Arg!

Nu var det dags igen - Trollet får i sig fel mat på dagis. Och när jag påpekar att hon har stora eksem till följd av detta blir svaret: "Men det har ju blivit kallare ute, då får de mer eksem".
Så jag är fly förbaskad. Ett samtal med kostchefen i dag har förmodligen rett ut det hela, hon tog det på största allvar. Men händer detta igen kommer jag välta stadshuset.

Debutdikt

Härom kvällen berättade Trollet att hon gjort en dikt. Denna dikt förmedlas härmed till omvärlden:

"Mamma är så vacker så
Tåen den är också blå".

Min dotter poeten.

Tillvarons mysterier, del 3

Varför sitter man alltid för öppen dörr hos tandläkaren? Ska man till läkare och visa minsta lilltå görs detta alltid i ett rum som är stängt för alla obehöriga, men hos tandläkaren sitter man och gapar för öppen ridå. Vilket ju faktiskt är ganska irriterande för en själv som patient. Det måste också vara fullkomligt skräckinjagande för små barn som kommer för en enkel liten undersökning, och får se en fullvuxen människa som är halvvägs på väg upp i taket med munnen full av prylar och en paniskt stirrande blick.

Rätt gissat, min tandföljetong fortsätter, men nu tror jag den sjunger på sista versen. Tandläkarbesöket i dag var visserligen långt (och dyrt...), men relativt uthärdligt i övrigt. Fast jag kom att fundera mycket över den öppna dörrens politik - vad är det egentligen som gör tandläkare så obenägna att stänga en dörr? Det kan inte vara främjande för vare sig deras rykte eller patienternas mentala hälsa att se mig krampaktigt krama om stolskarmarna samtidigt som jag kvider högt och står som en sprättbåge i stolen. Har någon ett bra svar?

A pale elusive blue?

I en av böckerna om Anne på Grönkulla förklarar en av Annes vänner hur hon mår med orden ovan. Jag vet inget bättre sätt att beskriva känslan jag har nu än just så; a pale elusive blue. Jag är definitivt inte deprimerad, inte ens nere. Jag är pigg och glad och rätt energisk dagtid, men när Trollet somnar kommer precis den känslan jag inte har andra ord för att beskriva än just dessa, litet svagt ljusblå, liksom. Jag vet inte ens varför känslan kommer, kanske trötthet, kanske ensamhet, kanske bara att det är slut på semestern på måndag. Samt att 90% av vännerna är i Visby och på Medeltidsveckan... Men precis så oprecist är det, det finns en sorgsen ton någonstans inom mig, men den är liten och stillsam och stör just inte alls. Den bara finns där. Det kan den få fortsätta med ett tag, det är ingen farlig känsla. Bara litet, litet ljusblå och en aning vemodig. Det är rätt ok, det med.