Ensamstående mamma söker rik och barnkär make

Trollet har ju, som bekant, en ytterst bestämd smak vad gäller musik. Just nu är det "Mamma Mia" som går rundgång härhemma, med ungefär fyra låtar som verkligen duger ("Honey, Honey" och titellåten spelas oftast). Liiiiitet tjatigt blir det... Men å andra sidan är hon fullkomligt bedårande när hon studsar runt och sjunger "Mamma Mia, är jag kär igen?" Hon kan den nästan utantill vid det här laget.

Själv lyssnar jag numera med visst igenkännande till "Money, money, money". Särskilt inledningsraderna:
"Jag jobbar natt, jag jobbar dag, så räkningarna klarar jag.
Det är svårt.
Jag snålar alltid, och jag spar, men ändå har jag inget kvar.
Det är hårt".

Det finns vissa igenkänningsmoment i de raderna, kan jag lugnt säga. Men för Donna i musikalen/filmen löser det ju sig till slut, när hennes gamla kärlek Sam dyker upp, med pengar och allt. Och vanvettigt kär är han också förstås.

I julklapp fick jag två böcker. Nej, det stämmer inte, jag fick en massa böcker, men det är bara två som är relevanta för dagens ämne. Den ena fick jag av tomtenissen som lägger klappar under granen till barn som sover, och som även kommer ihåg snälla mammor ibland - en Nora Roberts-bok, en avkopplingslitteratur jag verkligen älskar, eftersom den inte kräver någon hjärna och alltid slutar lyckligt. Den andra var en bytesjulklapp vid årets tjejjul (21:a året på raken!) - Katarina Mazettis "Tarzans tårar". Båda hade, märkligt nog, samma tema. Ensamstående mamma, med dålig ekonomi och ingen eller komplicerad kontakt med barnets/barnens far träffar ung, rik man, som blir jättekär och därmed löser alla hennes problem. Nåja, det vore ju inte Mazetti om det vore fullt så enkelt, där finns förstås massor av mer komplikationer än hos Roberts, men i alla fall.

Så nu undrar jag bara: Var finns han? Denne börshaj och egna företagare med alldeles för mycket fritid och dito pengar, som absolut måste hitta en ensamstående mamma, med knaper ekonomi och ensam vårdnad om barnet. Han som för att glädja mamman gör precis allt för hennes barn, och som ger både mor och barn ett hyfsat bekymmerslöst liv. Samt gärna ställer upp när mamma egentligen måste jobba och det går maginfluensa på dagis. Trots att kostymen blir förstörd när barnet kräks på honom.

Om någon av er känner denne man får ni gärna tala om att här finns en mamma och ett barn som uppfyller alla ovanstående önskemål. Jag är inte lika petig, han behöver inte alls vara börshaj. Eller ha kostym.

Samsova

Trollet och jag samsover, som det heter numera. Dvs, vi sover i samma rum, och större delen av natten i samma säng. Hon somnar i sin säng, som står på 40 cm:s avstånd från min, men kommer över till mig någon gång under natten, oftast i samband med att jag går och lägger mig. För oss fungerar det kanonbra, Trollet sover så enormt mycket lugnare i min säng än i sin egen, jag älskar att ha henne nära och vi myser så skönt tillsammans. Jag är själv sådan att jag sover bäst när det finns en annan människa i rummet, och helst ska personen ligga på buffavstånd och snarka. Då sover jag som en liten gris. En nöjd sådan. I brist på mänskligt sovsällskap har det funkat bra med katt och hund, men det är mycket mysigare med ett Troll. Trots att hon inte snarkar.

Men det finns en nackdel med samsovning. Nej, det är inte att Trollet stundom sparkar mig halvt ur sängen. Inte heller att hon kan slåss i sömnen. Trångt trivs jag med, så det är inte heller problemet. Nej, den stora nackdelen visar sig varje morgon vid halv sju-snåret. Då ringer klockan. Då tycker världen att jag ska gå upp. Sovrummet känns alltid iskallt vid den här tiden. Och tätt, tätt intill mig ligger världens gosigaste lilla sängvarma Troll och snusar. Hur farao samlar man energi för att kliva ur sängen då?

Bolibompa och jag

Nu tycker Rouva att jag ska börja skriva igen, så då gör jag väl det, och om ett ämne som ligger bra till för en småbarnsmamma...

Jag är ju en sådan där mor som tycker att ju längre man kan vänta med att introducera färdigproducerat för sitt barn, ju bättre. Alltså höll jag så länge som möjligt Trollet undan från Bolibompa, med tanken att den dagen hon uttrycker en önskan om att få se det, då är det dags. I höstas var det dags... Nu är jag (fortfarande) en tråkig mor, som tycker att Troll ska sova om nätterna, och att det dessutom är himla mysigt att vara med sitt barn och uppleva saker tillsammans. Så det blir inte så mycket Bolibompa, cirkus fyra kvällar i veckan för det mesta. Och vissa saker är kanonbra, annat sådant att man nästan gråter. Tror jag i alla fall. För jag har upptäckt vad Bolibompa är till för!

Nej, inte Bolibompa-sex. Hur andra föräldrar kan få till det är mig en gåta. Trollet kräver sällskap vid TV:n hela tiden, och jag må vara lustigt funtad, men hur upphetsande kan det vara att skynda in i sovrummet klockan sex för att hinna riva av det hela medan TV:n roar de små? Och inte oroa sig för att det ska vara något otäckt på TV (vad det är vet man ju aldrig, barn kan bli livrädda för att det är fel färg på en gris när så vill sig), eller för att barnet ska behöva bajsa mitt i, eller att de studsar runt och drullar ner från soffan med åtföljande illskri, eller vad som nu konstant händer när man vill att små barn ska hålla sig för sig själva en liten, liten stund.

För mig är Bolibompa något mycket mer njutningsfullt än snabbsex på tid. När dottern har slagit sig till ro, och jag har behandlat hennes eksem (det tar en kvart) - då lutar jag mig tillbaka i soffan bredvid henne och somnar. Bolibompa-sömn. Trötta småbarnsföräldrars bästa andningshål, och det enda sättet att orka med disken, tvätten och alla andra måsten när dottern väl har somnat. I bästa fall hinner jag sova 45 minuter, i sämsta i alla fall tio. Och det är på dessa minuter jag överlever resten av kvällen. Bolibompa-sex kan kvitta, Bolibompa-sömn vinner alla gånger!