Sunday afternoon blues

Har åter haft en underbar helg i Uppsala. Vänner jag älskar och en lugn och avkopplande tågresa hem i första klass (som SJ bjöd på, heja, heja!), och sedan en kramigt och gosigt Troll i famnen. Hon var hos mormor och morfar, självvalt, och var på födelsedagskalas och en massa annat skoj.

Så det har varit en fin helg, jag borde vara glad. Och visst är jag det. Också. Inte minst över värme och vänskap, som visat sig på så många sätt. Min nya vinterjacka (eller mina TVÅ nya jackor!), som jag fått från finaste Rouva. Fina samtal med vänner jag sällan hinner prata med tillräckligt. Många önskningar om att vi snart ska flytta oss. Och mycket annat.

Ändå sitter jag här med söndagsbluesen flödande. Det finns många orsaker. Den vanliga "nu är det över, nu dröjer det till nästa gång"-känslan, förstås. Att det mer och mer börjar störa mig att vår lägenhet, vårt hem, inte tillhör oss, utan att det alltid är något som är ändrat, joxat med, städat, flyttat osv, när jag kommer hem. Av vänlighet och välvilja, det är det som gör det så svårt. Men det bidrar ju till behovet av en snar flytt, det gör det.

Men allra mest tror jag det är känslan av vad Tove Jansson uttryckte så fint i "Vem ska trösta Knyttet?" Orden: "...lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"
För så är det ju. Att gå från soldattorpet i gnistrande snö, att sitta på tåget och se eftersmiddagsljuset över Strömmen, att se hur de tända julgranarna utanför husen lyser upp vintermörkret i de små byarna vi passar - det vill jag ju visa någon annan, dela med någon, se med fler ögon är mina. Det finns så mycket jag vill dela, så mycket jag vill låta någon annan vara en del av. Trollet när hon är med. En vän, som också kan se, kanske inte samma som jag, men se och visa mig sin värld. Och förstås, någon som är mer än en vän, någon som också är en älskad och älskande man.

Jag har varit singel länge nu. Det går bra för det mesta, jag behöver inte en partner för klara livet, jag behöver honom inte för att bli hel eller för att vara någon. Jag klarar mig bra. Jag är hel och jag är någon - jag är Trollmor. Inte bara Trollets mamma alltså, utan också ett vuxet troll i mig själv. Men jag vill dela mitt liv med någon för glädjen att få dela, för lyckan i att få se med fler ögon och för möjligheten att upptäcka nya saker. Som Skruttet säger: "Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé". Att se och dela, det längtar jag efter.

Och litet är det väl som Skruttet skriver i sin flaskpost: "... jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll..." För även om jag oftast inte är ett mycket litet Skrutt, utan en ganska stor och stark Trollmor är det ju som det står i en sång av Svenne Rubins (av alla band...): "Man känner sig litet ur spel. Inte vore det fel med nån form utan tröst". Och även trösten kan delas, ska delas. Jag är också stark och snäll, när det behövs. Och ibland är jag ett mycket ensamt Skrutt. Som längtar efter att dela. Som längtar efter att få ge, och efter att ta emot. Och som har så många vackra snäckor att visa, och som vill att du visar mig dina. Vem du nu är.

Dokusåpan Grannarna - mot ett slut?

Jag lovade ju att återkomma med ett inlägg om allt det fina som ändå hänt under 2010, men det får vänta litet till. En bra sak som hänt är dock att Grannarna verkar gå mot ett slut, eller i alla fall mot ett rejält sändningsuppehåll. Granne A (psykiskt sjuk, blind och med tendens att elda upp lägenheten) och granne K (narkotikalangare med vilda fester) har ju redan flyttat, och minskat behovet av polis och störningsjour radikalt - jag tror jag bara ringt polisen en enda gång sedan juli. Och bara ett eller två samtal till bostadsbolaget, samt några till socialen och sjukvården. Ja, det är vad jag kallar lugnt. I det här huset.

Samtliga samtal sedan i somras har gällt granne I, en tablettmissbrukande, psykiskt sjuk och rullstolsburen äldre man, som aggressivt krävt hjälp av sina grannar i alla möjliga och omöjliga situationer. Och som sett till att urinstanken från hans lägenhet trängde in i min... Nu har han länge muttrat om att han ska flytta, till litet omväxlande platser. Vi har ju vetat att lägenheten är uppsagd, men ingen har riktigt vågat tro på det - vart han skulle ta vägen fanns ju ingen som kunde svara på, och det finns trots allt ansvar för att en sådan man inte kan hamna på gatan. Dessutom måste ju prylarna ut och det finns inte en rimlig chans att han ska kunna bära ut så mycket som en kaffekopp. Min tro var att han skulle sitta tjurig i lägenheten och inte kunna flytta på sig.

Men underverk kan ske - i morse stod flyttlasset utanför porten. Och ikväll verkar det som om lägenheten är tom. Granne I har flyttat. Det kan vara så att det blir lugnt i huset nu - vi kanske får sova om nätterna! Och slippa ducka för en galning vid dygnets alla timmar. Gud ske pris, det kan gå att bo här, till slut.