Kvinnan som simmar med ormar

Jag har definitivt ingen ormfobi, även om jag kan tänka mig rarare djur att umgås med. Men när jag simmar på djupt vatten i en stor sjö och en liten smal sak simmar rakt mot min näsa och jag inte lyckas simma undan - då skriker jag! Högt! Och sprattlar vilt. Dock blir jag inte lyckligare när det lilla kräket försvinner mindre än 30 cm från mig. Ormar borde förbjudas i badsjöar! Även om simsällskapet ivrigt förfäktar att "det bara var en liten snok"...

Familjetankar på en sexårsdag

Litet Troll blir bara större. Idag firades sexårsdagen, med paket, bad, kalas, tårta, önskemat och ännu mer paket. Troll uppvaktades förstås av mamma, mormor och morfar, men också av extrakusinerna, gudföräldrar, extramorbror och en del andra. För så här är det:
Vår lilla, minsta familj består av två personer, ett Troll, en Trollmor. Mindre kan det inte gärna bli, om det ska vara barnfamilj. På pappret finns det en mormor, en morfar, en morbror med fru och två kusiner. That's it. På pappret, alltså.

I verkligheten ser det ut så här: Fyra underbara gudföräldrar, som älskar Troll alldeles kopiöst. Två av gudföräldrarna är ett par med två stora barn, som med glädje umgås med Troll, och som Troll älskar. Gudfar Q har världens bästa sambo och fästmö, Trixi, som även hon älskar detta Troll och i princip är gudmor, hon också. Och så finns förstås gudmor B från norr, som vi träffar alldeles för sällan, men med glädje när så sker.

Kära vännen T med töserna M x 2 är ett fint kapitel för sig. Lilla M (som nu är ganska stor, snart 15), var bara 10 när Trollmor väntade Troll. Hon funderade en del över detta med adoption, ochj kom till en fenomenal slutsats: "Du ska ju adoptera Trollet, men hon har ju inte legat i din mage, så hon är ju inte släkt med dig på riktigt. Men du blir ju hennes mamma på riktigt ändå! Då kan väl vi också adoptera henne som vår kusin!" Och det gjorde de, rara M-flickorna. De nämner fortfarande glatt Troll som sin kusin, och vi är alltid bjudna i alla familjesammanhang. Både stora och lilla M är bland de viktigaste personerna i Trollets liv, och jag är glad att hon har så fina förebilder i dem.

Extramorbror är helt enkelt en följd av samma sorts tanke som den från lilla M - vi fann oss vara syskon och adopterade varandra som sådana. Fina systrar har jag i de ovanstående; B, T och Trixi. Vi har helt enkelt insett att adoption är vår grej - man kan adoptera även kusiner och syskon om man vill. Och det vill vi.

Till dessa kommer förstås ett stort antal vänner, vänner som står oss nära, vänner som engagerar sig i Troll och som ställer upp för mig. Vänner som lånar ut lägenheter eller sängplatser, lyssnar till trött Trollmors gnäll, bjuder på god mat, låter oss ärva leksaker och kläder, sms:ar, mejlar, ringer, bryr sig om Trollet, avlastar trött Trollmor genom att leka med Troll när vi ses och mycket mer. Finns. Finns för oss. Så även om vi på pappret har en mycket liten familj ser verkligheten helt annorlunda ut. I verkligheten har vi en stor och underbar familj och underbara vänner, som är viktigare för oss än vad s.k riktiga släktingar kan vara och i vissa fall är.

Så jag är i många fall en ovanligt litet ensamt stående mamma. Och Trollet är i alla stunder ett mycket älskat barn, av många. Hon vet det, och är lycklig för det, det märks. Eller som hon uttryckte det för en tid sedan: "Nästan alla i hela Sverige som känner mig tycker om mig!" Sådant gör även en Trollmor mycket lycklig. Vi är mycket lyckligt lottade, Trollet och jag, för vi har viktiga och underbara människor i våra liv, människor som alltid finns där. Människor, som uttalat eller ej, är den familj och släkt vi valt och som valt oss. För att vi tycker om varandra, för att vi är viktiga för varandra. Det är något att vara otroligt tacksam för, så här på en sexårsdag.

Oro, frustration och en trött Trollmor

Trollet har som bekant en knasfot, vi har inget bättre namn på hennes ben- och fotskada, så den får heta så. Opererad två gånger, och numera behandlad med nattskena, stretching och iläggssulor i skorna (ordet "iläggssulor" ser vansinnigt knepigt ut i skrift, noterar jag). På sistone har vår finaste ortoped upptäckt att hälsenan stramar litet igen. Inte farligt mycket, men tillräckligt för att just nattskena och stretching ska vara aktuellt. Men det ska räcka, var det sagt.

I helgen upptäckte jag att Trollet inte kan sätta ner hälen ordentligt på vänster fot. Hon tå-går på den, och sätter ner hälen på höger. Tydligast märkbart barfota, men tendensen finns även med skor. Troligen förvärras hennes bekymmer av att gå i icke-ortopediska sandaler, men vad göra? Hon får inga utprovade sandaler från ortopedtekniska eftersom hennes fot är för bra, och det räcker med iläggssulorna i de vanliga skorna. Iläggssulor är himla bra, inte tu tal om det. Men vilken unge klarar att gå i riktiga skor i denna värme? Kraftiga skor dessutom, för de måste vara det för att ge stöd. Och Trollet är ett varmblodigt barn som skulle kunna springa i sandaler från snösmältningen om hon fick. Eller dessförinnan... Så även Troll måste få ha sandaler, och vi hittade i alla fall ett par med skålad fot även i år. Men de räcker tydligen inte. Eller också är Trollets fotskada så beskaffad att den kommer bli värre med åren. Vi vet inte, eftersom det inte finns någon vacker diagnos att sätta på denna knasfot. Därmed inte heller någon prognos.

Ja, jag vet. Det är en liten skada, och den besvärar inte Trollet mycket alls - i vanliga fall. Men nu gör den det. Hon tycker det är "jobbigt och obehagligt" att sätta ner hälen, och det syns tydligt att hennes rörelseförmåga är mer begränsad än normalt. Vi skulle behöva en snabb tid till vår ortoped, och Trollet behöver bättre sandaler, något bara läkare kan skriva ut. Men det är semester. Vi kan inte få en snabb tid. Och därmed inte heller bättre skor. Medan vi väntar in tid och skor hinner det för det första bli höst, då inte sandalerna behövs. För det andra, vilket förstås är värre, hinner Trollets hälsena strama ihop sig ytterligare, eftersom hon behöver sätta i hela foten för att senan ska sträckas ut. Det kan hon inte nu. Moment 22 - vilket tycks vara rubriken för allt som har med Troll och sjukvård att göra.

Ja, jag blir frusterad, och tidvis arg. Men just nu är jag mest trött och ledsen. Trött på att vara "duktiga mamman", framför allt. För en sak vet jag med bestämdhet - hade jag varit en mindre trygg och säker mamma hade vi fått mer hjälp. Idag litar läkarna, såväl ortoped som allergiläkare, på att Trollmor fixar det hela; skenor, stretching, allergimat, medicinering osv. Och det gör jag ju. För det mesta. Men ibland skulle det onekligen vara skönt med litet mer hjälp, litet mer stöd, litet fler experter inblandade. Sjukgymnast och dietist, tex. För visst är jag en väldigt duktig och ganska sjukvårdskunnig person, som kan mycket om både allergimat och träningsprogram. Jag är riktigt bra, faktiskt, både på kunnandet och på att hantera Troll i sjukvården. Ungen är genomtrygg vad än läkare och sköterskor gör, och jag kan hantera det mesta, i alla lägen.

Men ibland är jag bara en mamma, en trött, frustrerad, orolig, arg och ledsen mamma, som behöver litet mer än det jag får, och behöver få slippa vara den duktiga mamman i precis alla lägen. Som vill få slippa vara expert även på det medicinska (Troll-expert är jag självklart, i alla lägen), utan istället vill få tiden och svaren jag behöver, istället för en klämkäck kommentar om att jag fixar det så bra själv. Och som dessutom behöver en kram eller två, när oron klumpar ihop sig i bröstet. Fast det sistnämnda kanske inte går att få på recept. Det bara borde göra det...