Bloggförhinder

Jag vill inte resonera.
Jag vill inte berätta roliga anekdoter.
Jag vill inte ta upp seriösa frågor.
Jag vill inte småprata.
Jag vill inte diskutera.
Jag vill inte blogga, jobba, vara social, vara trevlig, umgås, läsa, se på TV...

Jag vill bara en enda sak just nu: Bli av med min förb... tandvärk, som plågat mig i två månader och tre tandläkarbesök och som trots starka värktabletter förhindrar sömn och tankeförmåga. När tandfan är åtgärdad ska jag bli snäll igen. Samt skriva.

Hur löser man detta?

Hämtade Troll på dagis, en aning tidigare än vanligt eftersom hennes dag också började tidigare. Trollet var inte alls nöjd med att mamma kom just då, hon ville leka mer, och tyckte mamma sa fel saker, gjorde fel saker, pratade för litet och för länge (samtidigt!) med fröken. Kort sagt, en arg liten tjej!

Till slut är vi dock ihopsamlade och klara, och jag bekräftar morgondagens ändrade tider en sista gång med personalen. Då tröttnar Troll och kavar ilsket iväg mot grinden och parkeringen, samtidigt som hon hojtar "Men mamma, kom nu då!" Mamma inser att det är bäst att lyssna till det lilla Trollet om vi ska hem alls, och skyndar raskt efter. Då vänder sig Trollet om, sätter händerna i sidorna och fräser: "Sluta följa efter mig!"

Det är aldrig tråkigt med Troll!
(Och sedan hade vi en jättefin och mysig eftermiddag/kväll, kan tilläggas. Bara Troll fick vara tillräckligt arg först).

Tröttsam cirkus

Ibland är det där med att vara singelmamma på heltid att likna vid att driva en cirkus. En ganska ansträngande och kostsam sådan. Problemet är att cirkusdirektören i fråga tyvärr inte har råd eller möjlighet att anställa så värst många artister. Följaktligen får direktören dubblera i rätt många roller. Just nu ägnar jag mig åt:
* Dans på slak lina, utan skyddsnät
* Lejontämjning (nej, inte Troll-tämjning!)
* Styrkeprov á la Starke Adolf
* Clowneri på hög nivå

I mellanakterna säljs godis, städas i manegen och hålls rent efter djuren. Scenkostymer ska tvättas och lagas, och bokföringen utföras. Och faktum är att cirkusdirektören börjar bli trött. Inte på cirkusen i sig, men på all dubblering i rollerna. Eller kanske ännu mer på en situation som kräver denna dubblering för att cirkusen ska fungera.

Direktören är trött. Direktören kommer snart hoppa ner från linan, bita lejonen och kasta vikterna i huvudet på publiken. Om det blir clowneri på hög nivå återstår dock att se...

Men den lilla apan är rar. Den behåller jag!

Manipulativa mamman

Det där med sömn och ledigheter är inte alltid så lätt. Små troll kan ju få vara vakna litet längre när det är sovmorgon, men då är det å andra sidan svårt att få dem på rätt köl igen. Och påskledighet är för kort för att man ska rekommendera nattsudd. Hur får man då små troll att självmant "somna jättefort"? Enkelt, om man är en manipulativ mamma - påskharar värper inte när barn är vakna. Det gick alldeles väldans fort att både komma i säng och somna ikväll. Och påskharen kommer att värpa i natt, det har han lovat mig!

Vems dröm?

Pratade en sväng med Rouva i dag, och vi kom in på temat "jag önskar att..." Vårt samtal och Rouvas kloka kommentarer fick mig att fundera litet mer på frågan. Det finns hos många av oss en tendens att dölja våra egna behov under täckmanteln "andra vill/önskar/behöver". I sina värsta avarter kan det ta sig förskräckande uttryck ("hon ville egentligen bli våldtagen"), men de tänker jag inte ägna mig åt nu. Istället funderar jag litet runt det mer vardagliga sättet att projicera sina egna behov på andra - ofta i någon sorts tro att man då själv sätter sina behov åt sidan och är ödmjuk och generös.

Vi föräldrar är rätt ofta experter på området: "Kalle vill såååå gärna bli bra i tennis, så vi avstår dittan och duttan för att han ska få spela". "Stina älskar att leka med dockor, hon vill aldrig ha något annat i present". Fast det är pappa som egentligen ville bli tennisproffs, och mamma som vill få se drömdockorna förverkligade. Och Kalle skulle tycka det var mycket roligare att vara i skogen med pappa, och Stina leker på dagis bara med byggklotsar. Föräldrars rädsla, drömmar, fördomar, förhoppningar landar hårt på barnen som sällan eller aldrig har en chans att komma undan. Ibland är det nästan skrattretande, ibland irriterande, ibland rejält dumt, hur vi föräldrar projicerar oss själva på våra barn.

En liten variant på detta som jag upptäckt är extremt vanlig hos ensamstående mammor (pappor vet jag så litet om, jag känner inga heltids-singelpappor) är drömmen om Pappan. "Lotta pratar hela tiden om att hon vill ha en pappa", säger Lottas mamma, och letar sedan febrilt efter denna pappa. Fast Lottas mamma egentligen skulle lägga detta med mamma-skapet åt sidan en kvart och fundera över om det inte är så att det är _Anna_ som vill ha en man att dela föräldraskapet med. Att Anna vill hitta en bra man, som också kan ta in Lotta och vara en vettig vuxengestalt i Lottas liv, är självklart, men inte riktigt samma sak. För det är ju Anna som är vuxen, Anna som ska ta ansvar för sitt och Lottas liv, och det är Anna som måste hitta och välja den man hon längtar efter.

Jodå, även Trollmor längtar stundom efter en Trollfar. Eller ja... I alla fall intalar jag mig det ibland, att jag vill ha en pappa till Trollet. Men det vill jag ju egentligen inte. Trollet är suveränt ointresserad av hela pappa-konceptet, och hon tar för sig av morfar, morbror, gudfäder och manliga vänner. De räcker väl för till för hennes behov, än så länge, och hon är nöjd. Jag kan drabbas av längtan å hennes vägnar när jag ser henne sitta tryggt uppkrupen i gudfars knä, och önska att hon skulle få uppleva en annan vuxens närhet i vardagen. Men det är min önskan, min dröm, inte Trollets. Och den åtskillnaden måste jag göra.

Så nej, Trollet behöver ingen pappa för att må bra. Och jag mår faktiskt ganska gott även utan en Trollfar i huset. Men visst drömmer jag, visst längtar jag, visst vill jag. Vill ha en man att dela vardagen med, en man att dela kärleken med, en man att leva med. En Trollman. Inte en Trollfar. Det är faktiskt en viss skillnad på de två koncepten.

Och för att avrunda: När Trollet var knappa tre år pratades det mycket i hennes närhet om pappor, och hon kunde någon gång nämna att hon inte hade någon sådan. Vid ett sådant tillfälle frågade jag henne om hon ville ha en pappa. Svaret kom, snabbt och bestämt: "Nä! Vill ha flodhäst stället!" Låt mig säga att jag även låter Trollets önskningar vara hennes - jag vill _inte_ ha en flodhäst i lägenheten.

Välj dina strider

Så heter det i all klämkäck föräldralitteratur. Och jo, det finns väldans mycket poäng i det rådet. Men barn är det ändå ganska enkelt med; man vet ju ungefär vad som är livsviktigt, jätteviktigt, något så när viktigt, halvviktigt och totalt försumbart.

Kan ingen skriva en klok bok om vilka strider som är livsviktiga i kontakten med myndigheter, arbetsgivare, sjukvård, förskola osv, och hur man tar dessa strider? En sådan där klämkäck bok som beskriver i detalj hur du ska gå till väga när du pedagogiskt och lugnt ska förklara för byfånen i motsatt ända av telefonen vad det är du vill och varför detta är så viktigt. Någon som känner sig manad?