöver ingen pappa för att må bra. Och jag mår faktiskt ganska gott även utan en Trollfar i huset. Men visst drömmer jag, visst längtar jag, visst vill jag. Vill ha en man att dela vardagen med, en man att dela kärleken med, en man att leva med. En Trollman. Inte en Trollfar. Det är faktiskt en viss skillnad på de två koncepten.

Och för att avrunda: När Trollet var knappa tre år pratades det mycket i hennes närhet om pappor, och hon kunde någon gång nämna att hon inte hade någon sådan. Vid ett sådant tillfälle frågade jag henne om hon ville ha en pappa. Svaret kom, snabbt och bestämt: "Nä! Vill ha flodhäst stället!" Låt mig säga att jag även låter Trollets önskningar vara hennes - jag vill _inte_ ha en flodhäst i lägenheten.

Välj dina strider

Så heter det i all klämkäck föräldralitteratur. Och jo, det finns väldans mycket poäng i det rådet. Men barn är det ändå ganska enkelt med; man vet ju ungefär vad som är livsviktigt, jätteviktigt, något så när viktigt, halvviktigt och totalt försumbart.

Kan ingen skriva en klok bok om vilka strider som är livsviktiga i kontakten med myndigheter, arbetsgivare, sjukvård, förskola osv, och hur man tar dessa strider? En sådan där klämkäck bok som beskriver i detalj hur du ska gå till väga när du pedagogiskt och lugnt ska förklara för byfånen i motsatt ända av telefonen vad det är du vill och varför detta är så viktigt. Någon som känner sig manad?

Coolt!

I dag var Trollet hos mormor och morfar hela dagen. När jag skulle hämta henne (samt bli bjuden på kroppkakor, tack, tack!) svansade hon runt med en fleecefilt virad runt huvudet och svepande ner över ryggen.

Hon förkunnade glatt: "Det är min prins-klänning, förstår du. Det är jag som är fröken kungen!"

Testresultat

Facebook kryllar av mer eller mindre begåvade tester. Detta gjorde jag i dag och resultatet passade förvånansvärt bra in med hur jag känner mig just nu:

Trollmor took the Vilket slags hus är du? quiz and the result is Utedass
Grattis! Du är ett utedass. Liten och anspråkslös, tar mycket skit från andra, men ändå ack så välbehövlig. Ett riktigt bollplank!

Dvs obsolet, illaluktande och placerat långt bort från ära och redlighet.

Trött trollmor tänker till

Jag har förvånats över att jag är så trött på sista tiden. Visst sover jag för litet, men det brukar jag göra, och just nu är det lugnare på jobbet än på evigheter. Men trött är jag, och tycker orken tryter i ett. Men så fick jag litet frågor om vad jag gör mer än jobbar, och om mina fritidsintressen, och efter litet funderade på det tror jag att jag samtidigt kommit på ett svar, som förklarar en aaaning av denna trötthet.

Så här ser alltså Trollmors liv ut, i snabbskiss:
1) Är singelmamma till en aktiv 4½-åring.
2) Jobbar , 80 %, på ett jobb som kräver en hel del, och där vissa kvällar och helger ingår (utan sådant som helgersättning eller kvalificerad övertid...)
3) Är styrelseledamot i en adoptivförening
4) Är redaktör för en liten söt medlemstidning och hjälper till med en annan
5) Är styrelseledamot i en partiförening
6) Har ett par politiska uppdrag
7) Försöker plugga in litet gamla universitetskurser

Hmmmm.... Med den mentala stress jobbet innebär, ett småkrassligt Troll som ställer om kost och har mycket småbehandlingar, samt förvisad till det inre av Sibirien rent socialt... Jag kanske borde se över mitt liv en aning? Och rensa litet, litet grand, kanske?

Och om någon undrar: Nej, jag gör inte allt detta när Trollet är vaket, det mesta förutom jobb görs efter åtta, då småtroll sover sött. Tider med Troll är inget vi rubbar på i onödan - Trollet ville förresten inte gå hem från dagens årsmöte...

"Litet skadar väl inte"

Trollets mormor tål inte mjölkprotein. Trollet själv har nyligen visat sig vara allergisk mot både mjölkprotein och ägg och troligen mot något mer. Flera vänner, till mig och till Trollet, har celiaki och tål alltså inte gluten. Andra vänner är laktosintoleranta eller rent av laktosallergiska. En kompis är allergisk mot i princip allt som går att vara allergisk mot - och litet till. Paprika, tomat, citrus och nötter är andra saker vi måste vara försiktiga med i bekantskapskretsen. En och annan diabetiker finns det också förstås.

För mig är detta så naturligt att jag knappt tänker på det. Jag läser innehållsförteckningar och funderar mycket över vad vetemjölet gör i glassen, mjölkproteinet i buljongtärningarna och varför godiset är komplementsötat med laktos. Och diverse andra frågor, som uppkommer när man verkligen studerar vad livsmedelsproducenterna pillar i sina matvaror. Men som sagt, det är naturligt och rätt enkelt att laga mat utan diverse allergener. Visst finns det saker man får avstå från helt när man har dubbla allergier som Trollet eller när man bjuder på mat som ska ätas av många med helt motsatta matproblem.

Men som sagt, svårt är det inte. Smör, glass och ost innehåller mjölk. Bröd, såsredningar och kakor innehåller mjöl. Nötter är nötter och tomat är tomat. Typ. Kan man tro i alla fall...
Stundom vill någon i denna grupp äta ute, fika kanske eller äta en god middag. Man frågar då personalen om de har mjölkfritt, tex. "Joho då, det har vi", säger servitrisen glatt. Van som man är frågar man då stillsamt vad köttet är stekt i. "Smör förstås!", svarar servitrisen lika glatt. Och när man då, lika stillsamt påpekar att maten alltså inte är mjökfri kommer det förvånat "Men smör har väl inget med mjölk att göra?"

Andra, mycket autentiska, kommentarer är:
* "Äsch, om han inte ser mjölet/sockret/mjölken märker han det inte".
* "Men det går väl lika bra med sockerfritt om vi inte har glutenfritt?"
* "Doktorn märker säkert inte om du tar litet grädde för en gångs skull".
* "Jag säger att det är vad folk frågar om, gästerna ska inte lägga sig i vad jag har i min mat" (Kock och restaurantägare)
* "Men det är inte tomat i stroganoffen, det är ketchup". (Sagt på barnmedicin, av en sköterska)
och så den klassiska
* "Litet skadar säkert inte".

På Trollets dagis tycker man "inte det är så noga, hon har ju ätit sådan mat förr", och "det är ju så mycket att hålla reda på" (två barn, varav en gluten, en ägg och mjölk...)

Jo, litet skadar. I vissa fall kan litet innebära risk för livet, i andra fall "bara" flera dagars magsmärtor, diarréer, svåra eksem eller andra allergiska reaktioner. Och även om en person tidigare tålt eller i alla fall uthärdat ett ämne innebär det inte att det är fritt fram efter att allergien väl debuterat eller upptäckts.

Det mest fascinerade och skrämmande är att dessa kommentarer oftast kommer från folk som borde veta mycket bättre. Utbildade kockar. Sjuksköterskor på barnmedicin. Dagispersonal med ansvar för barns välbefinnande. Matbespisningspersonal i skolan. Människor som åtminstone någon gång under sin utbilding eller sitt yrkesverksamma liv måste hört talas om allergier kopplade till mat. Människor som borde ha uppfattat att man gör bröd av mjöl och smör av mjölk. Och framför allt: Människor som borde respektera att jag, som allergiker eller som förälder till en allergiker, vet vad jag eller mitt barn tål och inte tål.

För det är till 99% där det brister - i respekten. Och det är också det som gör mig mest arg och ledsen. Inte felen i sig, utan den totala bristen på respekt för hur min dotter och andra nära och kära mår. För litet skadar. Skadar på fler sätt än de rent fysiska. Det skadar min tillit till dagis, till restauranten jag annars gillar, till sjukvårdens kunnande även i andra frågor än om ketchup görs av tomater. Det skadar min respekt för andras yrkeskunnande och kompentens. Det skadar relationer. Kanske är det den mest allvarliga aspekten på problemet.

Katastrof i trollformat!

I kväll var det katastrof och stor sorg i Trollfamiljen: Älskade gosebilen Sally blev kvar på dagis när morfar hämtade. Och hur ska man kunna sova utan en stoooor blå mjukisbil i sängen? När man bara har en stor nalle, en Ior, tre små-gosisar och en filt. Samt en mamma.

Detta är barnet som för tre år sedan skrek skräckslaget vid blotta åsynen av ett mjukdjur. Saker förändras. Turligt nog!

Kondom eller Bibel? Tja...

Som de flesta läst eller hört har påven uttalat sig om kondomers betydelse i kampen mot hivsmitta och AIDS. Ingen var väl direkt förvånad över herrns åsikt i frågan heller.... På http://www.svenskbladet.se/ gjordes en satir över kommentaren, med överskriften "Bibeln enda säkra preventivmedlet mot Aids". I artikeln redogjordes för olika sätt att använda Bibelns som preventivmedel. Jag kunde inte låta bli att skriva en liten kommentar, och eftersom bloggar är ett av de få ställen där man lugnt kan citera sig själv och komma undan med det gör jag så. För Trollets mamma har naturligtvis löst problemet. Vänner och andra läsare av denna blogg: Så här använder man en Bibel som preventivmedel. Och i likhet med kondomer är detta ett rent manligt preventivmedel, kan tilläggas.

När lusten faller på och du vill vara nära föremålet för din åtrå, följ då först följande instruktion:

1) Tag en Bibel. En riktig bibel förstås. Helst en sådan där stor som förr låg i predikstolar eller en gammal familjebibel. I värsta fall kan en rejäl vanlig bibel duga, helst en med även de apokryfiska texterna. Passa er för sådant som Gideoniternas Nya Testamente eller pocketupplagor.

2) Slå upp lämplig bok. Mika är bra. Eller Ordspråksboken.

3) Läs en vers eller två. Tex Ordspråksboken 14:3 "Dårens ord blir ris för hans rygg, de klokas tunga är deras skydd".

4) Tag fram penisen. Lägg denna på bibeln.

5) Slå igen din bibel. Hårt. Om nödvändigt upprepa.

Jag törs faktiskt lova att ytterst få barn blir gjorda och mininalt med hiv-smitta överförs vid träget bruk av detta preventivmedel. Troende i andra religioner kan jag lugna med att även andra tunga heliga skrifter går utmärkt att använda i detta sammanhang.
För ateister och de som tillhör religioner med små korta skrifter: Använd lämpligt uppslagsverk. Statistisk årsbok är utmärkt.

---

Nej, jag tycker inte att jag hädar. Jag är däremot inte helt säker på vad påven gör, när han talar om att lösningen ligger i "ett andligt och mänskligt uppvaknande" samt "vänskap med dem som lider".
Och jag är ytterst medveten om att det finns kloka katoliker som säger ungefär som jag: Tro är bra, ett andligt och mänskligt uppvaknande behövs, och att stötta dem som lider är en självklarhet. Men så ini skåpet korkad får man bara inte vara att man blundar för en av mänsklighetens största katastrofer, och fördömer ett av de få sätt vi har att minska riskerna för miljontals människor.

Bibeln är en bra bok. Men ska den funka som skydd mot hiv-smitta får det vara som det berömda glaset vatten: "Inte före samlaget, inte efter samlaget, utan istället för samlaget". Vid närmare eftertanke är det nog precis så påven tänkt. Då kan jag meddela honom att jag gärna och ofta dricker vatten. Före och efter. Inte istället för. Jag tror jag delar den egenheten med större delen av jordens befolkning.

En vecka är mer än sju dagar!

Vi har haft semester, Trollet och jag. En alldeles underbar vecka, där vi hann med att verkligen njuta av vår ledighet, på alla möjliga sätt. Just nu är jag visserligen trött, ändå är jag utvilad i själ och sinne. Det skönaste är att jag verkligen känner att jag varit ledig, fri och långt borta. Och egentligen i mycket mer än bara en vecka. På något vis är jag lika utvilad och nöjd som om jag varit ledig i tre veckor, och tillbringat minst en av dem på lyxhotell i något semesterparadis. Ibland är det verkligen kvaliteten som räknas.

Fast nej, förresten. Det skönaste är inte alls att ha varit ledig. Det skönaste är att ha blivit sedd varenda dag i en hel veckas tid. Sedd, synliggjord, levande. Jag har levt en hel vecka. Det behövde jag.

Semester!

Nu ska Trollet och hennes mamma fara på semester. En vecka. Till exotiska Uppsala. Samt metropolen Stockholm. Därför lär det inte precis bli något bloggande den kommande veckan, jag lär ha fullt upp med att bara vara, umgås och göra ingenting. Samt förhoppningsvis ta mig en eller annan sovmorgon. Vi ses här när semestern är över. Kanske ses vi även där, under semestern. Hoppas ni alla får en fin vecka!

Gud och jultomten

Trollet tror på tomten. Benhårt och övertygat och med stor, stor kärlek. Hon tror även på små tomtenissar som lägger klappar under granen till barn som somnar ordentligt natten före julafton. Jag kan intyga att de tomtenissarna är kanonbra - det funkar nämligen riktigt bra att natta Troll med löften om tomtar.

Själv tror jag på Gud. Inte lika benhårt som dottern tror på tomten, men övertygat och med stor, stor kärlek. Trots att Gud sällan lägger små klappar under granen åt mig... Å andra sidan hindrar h*n mig inte att lägga dit en alldeles egen, bredvid Trollets. Men nu har jag på sistone mött en hel del människor som tydligen har en annan Gud än jag, eller som möjligen tillber just jultomten. Någon annan förklaring har jag inte till den gudssyn jag stött på.

Jag läste ett klämkäckt litet häfte i lördags, när jag medverkade vid en livsåskådningsdag. Vilket samfund som satte den i händerna på mig kan kvitta, men innehållet fick mig att ömsom skaka på huvudet, ömsom skratta. Bara be på rätt sätt så ska allt bli bra; din man slutar supa, du får det nya jobbet, en ny cykel, en resa till USA... Jodå, bara du ber rätt så ordnar sig alltsammans, på en gång. Om det inte ordnar sig är det för att du bett fel. Käck och praktisk tro - fast då måste det innebära att i princip samtliga västerlänningar ber hyfsat rätt, även om de är ateister, och den större delen av jordens befolkning (inklusive många, många kristna) ber käpprätt åt pepparskogen fel. Eftersom de drabbas av HIV, svält, naturkatastrofer, krig... Så klantigt av dem att inte förstå att det hela handlar om deras egen inställning och deras sätt att be.

En kvinna som i vissa sammanhang arbetar tillsammans med min mor har samma tro, fast i ett helt annat samfunds-sammanhang. Enligt henne är det bara att be om en bil, så ställer Gud en utanför dörren. Jodå, det hade hänt henne. På riktigt. Fast bilen hade litet repor i lacken för att hon inte skulle bli högmodig. Att hennes man hade köpt bilen, planerat och allt, hade inte med saken att göra. Och att familjen var lyckligt lottade att faktiskt kunna äga två bilar hade förstås bara att göra med att de trodde på rätt sätt och bad på rätt sätt.

Jag bad också Gud om en ny bil för ett tag sedan, inspirerad av ovan nämnda kvinna. Och jag fick bönesvar jag också. Jag hörde ett förtjust fnitter, följt av ett: "Trodde du, ja!" Jo, det var faktiskt vad jag hörde, sagt med stor värme. För den Gud jag tror på och har kontakt med har för det första humor, för det andra sunt förnuft. Och det är klart att jag inte trodde på det, vilket enligt alla "jultomts-Gud-anhängare" förstås är orsaken till att jag inte fick någon ny bil. Men ärligt talat, jag behöver ingen ny bil, det vet jag, det vet Gud också. Och vill jag ha en ny bil tycker jag det är bättre att be Gud om kraft och ork för att spara ihop till en...

Annars blir Gud förvillande lik just jultomten, en ytterst partisk jultomte, som bara kommer till vissa barn. Till barn med rätt föräldrar, födelseort och ekonomi. Inte till alla snälla barn, utan precis som den västerländska köpetomten - till den som har råd att betala. Även om det är på andras bekostnad. Jag tycker det är tillräckligt problematiskt att hantera tomten i det sammanhanget, jag vägrar att placera Gud där. Gud finns, i mitt liv är Gud en realitet. Men det är ingen jultomte-gud, ingen givare av cyklar, USA-resor och nya bilar. Det är en Gud som får mig att hantera vardagen, som ger mig kraft att gå till jobbet, laga mat, ta hand om Trollet. Det är en Gud som av nåd lät mig få vara mamma till just detta Troll. Av nåd. Inte för att jag bad rätt, eller trodde rätt, eller ens gjorde rätt. Av nåd. För att Gud älskar mig. Inget annat.

Det gör livet mycket svårare, för med den tron finns inga enkla svar, inga "om A så B", inga klämkäcka lösningar eller tvärsäkra små pamfletter att sticka i handen på andra för att övertyga dem om att jag har rätt. Men det är den enda tro jag kan leva med, det är den enda gudsbild som jag får att stämma. Inget enkelt, inget säkert. Men så oerhört mycket tryggare än att tro på jultomten. Om än under namnet gud.

Men vem är det som går på det då?

För närvarande kryllar det av skräppost på en av mina e-postadresser. Dagligen trillar det in åtminstone ett 30-tal uppmaningar till mig att jag ska köpa droger eller förstora min penis eller välja bland postorder-brudar. Men eftersom jag gillar det svenska Apoteksmonopolet, inte har någon penis att förstora och aldrig har känt ett behov att av skaffa en kvinna på postorder brukar jag inte utgöra någon direkt köpvillig måltavla för denna reklam. (Ärligt talat har jag aldrig känt något behov att av skaffa en kvinna alls - eller för den delen att skaffa en man på postorder heller, om nu sådana bjudits ut). Jag raderar sådana meddelanden, och det tror jag ju den allra största delen av mänskligheten gör.

Men. Dessa skräpmeddelanden väller ju in i allas e-brevlådor, det verkar inte finnas någon hejd på dem. Och alla innehåller ungefär samma saker; sex eller droger, eller sexdroger. Eller möjligen den fenomenala möjligheten att köpa lyxklockor för 3:50... Nu är jag visserligen ingen expert på marknadskrafter, men så mycket vet jag i alla fall, att det måste bli någon positiv respons på ett reklambudskap om det ska vara någon vits med det. Alltså måste det finnas folk som faktiskt köper dessa droger och beställer dessa penisförstoring, klockor och postorder-brudar. Vilka är dessa personer? Vad är det för märkliga individer som befolkar vår värld, och som på fullaste allvar tror att det går att få sin penis förlängd med X antal centimeter via en nätsajt? Och som tror att någon kvinna verkligen skulle bli alldeles till sig av detta faktum... Eller att Cartier-imitationen för 3:50 verkligen är värd ens de kronorna? Eler att Viagra-kopian fungerar och är säker att använda?l

Vem är det som går på den här reklamen? För de måste ju finnas, köparna och beställarna av alla dessa varor och tjänster. Eftersom reklamen fortsätter att komma i all oändlighet måste det fungera att ragga kunder på detta sätt. Det finns bevisligen ingen gräns för mänsklig dumhet. Någonstans är detta rätt fascinerande. Någonstans är det också rätt skrämmande.

Ensamstående mamma söker rik och barnkär make

Trollet har ju, som bekant, en ytterst bestämd smak vad gäller musik. Just nu är det "Mamma Mia" som går rundgång härhemma, med ungefär fyra låtar som verkligen duger ("Honey, Honey" och titellåten spelas oftast). Liiiiitet tjatigt blir det... Men å andra sidan är hon fullkomligt bedårande när hon studsar runt och sjunger "Mamma Mia, är jag kär igen?" Hon kan den nästan utantill vid det här laget.

Själv lyssnar jag numera med visst igenkännande till "Money, money, money". Särskilt inledningsraderna:
"Jag jobbar natt, jag jobbar dag, så räkningarna klarar jag.
Det är svårt.
Jag snålar alltid, och jag spar, men ändå har jag inget kvar.
Det är hårt".

Det finns vissa igenkänningsmoment i de raderna, kan jag lugnt säga. Men för Donna i musikalen/filmen löser det ju sig till slut, när hennes gamla kärlek Sam dyker upp, med pengar och allt. Och vanvettigt kär är han också förstås.

I julklapp fick jag två böcker. Nej, det stämmer inte, jag fick en massa böcker, men det är bara två som är relevanta för dagens ämne. Den ena fick jag av tomtenissen som lägger klappar under granen till barn som sover, och som även kommer ihåg snälla mammor ibland - en Nora Roberts-bok, en avkopplingslitteratur jag verkligen älskar, eftersom den inte kräver någon hjärna och alltid slutar lyckligt. Den andra var en bytesjulklapp vid årets tjejjul (21:a året på raken!) - Katarina Mazettis "Tarzans tårar". Båda hade, märkligt nog, samma tema. Ensamstående mamma, med dålig ekonomi och ingen eller komplicerad kontakt med barnets/barnens far träffar ung, rik man, som blir jättekär och därmed löser alla hennes problem. Nåja, det vore ju inte Mazetti om det vore fullt så enkelt, där finns förstås massor av mer komplikationer än hos Roberts, men i alla fall.

Så nu undrar jag bara: Var finns han? Denne börshaj och egna företagare med alldeles för mycket fritid och dito pengar, som absolut måste hitta en ensamstående mamma, med knaper ekonomi och ensam vårdnad om barnet. Han som för att glädja mamman gör precis allt för hennes barn, och som ger både mor och barn ett hyfsat bekymmerslöst liv. Samt gärna ställer upp när mamma egentligen måste jobba och det går maginfluensa på dagis. Trots att kostymen blir förstörd när barnet kräks på honom.

Om någon av er känner denne man får ni gärna tala om att här finns en mamma och ett barn som uppfyller alla ovanstående önskemål. Jag är inte lika petig, han behöver inte alls vara börshaj. Eller ha kostym.

Samsova

Trollet och jag samsover, som det heter numera. Dvs, vi sover i samma rum, och större delen av natten i samma säng. Hon somnar i sin säng, som står på 40 cm:s avstånd från min, men kommer över till mig någon gång under natten, oftast i samband med att jag går och lägger mig. För oss fungerar det kanonbra, Trollet sover så enormt mycket lugnare i min säng än i sin egen, jag älskar att ha henne nära och vi myser så skönt tillsammans. Jag är själv sådan att jag sover bäst när det finns en annan människa i rummet, och helst ska personen ligga på buffavstånd och snarka. Då sover jag som en liten gris. En nöjd sådan. I brist på mänskligt sovsällskap har det funkat bra med katt och hund, men det är mycket mysigare med ett Troll. Trots att hon inte snarkar.

Men det finns en nackdel med samsovning. Nej, det är inte att Trollet stundom sparkar mig halvt ur sängen. Inte heller att hon kan slåss i sömnen. Trångt trivs jag med, så det är inte heller problemet. Nej, den stora nackdelen visar sig varje morgon vid halv sju-snåret. Då ringer klockan. Då tycker världen att jag ska gå upp. Sovrummet känns alltid iskallt vid den här tiden. Och tätt, tätt intill mig ligger världens gosigaste lilla sängvarma Troll och snusar. Hur farao samlar man energi för att kliva ur sängen då?

Bolibompa och jag

Nu tycker Rouva att jag ska börja skriva igen, så då gör jag väl det, och om ett ämne som ligger bra till för en småbarnsmamma...

Jag är ju en sådan där mor som tycker att ju längre man kan vänta med att introducera färdigproducerat för sitt barn, ju bättre. Alltså höll jag så länge som möjligt Trollet undan från Bolibompa, med tanken att den dagen hon uttrycker en önskan om att få se det, då är det dags. I höstas var det dags... Nu är jag (fortfarande) en tråkig mor, som tycker att Troll ska sova om nätterna, och att det dessutom är himla mysigt att vara med sitt barn och uppleva saker tillsammans. Så det blir inte så mycket Bolibompa, cirkus fyra kvällar i veckan för det mesta. Och vissa saker är kanonbra, annat sådant att man nästan gråter. Tror jag i alla fall. För jag har upptäckt vad Bolibompa är till för!

Nej, inte Bolibompa-sex. Hur andra föräldrar kan få till det är mig en gåta. Trollet kräver sällskap vid TV:n hela tiden, och jag må vara lustigt funtad, men hur upphetsande kan det vara att skynda in i sovrummet klockan sex för att hinna riva av det hela medan TV:n roar de små? Och inte oroa sig för att det ska vara något otäckt på TV (vad det är vet man ju aldrig, barn kan bli livrädda för att det är fel färg på en gris när så vill sig), eller för att barnet ska behöva bajsa mitt i, eller att de studsar runt och drullar ner från soffan med åtföljande illskri, eller vad som nu konstant händer när man vill att små barn ska hålla sig för sig själva en liten, liten stund.

För mig är Bolibompa något mycket mer njutningsfullt än snabbsex på tid. När dottern har slagit sig till ro, och jag har behandlat hennes eksem (det tar en kvart) - då lutar jag mig tillbaka i soffan bredvid henne och somnar. Bolibompa-sömn. Trötta småbarnsföräldrars bästa andningshål, och det enda sättet att orka med disken, tvätten och alla andra måsten när dottern väl har somnat. I bästa fall hinner jag sova 45 minuter, i sämsta i alla fall tio. Och det är på dessa minuter jag överlever resten av kvällen. Bolibompa-sex kan kvitta, Bolibompa-sömn vinner alla gånger!