Halleluja!

Det dunsar i trapphuset! Det smäller och dunkar och låter. Högt. Men hurrom hej, det får så gärna låta! För si, det är flyttlass. Granne K flyttar! Killen med eget apotek, indrivningsverksamhet och ytterst våldsamma och högljudda vänner flyttar.

Och granne A har redan flyttat. Och granne I är så sur på mig att han inte ens hälsar, än mindre ringer på och vill ha hjälp. Så det artar sig bra i huset. Dokusåpan Grannarna verkar gå in i en lugnare fas. Halleluja var ordet!

Humor. Eller nåt.

Vattumannen
21/1-18/2

Torsdagen handlar i första hand om romantik men nöjen kan också passa. Du är glad och utåtriktad.

______

Nu ska vi se:
Torsdag - check
Handlar - check. Mjölk, äpplen, skinka, schampo, bröd...
Romantik - joru. Om min harlequinroman får räknas.
Nöjen - jo, nöjena passade. Och passerade. Och kom i alla fall inte hit
Glad - ja, jisses, jag skrattar nästan utihjäl mig...
Utåtriktad - tja, jag är desperat efter litet sällskap. Gills det?

Jaja, man borde inte läsa horoskop. Särskilt inte i Aftonbladet. Och särskilt inte när midsommarsällskapet ringt sig sjuka. Men jag är trött på helger och helgdagskvällar. De är mycket långa ibland. Särskilt när litet Troll somnar sött vid halv nio, och resten av helgen återstår. Och när det är långt, långt, långt till nästa gång en kväll tillbringas annat än i ensamhet.

Stenhjärta

"It's called 'romance' in some tribes, by the way"stod det i ett horoskop jag skrattade rått åt i januari. Återigen får jag tillfälle att konstatera att jag definitivt inte är någon romantiker. Här bölas det tydligen friskt över dagens bröllop, och jag kan inte ens uppamma det minsta intresse. Jo, jag såg vigseln, sött brudpar, uppenbart jättekära. Finemang. Jättetrevligt. För dem. Men varför jag ska fälla tårar över ett par jag inte ens känner begriper jag inte.

Så nej, Trollmor är inte romantiker. Och ja, min kamrats kommentar "stenhjärta" stämmer nog. Det är helt andra stammar som får ägna sig åt romantik. I min stam håller vi oss till andra lekar.

Bara en tanke...

Ibland, att inte säga ofta, frågar folk om det inte är jobbigt att vara ensam förälder. Jag har ju inget att jämföra med, men jag tycker faktiskt inte det är tiondelen så tufft som det påstås. Det går bra, Trollet är både det bästa och det enklaste i mitt liv. Nej, själva föräldraskapet är inte alls så jobbigt.

Men nästa gång någon frågar mig om de ska våga satsa på ett ensamt föräldraskap är det ett råd jag kommer ge: Se till att du har ett fungerande socialt nätverk på plats, i din närhet. Jaja, det rådet ger alla, det är till och med ett krav för att få adoptera som singel. Men då talas det alltid om ett nätverk för barnets skull, någon som kan barnvakta, hämta på dagis och vara extravuxen i barnets liv. Men det är inte det nätverket jag talar om.

Det är föräldern som behöver sitt nätverk! Jag skulle vilja råda alla blivande ensamföräldrar att se till att det finns fikakompisar i samma stad. Sådana som kan komma över en söndagseftermiddag eller en torsdagskväll och ta en kopp te och prata en stund. Sådana som kan gå med ut på barnvagnspromenader och senare på skogsutflykter. Inte för att i första hand vara med barnet, utan för att prata med föräldern. Annars finns risken att man sitter som Trollmor, med ett socialt liv bestående av Troll, gammeltroll och Facebook. Samt underbara vänner på fel plats. Och tro mig, det är inte ett läge man uppskattar efter drygt fyra år.

Lycklig mamma - lycklig människa

Ett samtal med Kaxiga mamman fick mig att börja fundera litet, igen. Ibland skäms jag över att jag är inte är strålande lycklig 24 timmar per dygn, 365 dagar per år. Jag har ju världens underbaraste barn (helt objektivt förstås!), och jag är en mycket lycklig mamma. Och visst är jag lycklig i mitt föräldraskap, där är jag trygg och nöjd och mår bra, även om Trollet har en tendens att driva mig till milt vansinne mellan varven. Och jag tror och hoppas att litet Troll gör detsamma, även om hon stundom upplyser mig om att hon hellre skulle vilja bo hos sin Vietnam-mamma eller att jag är den dummaste mamman i hela världen och att hon aldrig ska tycka om mig igen. Hälsotecken tycker Trollmor. Så visst är jag en lycklig mamma. 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.

Men att vara en lycklig mamma är faktiskt inte detsamma som att vara en lycklig människa. Föräldraskapet är det bästa och det viktigaste i mitt liv, visst är det så, men det är inte hela mitt liv. Jag är mer än en mamma, jag är också en människa utanför föräldraskapet. Och där är jag inte lika lycklig. Där saknar jag det mesta som gör mitt liv värt att leva; ett vettigt socialt liv, intellektuell stimulans, en trygg ekonomi, ett jobb jag trivs med. Och det är förstås rena skiten att det är så, och jag jobbar på att förändra det, även om det går omåttligt trögt.

Men om jag skiljer de där begreppen åt, om jag tillåter mig att vara en lycklig mamma, men en mindre lycklig människa, då slipper jag i alla fall det ständigt gnagande dåliga samvetet. Om jag accepterar att jag vantrivs med stora delar av mitt eget liv, men att dessa delar ligger utanför mitt föräldraskap - då mår jag faktiskt bättre. För jag är en mycket lycklig mamma, men jag är just nu ingen lycklig människa. Det behöver jag inte skämmas för.

Marwin-tankar - och ljusare stunder

När livet är som jag en gång läste hos Barbro Alving "ormigt och grodigt, loppigt och råttigt", brukar jag citera Marwin, den manodepressiva roboten i "Liftarens guide till galaxen" (Och nej, jag har ännu inte berätta "hela den boken" för Trollet).

"Life. Loathe or ignore it, you can't like it" suckar Marwin och jag ikapp. Det märkliga är att det hjälper. Det, och alla andra depressiva citat jag kan, fungerar. De liksom lappar ihop mig, och gör mig nöjdare, gladare och på mycket bättre humör. Stick i stäv med allt positivitetstänkande är detta vad som hjälper just mig. Kanske för att jag helt enkelt älskar att citera, kanske för att mitt dåliga humör pyser ut med citaten, jag vet inte. Men hjälper gör det, varje gång.

Andra saker hjälper också. Att veta att vänner finns, om än för långt borta för en fika eller en kram. Tanken på ett varmt bad ikväll när Troll sover, och en skruttig Harlequin-bok att läsa i badet. Samt en stor kopp varm choklad efteråt. Märkligt och underbart är det att det alltid är de små enkla sakerna som skapar lyckan. Det är skönt att veta, för varma bad, slaskromaner och varm choklad är lättöverkomliga saker i denna annars trassliga värld.

Så Marwin, du har fel. Man kan faktiskt gilla det här livet. Även om det inte är perfekt.

Så sant som det är sagt

Kaxiga mammans kloke make yttrade följande i helgen: "Din själ dör i Byn". Han har skrämmande rätt.

Jag vet, jag...

En av mina arbetskamrater har nyligen blivit inbjuden till en referensgrupp i ett projekt som under tre år ska studera och analysera varför akademiskt utbildade kvinnor flyr denna trakt. Tre år och mycket pengar ska visst pumpas in i projektet, som för all del också ska försöka hitta lösningar och stöd, så dessa kvinnor vill stanna kvar här.

Men tre år? För en bråkdel av kostnaden kan jag lugnt leverera svaret till projektet. För ser ni, som akademiskt utbildad kvinna, boende i Byn, vet jag en hel del om varför vi flyr. Och varför vi som av olika skäl stannar kvar vantrivs. Langa hit pengarna. Så jag får möjlighet att göra som alla andra kloka kvinnor: Fly fältet och bosätta mig på en ort, där det är ok att vara akademiskt utbildad, intellektuell och kvinna. Samtidigt.

Januariönskan i juni

I ett inlägg i januari skrev jag om min önskan att för en stund få tillåtelse att släppa taget en liten, liten stund. Att slippa hålla alla bollar i luften samtidigt, att få släppa totalansvar för jobb, grannsituation, liv. Att kunna och att få vila. Den önskan är inte mindre idag. För nu är det för mycket. Inte var sak för sig, men detta att det i varje enskild situation saknas avlastning. I jobbet, där alla arbetsuppgifter är djupt, djupt personliga - till den grad att vare sig semester, sjukskrivningar eller föräldraledighet riktigt gäller. Sakerna måste fixas i alla fall. Utan kompensation.

I huset, där både bostadsbolag och grannar förväntar sig att jag ska fungera som kombinerad socialtjänst och vaktbolag. Dygnet runt. Utan kompensation.
I privatlivet, där det egentligen inte är så svårt att hålla ihop det, men där det är svårt att få göra det på mitt sätt, som jag vill och när jag vill, kan och orkar. Där hjälpen är välment, men felriktad. Och där det är oerhört svårt att sätta gränser utan att såra. Där jag mest av allt önskar att själv få bestämma vad som ska göras och när, men där omtanken andra vill ge måste få betyda mer än min integritet. Hur svårt det än är. Och hur mycket kraft det än tar.

Men åh, att få släppa taget, en liten, liten stund. Att få tillåta sig själv att falla. Att få vara trött, svag och ledsen för en stund. För att sedan orka gå vidare. Innan fallet blir för stort.

Försvara sin manlighet?

Som bekant tycker Trollmor att det där med statiska könsroller är rätt daterat. För att uttrycka sig vänligt. Det tycker nu inte alla... I förra veckan skulle Trollet på utflykt med dagis. Bara de stora barnen, de som ska börja skolan till hösten, och alla tre fröknarna. De andra barnen var just denna dag utplacerade i andra grupper, och även frukosten åts med bara storbarnen kring bordet. När Trollet anlände fanns där tre andra barn, de två övriga skulle ansluta något senare. Fyra barn kring bordet, alltså, och just då två fröknar.

Samtidigt med Trollet anlände ytterligare ett barn. Med pappa. Pappan kastade en blick runt bordet, och måste blivit alldeles förskrämd. Där satt tre flickor (pappans dotter inräknad), två kvinnliga fröknar och en pojke. Och så fanns ju Trollmor där, även hon kvinna.Varvid pappan omgående vände sig till pojken och sade:
"Oj, nu får du verkligen hålla reda på flickorna så de inte springer som yra höns på utflykten".

Jag ska inte nämna vad jag tycker om pappans sätt att nedvärdera sin egen dotter. Men hur ser man på sin egen mansroll när man måste vädja till ett barn på knappa sex för att få stöd i sin manlighet? Det var så tydligt att pappan behövde vända sig till en annan man för att inte tappa sin egen mansroll, och jag kan inte tycka annat än att en sådan man borde fundera både en och två gånger över hur han ser på sig själv. Till och med innan han funderar över vilken syn han har på sitt eget barn.

Någon med mig skämta aprillo

I natt var det tyst i huset, så underverkens tid är ännu inte förbi. Jag hade inte ont i kroppen. Rummet var lagom svalt. Jag var nöjd och mätt när jag lade mig. Jag somnade sött. Och tio minuter därefter får Trollet ett astmaanfall. Inget allvarligt, bara den vanliga astmahostan. Men jobbigt för det lilla pyret, som hostar och hostar och hostar. Efter några doser astmamedicin av olika slag somnade hon dock gott, och sov resten av natten, lillgrodan. Det gjorde Trollmor också. I litet drygt fyra timmar. Oh joy.

Men nu undrar jag: Är det en sammansvärjning? Är det ren jävulskap? Eller är jag egentligen kidnappad av marsvarelser/CIA/FOA/ eller annan organisation, som vill se hur långt man kan driva en människa i det alldeles normala livet innan denna människa går bärsärk och börjar bitas?

Orkar inte

Nytt besök av polisen. Granne K. Haschlukt i hela trapphallen, slagsmål i porten, bråk i lägenheten. Och andra grannar som knackar på hos mig för att be om hjälp.

Undrar vem jag kan be? För nu orkar jag inte. Det är för mycket. För mycket överallt. Och jag måste få sova.

Inlärningsmotivation

Man lär sig bra om man är motiverad, sägs det. Så sant. Jag kan numren till polisen, Securitas, socialtjänsten och bostadsbolaget utantill. Samt mina grannars lägenhetsnummer, antal personer i varje lägenhet, kända domar/diagnoser och insatser från socialtjänst/hemsjukvård/hemtjänst/kriminalvård.

Antingen blir jag galen eller också skriver jag en skakande nutidsskildring över "Huset som Gud och socialen glömde". Tyvärr lutar det mer åt det förstnämnda...