Jag har fått ett kontaktannons-mejl. Eller vad man nu ska kalla det. Någon söker tydligen efter min uppmärksamhet, och med tanke på diverse saknade företeelser i mitt liv kanske jag borde blivit en aning mer nyfiken på det hela.
Följande stod att läsa:
"Good morning, my name is Olga
I am honest, kind, girl from Russia.
Write me if you want to date with me
I shall send you my photo
I will wait your reply
My email address is..."
Nu är det så, kära Olga, att jag inte söker en ärlig och rar flicka från Ryssland. Jag vill inte ha en date med just dig, och ska du vänta på mitt svar lär du få vänta. Länge. Men ett par saker skulle jag bra gärna vilja veta, Olga: Hur hamnade ditt mejl i min brevlåda? Dvs vilken idiotisk server är det som skickat just detta spam, och hur stoppar man liknande eländen i fortsättningen...
Och varför händer det aldrig att det dyker upp ett mejl där det står "My name is Igor. I am a honest kind boy from Russia..."? Det kan väl inte någonstans möjligen ha med genus, könsroller och stereotyper att göra? Möjligen. Inte för att jag skulle svara Igor heller, men ibland undrar man om sändarna av sådana här mejl förutsätter att det mest är män som använder internet och att alla dessa män är kåta korkskallar som gärna importerar en Olga, köper Viagra eller skaffar penisförstoringar. Rätt ofta undrar man ju över vilken kvinnosyn som kommer till uttryck i medier och på arbetsplatser och inte minst på internet. Men då och då slår det mig att synen på mannen sannerligen inte är mycket att hurra för, den heller.
måndag 25 maj 2009
söndag 24 maj 2009
Små barn - stor kärlek
Trollet räknar dagarna, kunde hon klockan skulle hon räkna timmar, minuter och sekunder. Hon längtar, längtar, längtar och alla samtal tenderar i att hamna på ett och ämne: Om tre veckor kommer älskade, efterlängtade bästa vännen N hem. Dagiskompisen N flyttade till Japan i höstas med mor, far och lillebror, och det har fällts många, många tårar sedan dess. N är precis på dagen en månad äldre än Trollet och de var oskiljaktiga på dagis - när Trollet varit borta sex veckor efter en operation satt töserna bokstavligen klistrade på varandra i en halvtimme första dagen. Bokstavligen - de gick omkring i en enda lång kram hela tiden.
Under detta år har de hållt kontakten, med benägen hjälp av mammor visserligen, men ändå. De har mejlat och skickat brev, och båda har längtat på var sitt håll. Det finns många som säger att barn glömmer, att det är "ur sinne, ur minne" för så här små personer, men det stämmer inte på dessa två. Jag har i och för sig aldrig trott på det där med att barn glömmer lätt, men denna trofasthet förvånar även mig. Jag trodde att bilderna åtminstone skulle blekna något för någon av dem, men det har de inte gjort. Och nu är det alltså bara tre veckor kvar innan de får träffas och leka igen. Dessutom hinner N vara med på Trollets femårskalas, det är lycka för stor för att vara sann för både N och Trollet.
Så visst är det två små töser, men deras kärlek, vänskap och trofasthet är större än den jag sett mellan många vuxna. Två små fina ungar som snart ska få leka ett slag igen med varandra. Och två mammor som kommer vara halvt döva vid det laget, efter att ha hört respektive barn tjata N, N, N samt Troll, Troll, Troll i ytterligare tre veckor.
Under detta år har de hållt kontakten, med benägen hjälp av mammor visserligen, men ändå. De har mejlat och skickat brev, och båda har längtat på var sitt håll. Det finns många som säger att barn glömmer, att det är "ur sinne, ur minne" för så här små personer, men det stämmer inte på dessa två. Jag har i och för sig aldrig trott på det där med att barn glömmer lätt, men denna trofasthet förvånar även mig. Jag trodde att bilderna åtminstone skulle blekna något för någon av dem, men det har de inte gjort. Och nu är det alltså bara tre veckor kvar innan de får träffas och leka igen. Dessutom hinner N vara med på Trollets femårskalas, det är lycka för stor för att vara sann för både N och Trollet.
Så visst är det två små töser, men deras kärlek, vänskap och trofasthet är större än den jag sett mellan många vuxna. Två små fina ungar som snart ska få leka ett slag igen med varandra. Och två mammor som kommer vara halvt döva vid det laget, efter att ha hört respektive barn tjata N, N, N samt Troll, Troll, Troll i ytterligare tre veckor.
fredag 22 maj 2009
Långhelger
är väldigt långa ibland. Och innehåller för många kvällar. Men det är mysigt att bara vara med Troll hela långa dagarna.
måndag 18 maj 2009
Saker jag längtar efter
Eftersom jag ändå sitter här och tjurar och tycker livet är småsunkigt (migrän och inga pengar och litet allmän trötthet) kan jag lika gärna tjura i skrift. Eller åtminstone skriva ned saker jag längtar massor efter. Inte i någon sorts turordning, men i alla fall...
* Kvällssällskap
* Pizza
* Mjölk till maten
* Mer pengar
* Lasagne
* Kyssar
* Tomatsoppa
* Ost, ost, ost
* Våfflor
* Pannkaka (med massor av hemlagad lingonsylt)
* Sex
* Stekta ägg
* Chili con carne
* Grädde
* En ny lägenhet - eller nya grannar
* Ett nytt huvud
* Hela tänder
* Ohemula mängder godis
* En ny garderob med bara snygga kläder
* Massage - nacke och fötter skriker efter det
Och nej, det är inte särdeles jättesynd om mig, jag är mest tjurig. Och det är ingen större uppoffring att aldrig ha mat med mjölk, ägg eller tomat hemma, för att minimera riskerna att det blir fel mat (och få ett ledset Troll som också vill ha mjölk, ost och stekta ägg). Rent tekniskt skulle jag väl kunna laga maten till bara mig, men det är ärligt talat inte värt det. Med bristen på pengar äts rätterna inte heller ute, och det är ju litet tristare, men överlevnadsbart. En del av ovanstående löser sig säkert med tiden, som ny lägenhet och hela tänder, och tja, i det stora hela tycker jag livet är rätt ok även som det ser ut just nu.
Men det är klart, om det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att erbjuda något av det uppräknade vid tillfälle kommer jag ju inte att säga nej. Fast... I vissa fall kommer jag nog att vara mer noggrann med vem som erbjuder det efterlängtade. Jag menar - illa lagade pannkakor är ju ingen höjdare...
* Kvällssällskap
* Pizza
* Mjölk till maten
* Mer pengar
* Lasagne
* Kyssar
* Tomatsoppa
* Ost, ost, ost
* Våfflor
* Pannkaka (med massor av hemlagad lingonsylt)
* Sex
* Stekta ägg
* Chili con carne
* Grädde
* En ny lägenhet - eller nya grannar
* Ett nytt huvud
* Hela tänder
* Ohemula mängder godis
* En ny garderob med bara snygga kläder
* Massage - nacke och fötter skriker efter det
Och nej, det är inte särdeles jättesynd om mig, jag är mest tjurig. Och det är ingen större uppoffring att aldrig ha mat med mjölk, ägg eller tomat hemma, för att minimera riskerna att det blir fel mat (och få ett ledset Troll som också vill ha mjölk, ost och stekta ägg). Rent tekniskt skulle jag väl kunna laga maten till bara mig, men det är ärligt talat inte värt det. Med bristen på pengar äts rätterna inte heller ute, och det är ju litet tristare, men överlevnadsbart. En del av ovanstående löser sig säkert med tiden, som ny lägenhet och hela tänder, och tja, i det stora hela tycker jag livet är rätt ok även som det ser ut just nu.
Men det är klart, om det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att erbjuda något av det uppräknade vid tillfälle kommer jag ju inte att säga nej. Fast... I vissa fall kommer jag nog att vara mer noggrann med vem som erbjuder det efterlängtade. Jag menar - illa lagade pannkakor är ju ingen höjdare...
söndag 17 maj 2009
Sådant man inte visste...
Det finns sådant alla talar om för en när man väntar barn - hur jobbigt det kommer att bli, hur trött man kommer att vara och hur litet egentid man får. Det finns sådant man räknar ut alldeles själv, om man är litet tänkande; som att tvättkorgen alltid kommer att vara full och att det kommer gå sönder porslin och bli allmänt kladdigt vid matbordet.
Och så finns det sådant ingen människa berättar, eller också lyssnade man inte den dan. Som t.ex:
* att mängden sand, grus, jord och lera ett barn dragit med hem efter en vecka på dagis räcker till för ett medelstort grustag. Hur det fortfarande kan finnas sand kvar i dagis sandlåda är en evig gåta.
* att strumpor är ett litet helsicke att namna, men det måste göras, eftersom barn drar av sig strumpor oavbrutet och _alla_ dagisungar har exakt likadana, så om de inte namnas har man inte ett par efter några veckor. Samma sak gäller fingervantar.
* att dagisgrinden är åkbar och att detta förr eller senare leder till katastrofer om barnet glömmer att åka och inte kommer på detta förrän i bilen hem.
* att mammas popcorn alltid är mycket godare än det egna godiset.
* att barn är svårväckta måndag - fredag, men gärna studsar upp ur sängen halv sex på lördag morgon och blåvägrar att somna om.
* att antalet gånger man som förälder kan höra samma skiva utan att bli galen är exakt tre gånger färre än vad ditt barn kommer kräva att få höra denna skiva.
Och så det viktigaste av allt, det alla glömmer att berätta: Att kärleken till detta barn är så stor och så stark att man inte förstår hur universum ska räcka till för att ge plats åt den, än mindre ens eget hjärta.
Och så finns det sådant ingen människa berättar, eller också lyssnade man inte den dan. Som t.ex:
* att mängden sand, grus, jord och lera ett barn dragit med hem efter en vecka på dagis räcker till för ett medelstort grustag. Hur det fortfarande kan finnas sand kvar i dagis sandlåda är en evig gåta.
* att strumpor är ett litet helsicke att namna, men det måste göras, eftersom barn drar av sig strumpor oavbrutet och _alla_ dagisungar har exakt likadana, så om de inte namnas har man inte ett par efter några veckor. Samma sak gäller fingervantar.
* att dagisgrinden är åkbar och att detta förr eller senare leder till katastrofer om barnet glömmer att åka och inte kommer på detta förrän i bilen hem.
* att mammas popcorn alltid är mycket godare än det egna godiset.
* att barn är svårväckta måndag - fredag, men gärna studsar upp ur sängen halv sex på lördag morgon och blåvägrar att somna om.
* att antalet gånger man som förälder kan höra samma skiva utan att bli galen är exakt tre gånger färre än vad ditt barn kommer kräva att få höra denna skiva.
Och så det viktigaste av allt, det alla glömmer att berätta: Att kärleken till detta barn är så stor och så stark att man inte förstår hur universum ska räcka till för att ge plats åt den, än mindre ens eget hjärta.
söndag 10 maj 2009
Kapten Vimes "Stövelteori" i dagsaktuell tappning
Jag har hittat sandaler åt Trollet! Utan att ruinera mig. Detta borde näst intill vara en riksnyhet och firas med allmän flaggdag, så unikt är det. Nej, inte beroende på att Trollet avskyr att prova skor - det gör nästan alla barn. Inte heller för att den unga damen skulle ha särskilda krav, när det gäller skor är hon faktiskt ovanligt lätt att lyckliggöra, tack och lov.
Nej, problemet ligger på en helt annan nivå, och har ganska mycket gemensamt med Terry Pratchets underbart formulerade text (hämtad ur "Men at Arms"/"En man på sin vakt"):
"Men saken var den att bra stövlar höll år ut och år in. en man som kunde avvara femtio daler fick ett par stövlar som efter tio år fortfarande skulle hålla honom varm om fötterna, medan en fattig man som bara kunde kosta på sig billiga stövlar under samma tidsrymd skulle ha lagt ut hundra daler på stövlar och ändå vara våt om fötterna. Detta var kapten Vimes "Stövelteori" rörande de socioekonomiska orättvisorna".
Jag har oftast (när inte rotfyllningar kommer i vägen) råd att köpa _ett_ par riktigt bra skor av åt Trollet av var sort hon behöver. Ett par stadiga, bra skor eller sandaler eller vinterkängor av bra kvalitet som ger ordentligt stöd för foten. Ett alltså. Problemet är att det inte räcker. Trollet har sin "knasfot" att ta hänsyn till, det är vad vi i brist på bättre namn kallar hennes vänstra fot. Vänsterbenet är fortfarande kortare och smalare än det högra, med svagare muskulatur och sämre balans, även om det blivit mycket bättre av hennes två operationer. Och foten är även den mindre, en dryg storlek mindre än den högra.
Den vänstra foten kan bara inte slänga runt i en för stor sko, den kräver mer stöd än den högra och passformen är alltså extra viktig. Samtidigt kan Trollet knappast klämma in sin högerfot i en sko som är ett nummer för liten. Alltså krävs inköp av två par skor för varje par Trollet behöver. Att köpa ett par sandaler innebär därför att vi måste hitta en sort där det finns par i två storlekar, att dessa måste ge bra stöd för vänsterfoten och att jag måste betala dessa två par.
Bara det första kan vålla problem. Trollet kan förälska sig handlöst i ett par skor, som sitter perfekt på ena foten - och så är den andra storleken slutsåld. Eller vad värre är - skorna kan finnas i ett modellskifte, där det helt enkelt inte görs några skor i den större storleken av just den modellen. Detta kommer bli akut om några år, när vi hamnar i det magiska gränslandet 30-31. Vad vi gör då vete fåglarna.
Bra stöd är en fråga för sig. Sandaler till flickor görs ytterst sällan med skålad fot, något som är ett absolut krav om Trollet ska kunna ha sandaler. Förra sommaren letade vi i alla butiker i Byn, även de snuskdyra, men det fanns inga flicksandaler som gav fotstöd. Det fick bli pojksandaler, i fjol som i år, och det är helt ok med både mig och Trollet, i och för sig. Men det retar mig till milt vansinne att flickfötter inte anses behöva lika bra och stadiga sandaler som pojkfötter. Inte ens i storlek 27...
Och så det sista, det som får mig att ilsket citera kapten Vimes varje gång vi står vid kassan i en skobutik: Båda paren ska betalas. Det innebär att jag faktiskt inte har råd med de där extrabra skorna som Trollet skulle behöva, för även om jag har råd med ett par för 500:- har jag inte råd med två par. 1.000:- för ett par brukbara skor som räcker en säsong, det finns det inte utrymme för i min budget. Inte med tanke på att det krävs fler skor än ett par för ett barn...
I fjol fanns det ett bidrag för dem som behövde olikstora skor pga funktionshinder, vi betalade det ena paret och landstinget det andra. I höstas drogs detta bidrag in över hela landet. Motivering: "Man kan faktiskt ha ett par skor i flera år, så det behöver inte bli så dyrt". När jag ställde frågan om hur ett barn skulle kunna ha samma par skor i flera år blev svaret "Men det är så få barn det rör sig om så det spelar ingen roll". Där stannar man i komplett häpnad. Rör det sig om ett fåtal barn - hur kan det då bli så dyrt? Eller resonerar man krasst som så att det är så få barn att vi föräldrar inte är en politisk påverkansfaktor? Jag vet inte, jag vet bara att detta är bland det dummaste jag hört i denna väg. Någonsin. Och då är jag politiker själv och har hört bra många dumheter ur mina kollegers munnar...
Så summan av det hela är att Trollet och hennes kamrater, som bättre än andra behöver stadiga och bra skor, oftast får klara sig med ett par som är något sämre än vad de borde vara. Trots att vi föräldrar lägger ner mer pengar på dessa skor än vad andra föräldrar gör. Det är vansinne. Det är Moment 22. Och det är en ytterst bra bild av Kapten Vimes "Stövelteori".
PS Sandalerna vi hittade var rea-på-rean på Skopunkten, och riktigt rejäla, med skålade innersulor. För det totala priset av 75:- Och vi fick tag på absolut sista paret av den större storleken. Som sagt, detta borde firas med allmän flaggdag.
PS 2 Om någon undrar har Trollet för bra fötter för ortopediska skor numera, så det är inte en väg vi kan gå. Även om det skulle bli både bättre och billigare. Moment 22 omigen
Nej, problemet ligger på en helt annan nivå, och har ganska mycket gemensamt med Terry Pratchets underbart formulerade text (hämtad ur "Men at Arms"/"En man på sin vakt"):
"Men saken var den att bra stövlar höll år ut och år in. en man som kunde avvara femtio daler fick ett par stövlar som efter tio år fortfarande skulle hålla honom varm om fötterna, medan en fattig man som bara kunde kosta på sig billiga stövlar under samma tidsrymd skulle ha lagt ut hundra daler på stövlar och ändå vara våt om fötterna. Detta var kapten Vimes "Stövelteori" rörande de socioekonomiska orättvisorna".
Jag har oftast (när inte rotfyllningar kommer i vägen) råd att köpa _ett_ par riktigt bra skor av åt Trollet av var sort hon behöver. Ett par stadiga, bra skor eller sandaler eller vinterkängor av bra kvalitet som ger ordentligt stöd för foten. Ett alltså. Problemet är att det inte räcker. Trollet har sin "knasfot" att ta hänsyn till, det är vad vi i brist på bättre namn kallar hennes vänstra fot. Vänsterbenet är fortfarande kortare och smalare än det högra, med svagare muskulatur och sämre balans, även om det blivit mycket bättre av hennes två operationer. Och foten är även den mindre, en dryg storlek mindre än den högra.
Den vänstra foten kan bara inte slänga runt i en för stor sko, den kräver mer stöd än den högra och passformen är alltså extra viktig. Samtidigt kan Trollet knappast klämma in sin högerfot i en sko som är ett nummer för liten. Alltså krävs inköp av två par skor för varje par Trollet behöver. Att köpa ett par sandaler innebär därför att vi måste hitta en sort där det finns par i två storlekar, att dessa måste ge bra stöd för vänsterfoten och att jag måste betala dessa två par.
Bara det första kan vålla problem. Trollet kan förälska sig handlöst i ett par skor, som sitter perfekt på ena foten - och så är den andra storleken slutsåld. Eller vad värre är - skorna kan finnas i ett modellskifte, där det helt enkelt inte görs några skor i den större storleken av just den modellen. Detta kommer bli akut om några år, när vi hamnar i det magiska gränslandet 30-31. Vad vi gör då vete fåglarna.
Bra stöd är en fråga för sig. Sandaler till flickor görs ytterst sällan med skålad fot, något som är ett absolut krav om Trollet ska kunna ha sandaler. Förra sommaren letade vi i alla butiker i Byn, även de snuskdyra, men det fanns inga flicksandaler som gav fotstöd. Det fick bli pojksandaler, i fjol som i år, och det är helt ok med både mig och Trollet, i och för sig. Men det retar mig till milt vansinne att flickfötter inte anses behöva lika bra och stadiga sandaler som pojkfötter. Inte ens i storlek 27...
Och så det sista, det som får mig att ilsket citera kapten Vimes varje gång vi står vid kassan i en skobutik: Båda paren ska betalas. Det innebär att jag faktiskt inte har råd med de där extrabra skorna som Trollet skulle behöva, för även om jag har råd med ett par för 500:- har jag inte råd med två par. 1.000:- för ett par brukbara skor som räcker en säsong, det finns det inte utrymme för i min budget. Inte med tanke på att det krävs fler skor än ett par för ett barn...
I fjol fanns det ett bidrag för dem som behövde olikstora skor pga funktionshinder, vi betalade det ena paret och landstinget det andra. I höstas drogs detta bidrag in över hela landet. Motivering: "Man kan faktiskt ha ett par skor i flera år, så det behöver inte bli så dyrt". När jag ställde frågan om hur ett barn skulle kunna ha samma par skor i flera år blev svaret "Men det är så få barn det rör sig om så det spelar ingen roll". Där stannar man i komplett häpnad. Rör det sig om ett fåtal barn - hur kan det då bli så dyrt? Eller resonerar man krasst som så att det är så få barn att vi föräldrar inte är en politisk påverkansfaktor? Jag vet inte, jag vet bara att detta är bland det dummaste jag hört i denna väg. Någonsin. Och då är jag politiker själv och har hört bra många dumheter ur mina kollegers munnar...
Så summan av det hela är att Trollet och hennes kamrater, som bättre än andra behöver stadiga och bra skor, oftast får klara sig med ett par som är något sämre än vad de borde vara. Trots att vi föräldrar lägger ner mer pengar på dessa skor än vad andra föräldrar gör. Det är vansinne. Det är Moment 22. Och det är en ytterst bra bild av Kapten Vimes "Stövelteori".
PS Sandalerna vi hittade var rea-på-rean på Skopunkten, och riktigt rejäla, med skålade innersulor. För det totala priset av 75:- Och vi fick tag på absolut sista paret av den större storleken. Som sagt, detta borde firas med allmän flaggdag.
PS 2 Om någon undrar har Trollet för bra fötter för ortopediska skor numera, så det är inte en väg vi kan gå. Även om det skulle bli både bättre och billigare. Moment 22 omigen
tisdag 5 maj 2009
Ekonomiska känslokast
Ångest: Att få ett kravbrev på närmare 600:- med posten när man har en tusenlapp att leva på till nästa lön och Trollet måste ha nya sandaler.
Lycka: Att logga in på banksidan och upptäcka att räkningen är betald, att kravbrevet är skickat dagen efter att räkningen betalades och att de 600:- kan stanna kvar på mitt konto.
Dags att börja leta sandaler med andra ord. Vilket i och för sig inte är det lättaste, men det får bli ämne för ett annat inlägg. Nu är det bara drygt fyra timmar till rotfyllning - en timmes plåga i tandläkarstolen, men sedan är det över. Hoppas jag...
Lycka: Att logga in på banksidan och upptäcka att räkningen är betald, att kravbrevet är skickat dagen efter att räkningen betalades och att de 600:- kan stanna kvar på mitt konto.
Dags att börja leta sandaler med andra ord. Vilket i och för sig inte är det lättaste, men det får bli ämne för ett annat inlägg. Nu är det bara drygt fyra timmar till rotfyllning - en timmes plåga i tandläkarstolen, men sedan är det över. Hoppas jag...
måndag 4 maj 2009
Äntligen ett sant test!
www.blogthings.com är en kul sida. I dag hittade jag följande test:
What Room of the House Are You?
Svar: You are the Library!
Tja, det kunde kanske möjligen ligga något i det.
För övrigt ska jag till tandläkaren i morgon. Och för en gångs skull längtar jag efter det!
What Room of the House Are You?
Svar: You are the Library!
Tja, det kunde kanske möjligen ligga något i det.
För övrigt ska jag till tandläkaren i morgon. Och för en gångs skull längtar jag efter det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)