En timme för jorden - och en timme för själen

Varför gör man det inte oftare? Släcker ner all belysning, låter TV, dator och musikmaskiner stå avstängda och bara sitter still, i skenet från ett par stearinljus. Även i år deltog jag i Earth Hour (troligen den enda i hela området, det var inte många släckta fönster, inte...), och även i år funderade jag över varför jag inte gör sådant oftare. I år fick jag för mig att jag skulle fixa klart disken, trots att klockan var 20.30. Det gjorde jag, i skenet från några ljus. Det var oväntat mysigt, och det kändes lättare att fokusera på uppgiften än det brukar - det blev inget "ska bara kolla/sätta på/ordna". Det var jag och disken, och det var faktiskt inte riktigt lika tråkigt som annars. Nyhetens behag kanske, eller var det rent av detta att jag faktiskt gjorde uppgiften klar?

Sedan satte jag mig med en kopp te (kokade vattnet i vattenkokare precis innan jag släckte ner), fyra ljus och en bok. Återigen fanns inget annat att fastna i, förvillas av, störas av (ja, jo, grannarna förstås, men det är ju en konstant faktor i mitt liv). Jag satt. Läste. Drack mitt te. Åt litet småplock. Hade det bra. Gjorde inte sjutton andra grejer samtidigt. Bara satt. Och det var skönt.

Jag vet inte om Earth Hour gör så mycket för klimatet och miljön, egentligen. Kanske är det bara, som många säger, ett jippo som ska döva folks dåliga samvete. Det spelar rätt liten roll för mig. Jag fick en timme i ro, en timme jag oerhört sällan tar mig annars. Oftast försöker jag göra mycket samtidigt, sitter jag med en bok finns det alltid litet pyssel och syssel att ägna sig åt. Men den här timmen kan jag ju inte med att tända lampor och starta tvättmaskinen. Det blir en timme för jorden, och en timme för själen på samma gång. Undrar om jag i år ska låta den timmen komma oftare? Jag hoppas det. Jorden mår inte bra av energislösande. Men det gör inte själen heller.

Grannarna, avsnitt femtioelva

Eller "One down, the rest to go".

I går var jag kallad som vittne i hyresnämnden, då bostadsbolaget vill upphäva granne A:s kontrakt. Granne A är den gravt alkolholiserade, synskadade och psykiskt sjuke man som stundom upphäver illvrål så halva huset hoppar högt, och stundom orsakar små käcka eldsvådor. Kul kille, liksom. Bostadsbolaget är dessutom verkligt bra, de tänker inte kasta ut mannen på gatan, utan har sett till att genom Soc ge mannen ett bättre alternativ till boende. Troligen går hyresnämnden på bostadsbolagets linje, och i så fall: Tack gode Gud och tack vettiga områdeschefen.

Nu sitter jag vid min dator, som är placerad i hallen. Rätt nära ytterdörren. Från trapphuset, eller snarare via trapphuset, men från lägenheten mitt emot kommer en omisskännelig odör. Det luktar ammoniak. Eller för att tala klarspråk: Det stinker urin! Oftast känns det bara i trapphuset, men idag tränger lukten in i min lägenhet. Så imorgon är det nästa telefonsamtal angående granne I, och den sanitära olägenhet det innebär att vara utsatt för hans oförmåga att pinka på toaletten. Om jag blir galen snart? Gissa tre gånger.

Och på följdfrågan: I nuläget finns det en ledig lägenhet i Byn, i någorlunda rimlig storlek. En enda. Och då har vi inte ens tittat på hyran. Eller läget. Eller den mindre lyckade effekten att Troll då kommer hamna i en helt annan skola än den mycket bra skola vi har på fem minuters promenadavstånd. Så flytt är liksom inte den enklaste lösningen, det heller.

För fyra år sedan

satt jag och Trollmormor på ett flygplan, på väg på mitt livs viktigaste resa. Mina känslor just då beskrivs bäst av Kaxiga mamman i hennes gravidserie:

http://gravidserier.blogg.se/category/pa-vag-in.html
(Tack för en perfekt bild av hur det var och kändes!)

Det var snöigt och kallt i mars även det året. Det var det inte när vi kom fram, kan man lugnt säga. Från -10 till +40 på ett dygn, sådant är chockartat för vintermänniskor som oss. Och nu har det gått fyra år. Ute är det väl inte minus 10, men nästan. Och inne sover ett litet Troll, vars temperatur nog ligger "närmare 40 är 37 komma fem" som det står i visan. Lillgrodan.

Sibirien nästa?

I morse sken solen från en klarblå himmel och det var så där underbart senvintervackert som det kan vara just i början av mars. När vi steg ut genom ytterdörren utbrast Trollet: "Usch mamma, solen skiner på mig. Det tycker jag inte om!"

Sibirien kanske vore ett vettigt bostadsalternativ? Och Trollet är i sanning ett riktigt Troll!