Rätten till sina känslor eller Stinsen brinner - så fan heller

Det är fullt GAS-ös hemma, och ikväll tittade vi färdigt på nyinköpta scenversionen av "Stinsen brinner". Barnet tokälskar den uppsättningen, och jag är väl rätt förtjust, jag också. Typ. Den kryllar av höjdpunkter, men en av de sånger jag tycker bäst om är "Man kan alltid bli en sång- och dansman". Stinsen, Axel, brinner just då inte alls, med ett par ord har framtidstro och livsinnehåll tagits ifrån honom, och han ska nu försöka orientera sig i en ny värld. Som han själv säger till sin fru: "Jag är väldigt mycket ledsen nu, Mona". Hon bekräftar: "Ja, det är du Axel".

Men tågklareraren Sören vill gärna muntra upp sin vän, genom att klämkäckt påstå att "du kan slå en stepp så att varje depp gräver sin egen grav". Med ett revynummer och en halmhatt kan man minsann få problemen att försvinna, det är bara att låtsas att de inte finns. Ni vet, precis det som välmenande personer gärna säger när man är nere: "Ryck upp dig!" eller "Det kunde varit värre!" eller rent av "Men det är väl inget att att vara ledsen för?"

Axel svarar det bästa man kan svara:

"Men nu är jag faktiskt deprimerad
Jag är ledsen förbannad och sur
Jag är överkörd och permitterad
Och det kommer jag inte ur

Inte blir väl mitt liv mindre natt
Inte hänger väl jag mindre läpp
Bara för att jag skaffar en hatt
Och en ofattbart urfånig käpp

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag är ingen glad krumelur
Ta din hatt och stepp
Och din dumma käpp
Och låt mig få vara sur

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag vill sitta här sur och gny
Ta din fingerknäpp
Och din tjocka läpp
Och försvinn till en revy"

Jag älskar de raderna, för det är precis så jag känner det när jag är "ledsen, förbannad och sur".
När jag är mår så, låt mig få göra det. Ge mig rätten till mina känslor. Visst kan jag skutta runt i dans och sjunga tralala, om du önskar det, men det förändrar inte fakta - det som har hänt eller händer är verkligt, och försvinner inte för att jag låtsas något jag inte känner. Det är först efteråt, när jag fått landa i mina egna känslor, som jag orkar komma igen. När jag varit ledsen och arg och fått lov att vara det, då återvänder glädjen. Då vill jag säkert sjunga igen, då kan jag dansa med i de lustiga danserna iförd halmhatt. När jag fått vara "väldigt mycket ledsen" och fått det bekräftat - ja, just nu är du det, just nu får du vara det. Det här är verkligheten, just nu.

Men så länge svärtan förnekas, så länge min sorg och vrede inte tas på allvar, så länge kommer också glädjen bara vara på låtsas. Ett skal, en yta, en lustig hatt och en käpp som håller problemen på armlängds avstånd, men aldrig får dem att försvinna. Det svåra måste få landa, få ta den plats och tid det tar här och nu. Som en väg jag måste gå, en öken jag måste korsa, ett berg jag har att bestiga. Först därefter kan jag  återfinna glädjen inom mig, den verkliga, den stillsamma eller den som får en att brinna. Då blir glädjen inte en ytlig förklädnad, utan en del av mig själv.

Du kan aldrig slåss mot skuggor, men du kan kämpa med och mot verkligheten. Först då kan du vinna. Först då kan du brinna igen. Som en stins.

Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.

Fattades bara...

Jag skrev visst att dottern trivs i skolan. Jag borde skrivit "trivdes". Fan! Arma lilla unge, hur mycket ska hon behöva orka med?

Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.

Och så var det dags. Igen

Var med barnet på sjukhuset idag, på ortopedtekniska för att beställa nya skor. Storlek 31 respektive 29, vilket innebär att jag har haft rätt när jag misstänkt att vänsterfoten inte växer lika fort som högerfoten. Vi fick en bra tekniker denna gång också. Överlag är ortopedteknikerna oerhört skickliga och trevliga, vilket är en stor fördel, så mycket som vi har med dem att göra. Denne hade inte träffat barnet på länge, och ville bland annat se henne gå, varefter han undersökte hennes fötter och ben noggrant.

Jodå, jag hade rätt. Där med. Det är inte bara foten som krånglar, utan hela benet, med början i höften. Dessutom hittade teknikern flera smärtande punkter både i fot och ben, där musklerna är felbelastade och överansträngda, och där senor ligger förmodligen ligger i kläm. Det intressanta är att denne tekniker gick raka vägen på precis de ställen där barnet brukar säga att det gör ont - något inte ortopeden lyckats med de senaste två åren. "Det är där man får ont med den sortens skada", menade teknikern. Då kan man ju stillsamt undra varför inte läkarna kan se och erkänna samma sak...

Teknikern undrade vad som gjordes, varför vi inte fick kontakt med barnhabiliteringen och hur planerna såg ut för framtiden när det gällde behandling. Samma frågor som jag ställt de senaste två åren, när barnet verkligen haft problem.

Så nu är det dags att ta tag i detta omigen. Hitta vägar att gå, försöka byta läkare (vilket även enligt andra läkare är omöjligt - vår förste ortoped har tydligen rätt att neka byte!), försöka komma in på barnhab och framför allt: ta reda på varför barnet har ont och vad som kan göras åt det. Det är orimligt att hon ska behöva lida, orimligt att skadan ska påverka hennes kropp som den gör, bara för att det gått prestige i frågan. Som det är idag kommer hon få skador även på det andra benet liksom på ryggen, eftersom hon felbelastar så pass mycket. Det är vansinne, komplett vansinne att detta ens ska vara en stridsfråga, särskilt när alla andra, både bekanta läkare och övrig sjukvårdspersonal ser hur barnet har det och vad som är problemet. Men de läkare barnet träffat ser det inte, och då sitter vi fast.

Mitt barn har ont. Mitt barn löper risk att få permanenta skador. Och jag kan göra så ytterst litet för att hjälpa henne. Jag vet att jag måste ta striden nu, jag vet att jag kommer göra det. Men jag vet inte var jag ska ta kraften, jag vet inte hur jag ska orka vara den stridbara samtidigt som jag ska orka vara den bästa mamma mitt barn kan få. Någonstans måste jag ta min styrka, men var? Var?

Inte tappa taget

Jag har inget vettigt att skriva, om jag inte bara ska köra en upprepning av tidigare dagars gnäll, och det vill jag inte. Ska jag vara nere ska jag åtminstone vara det kreativt och skriva om litet nya spännande motgångar, inte bara upprepa de gamla. Men skriva vill jag, kanske till och med måste, för att inte tappa taget. Om bloggen, om livet. Jag vet ju hur lätt det är för mig att sluta skriva, och hur svårt det är att hitta tillbaka till orden igen. Därför skriver jag, utan att ha något nytt att berätta.

Orden är viktiga för mig, det är de som sätter ramar och formulerar min tillvaro. Jag behöver orden för att verkligen se och uppleva det jag möter - det aldrig formulerade är för mig det aldrig skedda, det aldrig kända. Men orden är mer än så, de är livlinor och bojar i tider av kaos. Med ord skapar jag min värld, och med ord håller jag mig fast i den. En lyckad formulering kan ge mig lust och glädje och vara något att hålla fast vid, något som ger mig styrka igen. Så länge jag kan formulera mig, så länge jag har orden finns jag till, och har ett värde. Just nu behöver jag förtvivlat just detta, skapa mig ett värde i mina egna ögon, ge mig själv rätten att finnas till. Då behöver jag orden. För att finnas, för att orka, för att leva. För att inte tappa taget.

"Men du har ju valt själv"

Idag är jag trött, ledsen och arg. Eller ja, större delen av dagen har varit fantastiskt bra, har varit på släktträff och träffat synnerligen trevliga släktingar. Det är faktiskt rätt gott om dem!

Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"

Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.

Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.

Förkylt...

Visbypesten är ett känt begrepp för alla medeltidare - det där att hänga med massor av folk under en vecka, kramas, dela vattenflaskor och tja,  hm. Jag har ju vagt hört att folk gör andra närgångna övningar också... Det brukar resultera i praktförkylningar. Hittills har jag dock aldrig (peppar, peppar!) drabbats. Inte heller lajvpester brukar störa mig. Skolstartspesten däremot, den verkar vara oundviklig. Först var det barnet som hostade och var febrig några dagar, nu är det jag som snörvlar och har ont i halsen. Just precis nu tycker jag alldeles ofantligt synd om mig, mest för att vi ska på släktträff i morgon, och det känns så där spännande med ett huvud som är tungt som bly och en näsa som leker vattenkran. Barnet däremot är så där överenergiskt frisk igen, tack och lov, så idag gick hon lyckligt iväg till sin skola.

I övrigt då? Jodå, vi fick finbesöket, så nu har jag lekt körlärare i två dagar och låtit min vän köra mig både hit och dit. Idag var vi i närmaste domkyrka och tittade, och jag lurade ut den unge mannen på 90-väg. Skojigt värre! Vi besökte också Byns museum, vilket är värt ett eget kapitel någon gång. "Shurgard" fastslog vännen, vilket ju känns upplyftande för "ett unikt museum som vi ska vara stolta över" - och nej, det är som vanligt aldrig jag som är stolt... Men jo, unikt är det ju. Eländet.

Finbesöket var mycket trevligt, det tyckte både barnet och jag. Det var till och med så att barnet muttrade över hur tråkigt det var att han åkte hem, och hur mycket trevligare det var att vara en till hemma hos oss - stort för en ung dam som annars hatar att dela mamma med någon alls.

Och hur mår jag efteråt? Definitivt inte sämre, men inte heller bättre. Sömnen är urusel och jag har svårt att längta till saker. Vill liksom inget, inte på riktigt. Däremot har jag haft ett otroligt tålamod med barnet den senaste veckan, vilket förvånar mig, men samtidigt gör mig glad. När man redan mår dåligt är det inte lätt att hantera både argt barn och det egna dåliga samvetet över tålamod som tryter. Men denna vecka har det gått över förväntan.

Men trött är jag, och i grunden ganska ledsen. Ni vet, den där famnen jag efterlyst ett tag nu. Jag behöver den. Väldigt, väldigt mycket.

Nedstämdhetsexpressen dånar vidare

Jodå, det är som jag befarade, jag är definitivt på resa till Melankolia stad. Underbara uppehåll hindrar inte färden, de ger litet vila, samt tyvärr också en sorg över att det går så fort att tappa glädjen igen. Jag orkar helt enkelt inte riktigt med vardagen, kanske för att den känns så diffus, kanske för att det känns som om jag halkat ohjälpligt efter med allt. Som om jag inte orkar ikapp, vare sig med tvätt, städning, papper eller mig själv. Kanske allra mest det sista.

Barnet är hemma med hosta och feber, vilket inte direkt underlättar att komma ikapp - det där att sätta på en ljudbok eller bra musik funkar så dåligt när hon helst vill ligga i soffan och se på film. Och mina tankar stör så mycket när jag inte har något annat som distraherar. Tänk om man kunde stänga av hjärnan litet då och då...

Men jag måste ju. I morgon får vi förhoppningsvis riktigt fint besök, och då borde det vara lätt att städa undan åtminstone. Borde. Jag får intala mig att vännen förtjänar att få se vårt hem i någorlunda ordning, det kanske funkar. Annars är jag mest trött. På nuet, på framtiden, på det mesta faktiskt. Just nu hjälper det dåligt att veta att jag innerst inne har en kärna av outsäglig glädje, ändå vet jag att det är den som bär mig genom även detta. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan, förr eller senare. Det är bara det att den vetskapen som sagt inte hjälper just idag.

Ibland tänker man

Idag har det varit en dag för grubbel och tankar. Men också för stort mod - jag har gjort tre saker jag egentligen inte vågade alls, och det är bra jobbat på en dag. Jag är rätt stolt över mig själv, kanske mest för att jag inte nojar sönder nu efteråt, gjort är gjort och det kan gå bra eller åt helvete, men nu har jag gjort mitt.

I övrigt har det alltså varit tankar som präglat dagen, tankar och ett par insikter. En av dem, den viktigaste, är att det faktiskt inte är vantrivsel som är mitt problem med Byn. Inte egentligen bristen på vänner heller. Det är värre än så. Byn dränerar mig på energi, och framför allt på självkänsla. Det finns många orsaker till detta, till varför jag tappar all tillit och tilltro till mig själv här, men det tar vi en annan gång. Nu räcker det att konstatera fakta.

Finaste syster T har sagt att jag blir en annan människa, en bättre sådan, när jag inte är i Byn med omnejd. Idag förstod jag att hon bokstavligen har rätt. På många andra håll är jag någon, jag är Trollmor som har vänner, som klarar saker, som har ett värde. Här tappar jag allt detta, jag blir svag och tror mig inte om att duga till något. Jag tappar allt som är jag, och då kan jag inte heller finna nya vänner eller göra ett bra arbete, jag finns ju inte, och den roll jag spelar har noll och inget värde i mina ögon.

Det är hög tid att jag rör på mig. Nu kvittar det snart vart, bara det blir en omstart, en nystart. Jag måste få ett värde, i mina och andras ögon. Det får jag inte här.

Öar är bra saker!

Som bekant hade jag ju en fantastisk semester på Gotland alldeles nyss, närmare bestämt på Visby medeltidsvecka. I helgen for barnet och jag till en annan, mer närbelägen ö, nämligen Visingsö, där man har en årlig medeltidsmarknad. Vi valde att denna gång stanna på ön två dagar, med en dag i Gränna dessförinnan. Det visade sig vara ett kanondrag - vi har haft en alldeles fantastisk semester. Vänner, musik tornerspel (barnets förtjusning), fint väder, mat, glass (med smak av honung/chévre!), polkagrisar, mer musik, häng vid lägerelden, gycklare (barnets förtjusning det med) och massor av annat underbart.

Allra bäst var förstås alla underbara människor, nya och gamla vänner, folk jag inte sett på ett år, och folk jag inte sett på tolv! Barnet hittade andra barn att leka med, vilket resulterade i att gästabudskvällen för vår del tog slut klockan tolv. På natten. Och hon satt i timmar och tittade på all underhållning med sina kompisar, så jag hade all tid i världen att prata med mina. Ostört.

Dessutom var folk så underbart rara att hälften varit nog - bara en så enkel sak som att vi fick "låna" två fripass till söndagen, vilket gjorde att vi kunde besöka marknad och tornerspel båda dagarna. "Jag har visst råkat tappa mitt", som en av kompisarna sade -himla praktiskt att han tappade det i min (nyinköpta!) bältesväska.

Barnet har varit saligt, allt har varit roligt och hon är numera helt med på att medeltid är världens bästa grej, medeltidskläder supercoola och att hon bara måste med till Visby nästa år - att ligga på en mantel vid en eld och lyssna på favoritmusikerna, med mamma nära och många vuxna som bryr sig, det var alldeles underbart. Och jag vet ju sedan gammalt att inget får detta barn så lyckligt som bra livemusik.

Denna helg var faktiskt mer av en vitamininjektion än Visby, kanske för att jag slapp det dåliga samvetet över att jag "överger" mitt barn för egna nöjen. Fast en liten dos skuldkänslor fick jag förstås, vid en antydan om att det hade varit bättre att stanna hemma och söka jobb än att åka på semester...

Men bortsett från den lilla bismaken, samt att en hund kissade på min mantel, har helgen varit ljuvlig och jag har åter litet kraft och glädje. Till detta ska läggas att jag nu har minst tre saker att se fram emot i närtid. I veckan kommer en av mina käraste vänner för en tvådagarsbesök, jag kommer att kunna åka med vännerna till Stockholm för att gå Tjejmilen 1 september och i mitten av september har jag fikadejt med fina Nylsa med fru och barn. Helt plötsligt ser livet mycket roligare ut.

Öar och vänner, det är vad jag behöver.

Sömnstörningar

Ja, jag har notoriska sömnproblem, har haft sedan spädbarnsåldern. Dock har jag i vuxen ålder kommit på vad som funkar för min del, och vad som oftast får mig duktigt sömnig.

1) Kaffe. En kopp kaffe sent på kvällen is the shit, sedan sover jag mycket bättre. Eller rättare sagt, i brist på andra sömnhjälpmedel är kaffe det som funkar bäst - de två nedan är egentligen det bästa.
2) Sovsalar. Jag sover alltid bättre när jag får dela sovrum med många. Det får gärna vara litet trångt dessutom, bara så där att jag har folk på mindre än en armlängds avstånd. Och jag vill definitivt höra många personers andetag, då sover jag tryggt och lugnt, som en labradorvalp ungefär.
3) Snarkningar. En person som snarkar markant i samma rum - det är världens bästa sömnmedel för min del.

Sedan gör det ju inget om jag får sova på renfäll på ett golv eller i ett tält, det ger bättre sömn än sängar för det mesta. Överlag funkar mjuka sängar och sådant som duntäcken riktigt dåligt för nattsömnen.

Jag inser ju att detta sorterar under definitiva störningar. Inte av sömnen, men hos mig. Det som för resten av mänskligheten verkar vara sådant som förstör nattsömn är för min del världens bästa insomningsknep. Någonstans verkar detta vara lätt knepigt, men jag gissar att jag är skapt för ett annats slags samhälle, en annan slags tid. Jag hade helt enkelt varit en utmärkt grottmänniska.

Melankolia stad

Jag har fått en ny musikfavorit, mycket otippat. Efter att ha hört ett par lätt burleska visor, helt ok men inget mer, väntade jag mig inte mycket av den konsert vi besökte under Medeltidsveckan. Men istället för den lättsamma trall jag väntat mig fick jag ett fysiskt slag i magen. Flykten från Sverige är den starkaste sång jag någonsin hört, och jag vågar lova att det inte var många torra ögon i publiken när den spelades. Lyssna till den! Ge dig god tid och ro, texten förtjänar att höras med öppna öron.

Självklart köpte jag den skiva Loke sålde efter konserten, det fanns liksom inget annat val. Det finns många bra låtar på den, framför allt den ovan nämnda, men en av dem jag fastnat mest för är Melankolia stad, där ett par rader går: "Det är väl inte det att något gör mig lessen, det är väl mer att inget gör mig glad. Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen. Enkel resa till Melankolia stad".

Dit är jag tydligen på väg. Långsamt än så länge, men med stadig kurs. Jag hoppas kunna kliva av tåget innan det rasar raka vägen in på melankolins och depressionens perrong, men jag vet inte om jag kommer lyckas. Det låter paradoxalt att rasa precis när jag varit med om en underbar vecka, men egentligen är jag inte förvånad. Det har varit en oerhört tuff vinter, vår och sommar, och det är inte slut på striderna ännu. Måste tex ta itu med att få byta ortoped till barnet, och det lär bli en kamp... Det finns mycket som oroar, irriterar och slukar energi, och jag ser inget ljus i någon tunnel.

Jag är trött, slutkörd, ensam och ledsen, och då räcker det inte med en veckas glädje för att kompensera 51 veckors tristess, kamp och ensamhet. Särskilt inte när det just nu är helt tomt på kommande säkra gläjdeämnen. Kanske en tjejmil med vännerna, men det ser mörkt ut. Kanske en miniäventyrshelg i oktober, men inte säkert. Och därefter och därutöver - tomt. Totalt tomt. Särskilt på vuxennöjen, nöjen tillsammans med barnet finns, men det räcker inte helt. Jag behöver en dialog med folk som är äldre än 8 och yngre än 70, jag behöver sammanhang där jag är JAG, inte bara mamma, inte bara dotter, utan också mig själv. Och kontrasten mellan de få tillfällen då jag får vara det, och den trånga ram jag sitter fast i här, är för stor.

Nej, jag har inga problem med att vara både mamma och mig själv, egentligen. Men här finns en yttre mall jag ofta fastnar i, och den är obeskrivligt trång ibland. Och hur som helst behöver jag samtala med vuxna då och då, vuxna som är på min våglängd och som jag kan se och ta på, inte bara via chatter och Facebook.

Det dröjer länge innan jag får allt detta, och det tar på krafterna. Jag är ensam. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag behöver få visa det, vara det, ta mig igenom det. Sedan kan jag kliva på tåget för en "returresa med nedstämdhetsexpressen", från Melankolia stad. Men just nu, just här, mår jag som jag gör. Det tänker jag inte skämmas eller be om ursäkt för. Det är så det är.

Typiskt

Har som sagt tillbringat en vecka i Visby. Där förekom knivar av allehanda slag, spännen med vassa nålar, vanliga synålar och även svärd. Jag fick till och med det tveksamma nöjet att dra ut ett svärd ur en svärdsslukares hals. (Ja, han överlevde). Idel ädel vassa saker alltså, använda vid alla tider på dygnet, utan minsta lilla skråma. Så kommer jag hem och öppnar en konservburk och skär upp ett finger så blodet sprutar.

I Visby sov jag i tältlägret, med renfällar över liggunderlaget. Det var bara sista natten jag ens behövde dra igen dragkedjan på sovsäcken, frös gjorde jag i princip aldrig. Ylleklänningar och yllekjortlar värmde på dagen, och tältet var behagligt, trots att nattemperaturen lär ha gått ner till 10-12 grader vissa nätter. Så kommer jag hem, och får dra på både tjocksockar och fleecepläd för att kunna sova i min egen säng. Samt gå i kofta hela dagen, för jag fryser som en liten gris.

I Visby snarkades det i det egna tältet och festades i de andra, mellan varven. Jag låg ganska hårt, och vissa nätter blåste det så man kunde tro att inte bara tälten utan hela ön skulle lyfta. Jag sov som en klubbad oxe de timmar jag sov, och mådde generellt sätt oförskämt bra. Så kommer jag hem, sover som en kratta (en frysande sådan) och har ont i varenda muskel och led när jag vaknar.

Jag är inte skapad för den här verkligheten, det är tydligt, det.

Det är skillnad på fôlk och fôlk...

Hemma från Medeltidsveckan, en underbar vecka som laddade batterier och gav så mycket glädje. Men med vetskapen om att sådana flykter inte ses med blida ögon av alla, med vetskapen att det finns närstående, som tycker jag är en egoistisk mor som försummar mitt barn när jag ger mig av på sådana eskapader - trots att barnet själv är nöjd och belåten med att själv ha valt sina egna sommarnöjen. En mycket lycklig unge, en mycket lycklig mamma som gör saker på var sitt håll ibland, det är väl ändå inte så fel?

I vissa ögon är det så. Inte bara litet fel, utan mycket. Kritiken uteblir sällan, och den kommer från personer jag är beroende av och som jag inte kan undvika att lyssna på. Och det kan jag kanske förstå och acceptera, även om det svider i hjärtat att utsättas för ett subtilt ogillande som aldrig någonsin riktigt tiger still, en ständigt närvarande kritik, som sällan eller aldrig försummar att påpeka att en riktigt god mor aldrig är utan sitt barn. Att just min valda hobby- lajv, rollspel, medeltid - inte riktigt duger, inte är något en vuxen kvinna ska ägna sig åt, är för dyr, för onödig, för utrymmeskrävande, och bara generellt väldigt väldigt fel, ja, även det kan jag hantera, trots att det gör mig ledsen.

Men att mötas av den kritiken, och i samma andetag få höra hur enormt roligt det är att min bror är på kurs för att ägna sig åt en alldeles ny och kostsam hobby på alldeles egen hand, då svider det inte längre. Då skär det rejäla sår. Visst unnar jag min bror denna hobby, den och så mycket mer. Han behöver och förtjänar den friheten, den glädjen. Men det gör jag också. Och då gör det ont att den ena prisas, och den andra fördöms, för samma sak. Det är skillnad på folk och folk, visst är det så. Men det gör ont att ständigt vara den det är mest skillnad på.

För varenda unge

Min dotter sover. I en varm och skön säng, med gosedelfinen SiSi intill. Idag har hon städat litet bland sina leksaker, vi har varit till affären och köpt glass, hon har räknat litet i sin mattebok och tittat på Bolibompa. och vi har förstås läst godnattsaga och några dikter som vanligt. Jag har tvättat och städat litet, ska snart diska också. Samt betalat räkningar. Middagen var riktigt god, marinerad lax med äggnudlar och grönsaker. Vatten till maten idag, för det önskades. Hennes fot är något bättre nu, hon klarar sig med en morfintablett (depåtablett) till natten, och imorgon är det bassängträning igen - underbar träning som dels gör nytta, dels är otroligt rolig.

Min dotter får äta sig mätt varenda dag. Hon går i skolan, och även om hon just nu inte orkar så långa dagar finns skolan där, och jag kan hjälpa henne med hemuppgifterna. Vattnet vi dricker är rent och gott, och vi kan tvätta oss själva och våra kläder i lika rent vatten. Min dotter har leksaker och böcker, i mängder faktiskt. Hon sover inomhus, i en skön säng. Jag kan betala våra räkningar, även om det är kärvt vissa månader. Vi kan unna oss att köpa hem ett paket glass när vi så önskar. Visst har hon ont i sin fot, och visst har sjukvården uppfört sig illa mot henne i denna segdragna historia, men vi kan gå till läkare och sjukgymnast utan att det kostar oss något, och jag har råd med hennes mediciner.

Det är inte så för alla. Mat, rent vatten, skola, läkarvård, böcker, tid att leka, en säng att sova i, föräldrar som kramas - det borde finnas för alla, men vi vet att det inte är så. Unicef är en av de organisationer som kämpar för att varenda unge ska få det min dotter får. Stöd dem!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Att göra sig själv stolt

Och i detta fall litet mer på allvar än i föregående inlägg ;-)

Jag vet ju sedan tidigare att jag sällan blundar för vad som sker, men det är alltid lika skönt att få det bekräftat. Det är inte så att jag är den barmhärtige samariten eller att jag är en särskilt god människa, men jag går i alla fall inte förbi. Jag stannar. Idag vid en cykelolycka - trots brådska var jag en av de få som stannade, såg till att de skadade togs omhand, pratade med chockade vänner och väntade tills ambulansen varit där. Det var inga jätteallvarliga skador, men det räckte ju för att de inblandande skulle behöva hjälp. Jag tycker egentligen inte det är särskilt märkvärdigt, det märkvärdiga är ju snarare alla som blundar. Blundar, går förbi och försöker att inte se.

Jag undrar hur de tänker. Finns aldrig aningen om att en annan gång kan de vara de själva, deras vänner, deras barn eller föräldrar, som råkat illa ut? Finns aldrig någonsin tanken "Vad ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem"? Är det så svårt att vara medmänniska? Är det så omöjligt att vara mänsklig? Jag är glad att jag fortfarande är det - fullt mänsklig. Jag är stolt över att jag inte blundar.

Att göra sig själv besviken

Här har varit mycket nu, med Barnets fot och stamrenovering och en massa annat. Under några veckor gav jag upp mitt "äta nyttigare-projekt", men beslöt att efter påskhelgen skulle här kämpas vidare. Det har gått över förväntan bra, trots bakslag när det gäller både fot och renovering och en massa annat trassel. Inte ens den kväll då jag var som mest stressad, arg och ledsen rörde jag chokladen. Och då har vi ändå närmare två kilo här hemma...

Ikväll insåg jag att det verkligen fanns utrymme för litet extra gott. Precis vad som helst lovade jag mig själv, så länge det var något jag var verkligt sugen på. Och här finns att välja på. Ost i massor. Choklad, som sagt. Glass av alla sorter, inklusive äkta gräddglass från Österhagen (grädde, ägg, socker och äkta smaktillsats - bär, saffran, äkta vaniljstång osv...). Saffransbullar. Smågodis. Gott bröd. Massa mumsigt, således. Så, det enda som gällde var att komma på vad jag verkligen, verkligen ville ha.

Och vad var det? Havreflingor. Grova havreflakes med mjölk, och en gnutta (två kryddmått typ) farinsocker. Med alla dessa ljuvligheter ville jag alltså käka flingor! Jag är grymt besviken på mig själv!

Testar något nytt

Nej då, jag har inte glömt bloggen. Eller mina läsare. Jag har bara ägnat den senaste veckan åt en alldeles ny och spännande hobby. Det känns litet djärvt och ovant, men jag har uppskattat att testa det hela. Jag är inte riktigt säker på om jag kommer fortsätta med den, knappast i den utsträckning som jag gjort denna vecka i alla fall. Men litet då och då kan det nog vara skoj och givande att lägga några timmar på just denna hobby. Testa gärna själva. Om ni törs. Sömn kallas det - en verkligt udda företeelse i mitt liv.

Spännade värre - eller Kanske nya avsnitt i dokusåpan

Råkade kasta en blick ut genom fönstret, när Barnet och jag satt och tittade på lördagsfilm - och fick en lättare chock. Utanför stod:
- En polisbil, modell piket, med fyra poliser
- En ambulans, med inte mindre än fyra sjukvårdare
- En bil från bostadsbolaget, med tillhörande fastighetsskötare
- En Securitasbil med två väktare

Det mest spännande i det hela är att det enda jag hört var en duns och litet springande steg i trappen, dvs inte värre än vad som hörs varje kväll, nu när folk måste ut i trapphuset för att hämta vatten och ner på gården för att så att säga göra sig av med annat vatten. Och jag är full av nyfikenhet förstås: Varför fyra sjukvårdare och lika många poliser? Och vad gjorde bostadsbolaget här en lördagskväll? Det är ju inte som de dykt upp vid tidigare händelser i huset... Och vilken granne var det som fick äran av alla dessa besökare ikväll?

Men huvudsaken är att det var tyst i vår del av huset!

Slarv och lättja

Jo, så är det. Jag har givit upp kampen. Det blir, skam till sägandes, engångstallrikar och dito bestick en tid framöver. I väntan på dels ett kök, dels en diskmaskin. Tills dess får det vara slut på diskandet i pannlampans sken. Lat? Det kan ni ta och skriva upp!

Kaosborgen 2.0

Jodå, stamrenoveringen fortskrider. I veckan som gått har vi fått väggar i badrummet, så vi slipper stora hål in till grannarna. Trevligt. Golv verkar det också bli där inne, det är i alla fall spacklat och klart, och en vänlig målare har målat taket vitt. Tjusigare än de inspirerande bilder andra hantverkare målat dit tidigare; de var inte helt enligt den konstsmak jag utvecklat. I gengäld var de kreativa och tja... uttrycksfulla, särskilt när det gällde valda delar av den manliga anatomin. Vitt tak är vackrare.

I köket framskrider processen enligt följande: Fläkt - på plats. Lampor i taket - på plats. Tak runt lamporna - målat. Spis nedanför sagda lampor - ramponerad. Nej, det sista var inte meningen, men den rare målaren halkade på stegen när han skulle måla taket. Turligt nog skadade han sig inte, men han satte knäet på spisen. Spisen har glashäll. Eller hade. Sådär åttio kilo målare får glashällar att spricka rätt rejält, om de åttio kilona landar med en duns. Och det gjorde de. Så där gick den spisen. Lätt komiskt, eftersom vi fick en ny i somras. Nu får vi en till. Om någon vecka.

Jodå, vi har kokplatta eller minispis så länge. Placerad på en av de få avställningsytor som finns i det nuvarande köket, en nyligen förhöjd köksbänk. Och det är en rejäl liten spis, den har någon sorts ugn, vilket gör att den är rätt hög i sig. Jag är kort. Spisplattorna är i höjd med mina armhålor, vilket gör matlagning till en spännande sport. Kortfattat kan sägas att lagar mycket mat gör jag inte, just nu.

Men det är tur man har humor. Barnet skrattade så hon kiknade när hon såg den krossade spisen (och vann därmed målarens hjärta). Själv kunde jag inte heller hålla mig för skratt, det är på något vis så typiskt att ska det hända något sånt här, då händer det naturligtvis hos oss. Och det går, det här med. Och dessutom slipper jag ju skura ur ugnen på den här spisen, som jag tänkt göra efter renoveringen. Alltid något.

Å andra sidan...

Barnet var på kören ikväll, och som vanligt passade jag på att ta en promenad. Denna gång mer målinriktat än vanligt, jag snörde på mig alldeles riktiga "sådana-där-skor-som-hette-gympadojor-förr", dvs någon sorts löparskor, som inte heter löparskor, men som man ska kunna gå fort i på asfalt och springa i också. Om man vill. Sådana skor, alltså.

Målet var att komma upp i puls litet, och det gjorde jag faktiskt. Och i steg - 20 000 steg får väl räknas som ett bra dagsresultat. Tjejgänget har nämligen fått för sig att vi ska ta oss runt Tjejmilen i höst, springande för en del, gående för andra - dvs för mig.

Jag hamnade efter en kort stund på kullarna bakom min gamla gymnasieskola, och konstaterade att just där har jag inte satt min fot sedan studenten. Det var en tid sedan... Jag konstaterade en del andra saker också, där jag gick:

1) Jag kan inte springa, kommer förmodligen aldrig kunna göra det igen, mer än några få steg i taget. Vänsterbenet håller inte, löpning triggar gamla nervskador från förr. Men å andra sidan: För tio år sedan trodde ingen, inte jag själv heller, att jag någonsin mer skulle kunna gå. Det kan jag. Jag kan gå långt och fort och mår bra av det. Då spelar det ingen roll om jag kan springa eller ej - jag kan ju gå!

2) Det är 29 år sedan jag tog mig runt på de där stigarna senast. Jag är alltså 29 år äldre, det är rätt mycket det. (Och för säkerhets skull tillägger jag att jag minsann var en mycket ung student - 17 år! Så jag är inte alls så gammal som jag kunde ha varit. Om jag varit 19 år för 29 år sedan alltså. Viktigt att påpeka. Eller inte...) Men som sagt 29 år äldre och faktiskt medelålders, håhå jaja. Å andra sidan - jag mår inte det minsta illa av min ålder. Jag är fortfarande jag, jag har vänner i alla åldrar och storlekar, och jag har ju levt de flesta av de där 29 åren (jag gör avdrag för vissa år, då jag egentligen inte levde alls, jag knappt existerade). Det har varit innehållsrika år, på gott och på ont. Och det är faktiskt pin livat att vara just medelålders och 46 år - så mycket som inte längre oroar, så mycket som bara får vara och som jag tar med en klackspark- Det känns bra att vara jag, i den ålder som jag har. Då spelar det mycket liten roll om det gått fem eller tio eller 29 år sedan studenten - det är inte antalet år som räknas, utan livet i dem!

3) Jag är inte bara äldre nu, jag är tyngre också. Tio kilo tyngre än senast. Men å andra sidan är det inte mer än ett halvår sedan jag var betydligt tyngre än så - 16 kilo har redan trillat av, och några till ska bort. Jag kommer inte ner till min sjuttonårsvikt, men det är inte heller meningen, jag ska bara ner till en behaglig nivå, passande för mig i dag. Och jag trivs i min kropp! Det gjorde jag faktiskt med de där 16 extra kilona också, jag har alltid trivts i mig. Jag har inga behov av att vara smal för att andra ska tycka jag ser bra ut, och än mindre för att jag själv ska göra det. Viktminskningen handlade först och främst om att komma i älsklingsklänningen igen, och sedan om att få ett hälsosamt BMI. Min kropp är fin, oavsett om den väger 90 eller 70 kilo. Då spelar det ingen roll att jag fortfarande kanske egentligen väger för mycket. Kroppen funkar, jag funkar, klänningen passar, och jag är nöjd med mig själv.

Det är rätt skönt att hitta litet "å andra sidan", när man funderar.

Driftstopp

"För dagen är det driftstopp i mitt snilles diktmaskin..." skaldade Tage Danielsson. Nu är jag inget snille, och så mycket diktmaskin är jag väl inte heller. Men driftstopp är det, eller kanske snarare tekniska störningar. Det enda jag har att ventilera är fortfarande en fot, Barnets ilska och sorg, och min egen frustration. Och just nu orkar jag inte vara så öppen med våra känslor här, som jag kanske skulle behöva vara för att få ur mig det hela. Men det handlar om fler än mig, och Barnets känslor ska inte behöva figurera öppet utan att hon har koll på det. Och mina tankar och känslor är så nära förknippade med hennes nu att det blir svårskrivet.

Så i brist på egna ord citerar jag några rader ur en sång jag tycker mycket om:
"Det vilar nåt vemodigt över en söndag, i synnerhet när det är höst.
Man känner sig litet ur spel, inte vore det fel med nån form utan tröst"
(Svenne Rubin - av allt tänkbart)

Nu är det inte höst. Men annars stämmer det.

Prata på...

Jag har inget att säga, vilket i och för sig sällan brukar hindra mig från att prata på i alla fall. Men just nu känns det ovanligt trögt på kommunikationsfronten, både skriftligt och muntligt. Stamrenoveringen och kaosborgen är som det är, dvs rörigt men hanterbart. Barnets fot är också som den är, dvs sakta men säkert allt sämre, men fortfarande utan diagnos eller behandling. Livet i övrigt är också som det är, och handlar mest om att hantera ovan nämnda faktorer samt att försöka orka söka jobb och hantera sjukvård, försäkringskassa, a-kassa och arbetsförmedling på bästa sätt. Och helst med gott humör och en gnutta humor. Omgivningen uppskattar sådant mer än gnäll, nämligen, och en nöjd omgivning är lättare att hantera för en trött Trollmor.

Och stamrenoveringen kan jag ta med humor, definitivt. Diverse myndigheter likaså, för det mesta i alla fall. Men när det gäller Barnets fot och sjukvården sviker mig både humor och humör. Och därför har jag väldigt litet att säga just nu.

Men det BLIR fint. Någon gång...

Stamrenoveringen är i full gång. Badrummet består av tak, golv och väggar, eller i alla fall delar av sådant. Rummet är fullt av hål åt alla håll, vilket ju känns mycket... intressant. Om man vill veta vad grannen säger och gör. Och badrumsdörrar håller vi oss inte med, nej. Vi håller oss inte heller med sådant som ljus i hall och kök, vilket gör det spännande att diska. Sådant görs i pannlampans sken, sedan jag hämtat vatten i trapphuset och värmt med vattenkokaren.

Det är förresten vad jag borde göra nu. Det mest irriterande med stamrenoveringen är att jag inte kan lämna disken till morgonen därpå, för då är köket åter invaderat av byggjobbare, och mitt enda lilla utrymme för diskbaljor finns inte längre ens i tankevärlden.

Men det blir fint, tror jag. I alla fall får vi vackra bänkskivor. Alltid något.

Kiwi - en tanke om tid som går

Jag gillar frukt. Periodvis gillar jag frukt extra mycket, som nu. Under hösten och vintern har det varit äpplen, eftersom det funnits svenska äpplen och jag anser att ett Ingrid Marie är oöverträffat gott. Nu finns det bara tråkiga importerade äpplen, och då vill jag ha annat. Häromdagen köpte jag en korg med kiwifrukter, och idag blev det en till, eftersom de var både billiga och fina. Och mycket, mycket goda visade det sig.

Jag minns mitt livs första kiwifrukt - och visar med denna kommentar att jag är lastgammal eller i alla fall nära på. Men det kunde varit värre, jag kunde kommit ihåg mitt livs första banan... Ni som är något litet yngre kan kanske ha svårt att förstå att det fanns en tid då man inte kunde köpa alla frukter alltid, och att vissa frukter faktiskt inte ens fanns i våra butiker. Apelsiner och andra citrusfrukter fanns bara under vinterhalvåret, och tillsammans med banan, vindruvor och ananas utgjorde de hela det exotiska sortimentet.

Sommaren 1972 (jag sade ju att jag är gammal) jobbade min far extra på ICA Hakon, som då var själva grossistdelen av ICA. Ibland fick de anställda ta med sig lätt skadat gods hem, för en mindre summa. Och en sommardag kommer min far hem med två frukter som ingen av oss har sett förut. Kiwin. Vi fick varsin halva, mamma, pappa, min bror och jag, och självklart åts de med sked. Jag tyckte om smaken från första början, det gjorde vi alla, och jag minns att vi barn tjatade på mor och far om att köpa kiwi litet nu och då. Det hände sällan, men det var en verklig lyx när så skedde.

Kiwin var nämligen exotisk och därmed dyr. Nu minns jag inte exakt vad en kiwi kostade 1972, men något år senare hände det ibland att det var litet extrapris på dessa frukter - man fick hela två frukter för fem kronor. Jag kollade upp penningvärdet idag. Fem kronor 1973 motsvarar 31 kronor i dagens penningvärde. Det skulle alltså innebära att en kiwi kostade 15:50 idag. I den lilla korg jag köpte idag låg det 12 frukter à en krona styck - det motsvarar 16 öre styck 1973.

När man pratar med ännu äldre personer, särskilt sådana som var barn runt andra världskriget, händer det att de minns sin första banan. Gränserna var ju stängda under kriget, och trots att det fanns bananer i Sverige dessförinnan blev det ju nytt och exotiskt för de som var för små för att ha smakat banan före krigsutbrottet. Och apelsiner, som sagt. De fanns, även när jag var liten, bara under vinterhalvåret. De första brukade komma till jul, söta spanska apelsiner. Oftast inslagna i silkespapper, försiktigt packade i trälådor. Apelsiner var något att längta efter, något ovanligt och värdefullt.

Det är ändå inte så länge sedan. 1972, då jag åt min första kiwi, var jag sex år gammal. Bananer var vardagsmat, men apelsiner var säsongsbundet, och sådant som papaya, mango, carambole och physalis hade vi inte ens hört talas om, i alla fall inte vi som växte upp på landet. Kanske fanns det i finare butiker i storstan, men inte i Byn och de små orterna runt om i alla fall. Idag vet jag knappast om någon ung person skulle klassa apelsin, banan och kiwi som exotiska frukter, knappast med den ton av förundran som jag fortfarande hör inom mig varje gång jag ser de orden. Exotiskt. Långt, långt borta, och mycket märkvärdigt. Idag tror jag ordet har mist sin magi. Mycket förändras, det som var exotiskt när jag växte upp är dagens vardag

Att man själv skulle kunna resa till länder där dessa frukter växte? Otänkbart. På mellanstadiet hade jag en klasskamrat som varje höst reste till Spanien. Det var det mest avlägsna någon jag kände någonsin hade rest, och något alldeles väldigt märkvärdigt. Vi andra hade på sin höjd varit i Norge eller Danmark, eller Finland om man nu råkade vara därifrån. Även det vände fort, bara några år senare var resor till de flesta europeiska länder ganska vanliga. Idag reser redan förskolebarn till Thailand, och årliga semesterresor utomlands är vardag för många.

Världen krymper. Allt kommer närmare. Inte bara kiwifrukter och semesterorter. Det exotiska är vardag, det som förr var långt borta är nu nära. Med tiden förändras världen. Man kan ha åsikter om det, och visst finns det rent miljömässiga problem med att frakta frukter hit och semesterresenärer dit, till exempel. Kanske får vi förr eller senare åter vänja oss vid att apelsiner är en säsongsfrukt, kanske får vi minska på våra egna flygresor (ja, alltså, vi och vi, men som grupp då, vi som tillhör den rikare delen av världen). Men det kommer ändå vara skillnad mot då, eftersom det exotiska är nåbart, möjligt att ta del av, och därmed inte längre så annorlunda. Man kan dessutom hoppas att vår tanke om frukt också spiller över på vår syn på människor. Inte längre exotiska och främmande, inte längre långt borta, utan nära och vardag, och inte längre så annorlunda.

Rapport från Kaosborgen

Kaos? Här? Jo, liksom litet då... I dag fick Gammeltroll och jag äntligen internetuppkopplingen att fungera, med gemensamma krafter. Mitt inslag bestod i och för sig mest av att ringa supporten och förklara för Gammeltroll (och femtioelva support-ansvariga) att nej, vi vet inte vad vi gör, och framför allt inte vad vi bör göra - det är liksom därför vi ringer supporten. Och hoppas att de vet vad de gör. Det gjorde de inte, i alla fall inte vid de tre första samtalen. Bara att förklara att "nej, jag har inte digital-TV och har därför inte problem med den delen av uppkopplingen" tog ett tag. Telefonen funkar däremot fortfarande inte, tydligen behöver den fler sladdar när den står i vardagsrummet än när den stod i hallen, två meter bort. Det sade supporten, och Gammeltroll trodde blint på detta. Att telefonen onekligen funkat utan dessa sladdar alldeles nyss förklaras förmodligen med svart magi eller nåt.

Stamrenoveringen är alltså påbörjad. Idag revs badrummet och delar av köket ut. Dvs diskbänk och vattenkran och lampor och sånt. Så vatten hämtas numera i trapphuset, och där finns också vårt enda avlopp. Toalett finns på gården, dusch också. Jätteskoj. Särskilt med ett barn som inte kan gå, och en hiss som är upptagen av byggjobbare mest hela dagarna. Men Trollmor är stor och stark, det går att bära både barn och rullstol nerför trappor. Och uppför...

Vi bor för närvarande i vardagsrummet, som nu också är matsal, köksförvaring, sovrum och arbetsrum. Trångt, och inte helt praktiskt. Men det går. Att diska i ljuset från en pannlampa funkar också. Och telefon? Äsch, vi är väl moderna, vem har fast telefoni idag? (Jag! Och jag vill fortsätta ha det, tack tack). Men datorn funkar! Och internet! Sedan kan världen fortsätta vara kaos bäst den gitter, jag kan i alla fall kommunicera med den.

Till följd av stamrenovering är datorn död och ipaden vill inte blogga. Återkommet!

Ett mycket lyckligt barn

Barnet, eller som en kompis skriver, The Child Formerly Known As Trollet, har fått en idol. En sån där pop-idol. Jag kan inte påstå att jag delar hennes smak, men hon är så överförtjust att det är riktigt rart. Föremålet för hennes förtjusning är Eric Saade, och hans skivor går varma här hemma. I april ska hon till och med få gå på konsert, när han kommer till Byn. Julklapp från gudmor B - fast gudmor B kanske inte precis valde just den klappen...

Men det där räcker ju inte långt för ett litet fan. Man ska ha posters (check) och man ska helst se ut som sin idol. Här har ju Barnet det väl förspänt, Saade är ju svarthårig och brunögd. Något jag uppskattar enormt för övrigt, det är ont om sådana förebilder i såväl vardag som i böcker, film och annan barnkultur. Tidigare var det svarta håret något Barnet i bästa fall kunde stå ut med, i värsta fall var det "fult för alla andra har gult hår". Nu är det vackert, för Eric Saade ser ut så.

Nå, svart hår räcker inte, helst ska man också vara klädd som sin idol Sånt som jag trodde skulle dröja till tonåren, eller längre. (Jag har aldrig varit klädd som mina idoler, men det kanske mer beror på idolerna...) Och på skivomslagen har Eric Saade svarta byxor, vitt linne och SKINNJACKA! Säger Barnet. Jag har dålig koll. Svarta byxor äger hon, vit t-tröja också, men skinnjacka? Icke. Och den elaka mamman vägrade köpa en, med hänvisning till pris och det där att jackor blir för små. Väldigt, väldigt fort. Så mamma har sagt blankt nej. Tills idag.

Vi var på den närmaste gallerian, och skulle egentligen bara komplettera litet jox till middagen, samt se till att det blev en promenad och litet frisk luft för oss. (Rullstolen har sina poänger). Men mest för att bevisa att vi inte har råd med dyra skinnjackor och att de inte finns i pygméstorlek kikade vi runt litet. Och det fanns. En liten trevlig svart skinnjacka i rätt storlek till överkomligt pris. Trollmor tittade på sitt barn där i rullstolen. Det tappra barnet, som kämpar för att klara sin vardag och sitt liv. Det starka barnet, som fixar det. Barnet som får avstå så mycket redan: friluftsdagar, skolgympa, ridskolan, skolbiblioteket (ligger i källarplan med lååång trappa), utelek med kompisarna. Som har det smärtsamt och tufft och som är ledsen och arg över sin onda fot, men som för det mesta är samma glada unge som alltid. Så ja, det blev en skinnjacka. Jag kunde inte få mig till att säga nej. Och Barnet kramade lyckligt påsen och strålade som ett helt solsystem. En mycket lycklig liten flicka, som har en svart skinnjacka. Det var värt det!

En tanke och en Gruk.

Nedanstående kan man antingen välja att applicera på ett äldre släktled, eller på sig själv. Eller möjligen på både. Klokt tänkt är det, i vilket fall.

"Föräldrar kan uppfostras till att förstå.
Men då ska man haft dem sen dess de var små".
- Piet Hein

Kan vara något att fundera vidare på...

Retro!

Vi har tittat på film här ikväll, Barnet och jag. (Barnet vägrar att gå under namnet Trollet längre, så det får bli Barnet, i god Barbro Alving-anda). Äntligen har jag hittat en efterlängtad favorit, och Barnet var ense med mig om detta var värt att pröva. Så nu är hon introducerad till den psykedeliska värld jag växte upp med, där hundar stickar tröjor till bläckfiskar, elefanter är musiker, fåglar lär spårvagnsförare att flyga och där inga problem är för svåra att lösa. Inte när professor Balthazar får fundera en stund i alla fall.

Då - och nu

Det står en rullstol i hallen. Ett par kryckor står lutade mot soffan. Som för tio år sedan ungefär. Rullstol, kryckor, arbetsterapeut, läkare, undersökningar och en evig strid för att få den hjälp som behövs. Jag känner igen det, jag har varit här förut. Ändå är det så annorlunda, nu mot då.

Då var hjälpmedlen mina, och striden gällde min hälsa, rätten till en diagnos och möjligheten till behandling. Det var en tuff tid, och trots många goda vänner, en mycket ensam tid.
Nu är hjälpmedlen Barnets, och striden gäller henne. Det är hon som behöver rullstolen, och det är hon som ännu vare sig fått diagnos eller behandling. Det är en tuff tid, och trots många goda vänner, en ensam tid.

Det finns som sagt likheter, men det finns också skillnader. Den största skillnaden ligger i vem som drabbas om jag inte orkar slåss. Då slogs jag för mig själv, och om jag tappade kraft ett tag blev bara jag lidande. Nu slåss jag, i motvind och uppförsbacke, för mitt barn, och krafterna måste räcka. Måste, annars drabbas bara hon.

Jag är glad att jag har min erfarenhet av sjukvård och hjälpmedel. Jag kan hantera rullstolen, jag vet hur man kör den, har minnet i min egen kropp. Därför kan jag lära min sjuåring att hantera sin stol, trots att hon har fått fel - en vuxenstol, som är otymplig och tung, och där hon sitter illa på alla sätt. En ny kommer på tisdag, men hade jag inte vetat vad jag vet, och kunnat kämpa för det hade hon fått nöja sig med denna. Arbetsterapeuten tyckte det räckte att "ni kan köra omkring med henne" - som om hon vore ett paket, eller ett spädbarn. Tack vare att jag vet det jag vet kunde jag säga ifrån att stolen var till för henne, att det var hennes rörelsefrihet och självständighet som var det viktiga. Utan mina erfarenheter hade jag varit sämre rustad, nu vet jag och det är jag tacksam för.

Jag har de erfarenheter och den kunskap jag saknade för tio år sedan, det är en viktig skillnad. Men jag har också andra erfarenheter, andra minnen. Sådana som gör det svårare. Jag minns att folk jag mötte på stan, i affärer och sociala sammanhang, behandlade mig annorlunda med stol än utan. De talade till mig som om jag var förståndshandikappad, eller talade inte till mig alls. Och det gjorde ont ibland, särskilt när jag redan var trött och sliten av smärta och kamp. Folks förstulna eller öppet stirrande blickar, viskningar och klumpiga kommentarer - ibland orkar man med dem, ibland skär de som knivar.

Idag var vi och handlade, Barnet och jag. Hon i sin klumpiga rullstol, som hon kämpade för att kunna köra. Tappra, envisa, underbara unge! Vi köpte glass för att fira vårvädret, och när hon ska beställa sin glass hör jag det. Av en expedit vi handlat av förut, tillräckligt många gånger för att jag ska känna igen henne, men inte så många att hon känner igen oss. Tonfallet, de tydligt och långsamt uttalade orden, oförmågan att lyssna på vad personen i rullstolen säger. Mitt i samtalet "glömde" hon sig, pratade som vanligt. Så kastade hon en ny blick på barnet i stolen, och rösten förändrades, blev långsam och konstlad.

Barn tittar på det som är annorlunda, det är inte konstigt. Men det är ändå inte helt lätt att se hur ens eget barn förvånat konstaterar att det står andra barn och tokstirrar på henne. Kanske borde jag sagt något till de andra barnen, något enkelt och avväpnande - jag kan det, i vanliga fall. Nu kunde jag med nöd och näppe hålla min röst lugn och glad när jag pratade med mitt eget barn.

Säkert är jag mer känslig, mer hudlös, för att jag vet hur det var, hur det kändes. Säkert gör det ondare för att jag inte just nu på något vis kan hjälpa mitt eget barn. Jag jagar läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jag bär, stöttar och uppmuntrar. Jag finns där, och jag tar striden. Hela tiden. Men jag kan inte hjälpa på riktigt. Vi vet inte vad som plötsligt hänt med hennes fot, bara att hon har mycket ont och inte kan använda sin "knasfot" sedan drygt två veckor. Överansträngning säger läkarna, eftersom Barnet åkte pulka en timme den dag foten började göra ont. Nu börjar även ortopeden tvivla på att det är så enkelt, ändå verkar det inte finnas något att göra. Vi väntar på magnetröntgen nu, det blir om två veckor. Tills dess kämpar vi, Barnet och jag. Hon på kryckor och i sin allt för stora rullstol. Jag i sjukvårdens alla irrgångar och labyrinter. Hon med smärta, vrede och sorg, känslor som kommer till uttryck i ord som "Jag HATAR min fot!" eller "Mamma, varför är det just min fot som är sån här?" Jag med att orka, vara stark, kunna hantera frågor, vrede och omgivning.

Vi kämpar. Vi är två starka individer, det vet jag. Men vi är också trötta. Hon på att inte kunna röra sig, av ansträngningen att hantera kryckor och rullstol, på kommentarer och frågor och på smärtan som kommer så fort hennes fot nuddar marken eller böjs en aning för mycket. Trött och arg, men stark och med en förmåga att leva i nuet. Hon oroar sig inte för morgondagen, det är skönt.

Det gör dock jag. Det finns hela tiden en gnagande oro, för vad som är fel med denna fot, för vad som ska hända. Att hon ens fick rullstol tyder ju på att läkaren faktiskt inte längre tror att hon ska bli frisk av sig själv. Det är skönt att ha den, men den sänder signaler som är svåra att hantera. Det är inte en enkel överansträngning, det är något annat, något som kommer att ta tid. Och som kommer ta kraft, från oss båda. Och där ligger min största oro: kommer jag att orka? Kommer jag klara att kämpa, vara stark, och hålla samman, ensam? För trots underbara vänner är det ensamt, eftersom jag är ensam här.

Som så ofta förr saknar jag en famn. En famn att få vila i, där jag får vara den svaga, den som tar emot. Där det finns plats för mina tårar och min oro. En liten stund. Så jag kan samla nya krafter, och orka fortsätta striden. Striden för min dotters rätt till hälsa och liv. Striden jag måste vinna. Samma sorts strid jag redan utkämpat en gång. En strid jag kan, där jag vet vilka vapen jag ska ta till, men som jag inte alltid orkar utkämpa ensam. Inte då och inte nu.

Kan man vinna i smärta?

Läste en intervju med Malin Wollin idag, och började fundera. Hon säger på ett ställe "Sorg är ingen tävling, vilket vi ofta tenderar att göra den till om vi jämför varandras sorg". Det är en tanke jag känner mig hemma i, även om jag uttrycker det litet annorlunda. Jag har svårt att se hur lidande, sorg och smärta överhuvudtaget kan vara en tävling, men allt för ofta behandlar vi andras och egna svårigheter på det sättet.

Första gången det blev knivskarpt tydligt var när jag för en massa år sedan var rätt sjuk. Ni som kände mig då vet hur pass illa det var, för nyare vänner och läsare kan det kortfattat beskrivas med svår smärta, rullstol, ständiga försämringar, felmedicinering och en rätt helsunkig vardag på det hela taget. Och ja, det var jobbigt, fruktansvärt jobbigt i perioder. Men jag minns ett samtal, då en av mina vänner ringde upp. Vi pratade om litet av varje, som vi brukade, och hon beklagade sig över att hon var dunderförkyld - ni vet, den där typen av förkylning som känns som tre ton bomull i skallen, en näsa som leker fontän och hostan från helvetet. Precis en sådan förkylning som får en att känna att man är sjukast i hela världen.

Mitt i det hela avbröt hon sig och sade tvekande:
"Jag ska väl egentligen inte beklaga mig, när det är du som är sjuk på riktigt".
För en gångs skull fann jag både känsla och ord på en gång, och kunde uttrycka exakt vad jag alltid känt, men inte alltid kunnat formulera:
"Lägg av! Du blir väl inte mindre förkyld för att jag har ont i benen?!"

Det var en fras som finns kvar för oss än idag. I veckan pratade jag med henne, och hon muttrade litet lagom om ett verkligt i-landsproblem, och så sade hon, med ett leende:
"Det är så skönt att prata med dig, för du förstår att man ibland måste få gnälla litet även om småsaker, och du jämför aldrig".

Jag vill väl inte säga att jag aldrig jämför, men det är sant att jag försöker låta bli. Det har alltid stört mig när folk kommer med den så kallade trösten "Tänk på dem som har det värre". Visst förstår jag tanken, på sätt och vis, men den är inte till hjälp, den landar bara i skuldbelastning, och hur konstruktivt är det? För det finns ju alltid de som har det värre. Har du förlorat ett ben, finns det faktiskt de som förlorat båda. Har du fått cancer finns det de som fått både cancer och stroke samtidigt. Får du missfall, tja... det finns föräldrar som fått begrava både två och tre barn. Och i stora delar av världen svälter barn ihjäl, eller tvingas bli prostituerade eller barnsoldater, får arbeta från späd ålder och tvingas in i barnäktenskap. Betyder det att ett barn i Sverige som mobbas, eller har alkoholiserade föräldrar, inte har det svårt, bara för att andra barn har det värre?

Jag menar självklart inte att det är ok att gnälla som om det verkligen var en världstäckande katastrof om man ser ut som en rishög i håret, eller att det är en lika stor tragedi med en död akvariefisk som med ett döende barn. Det är självklart att man måste ha perspektiv, och se till proportionerna i det som händer. Jag kan inte heller med standardgnällare som aldrig förändrar något i sina liv, och som på fullaste allvar tycker att alla borde inse att just de har det svårast i hela världen, alltid, och att deras brutna nagel på allvar är mer tragisk än andras dödsfall. Men det är inte riktigt det jag är ute efter, vilket jag hoppas framgår.

Men man kan inte och man ska inte jämföra smärta. Det som är en katastrof för dig kanske är något banalt för mig, och tvärtom. Jag har fortfarande inte sörjt en sekund över att jag blev uppsagd från mitt förra jobb, för andra hade samma sak varit en katastrof utan ände. Det betyder inte att jag är starkare, det betyder bara att just detta jobb inte var viktigt för mig. Däremot gör det alltid lika ont att åka tillbaka till Byn när vi varit i Uppsala (eller ja, överallt där vi har vänner), något de flesta i Byn skulle ha svårt att förstå. Att bo långt från de flesta vännerna - det är mycket svårare än att vara arbetslös för min del. Man kan inte jämföra.

Ibland är det ju också så att det är den där förkylningen som är halmstrået som knäcker kamelens rygg. Man orkar kriserna på jobbet, sjuka barn, pengabekymmer och dödsfall i familjen, men när förkylningen kommer blir det bara för mycket. Det är egentligen inte den som är det svåraste, men det är den som suger de sista krafterna, och vad viktigare är, det är den man orkar gnälla över. Då klarar man inte ett klämkäckt "Men en förkylning är väl inget att klaga över", eftersom det just nu verkligen är det.

Och ibland kan det faktiskt vara så enkelt att den som verkligen har det svårt behöver få höra att vardagen finns för andra, att de är förkylda, har tappat plånboken och är osams med partnern. När jag var som sjukast var det rätt skönt att få fokusera på andras snuvor och griniga chefer en stund, och kunna vara till litet stöd för mina vänner. Man behöver få behövas, även om det bara är för att lyssna en stund över någons annans kanske banala problem.

Sorg, smärta och lidande är ingen tävling. Man ska inte behöva vinna rätten till sina känslor, genom att jämföra vem som drabbats hårdast. Det borde inte vara svårare än så.

Mañana-maran och jag

Som trogna läsare vet är jag singel sedan 1800-kallt ungefär. Men en inneboende har jag, eller snarare en sorts parasit som envisas med att leva väldigt tätt tillsammans med mig. Mañana-maran kallade Barbro Alving sin påfrestande inneboende, och det här är definitivt samma typ. Populärt även kallad uppskjutardjävulen. Och vad jag är trött på denna mara!

Just nu arbetar den på heltid. Om två veckor kommer hantverkarna hit. Huset ska stamrenoveras, jubel och fröjd. Det kommer bli fantastiskt bra. Efteråt. Men som jag nämnt tidigare innebär detta en hel del jobb. Förråd ska tömmas och stuvas undan, skåp ska tömmas och saker paketeras, möbler ska flyttas, och allt ska stuvas in i mitt pygmélilla sovrum samt i ett hörn av vardagsrummet. Det går, det kommer självklart att gå hur bra som helst. Sovrummet är nästan fullt av pryttlar från källaren, men med litet god vilja och omorganisation går det att stuva in litet till. Jag fixar det. Självklart. Frågan är bara när...

Jag har inga helger kvar, för nästa helg ska vi på dop och helgen därefter ska vi till Stockholm och fira vår familjedag, Trollet och jag. Men det är rätt gott om vardagar. Den här dagen, t.ex. Jag har inte ens Trollet hemma, hon ska sova hos mormor och morfar, då jag har kommunfullmäktige ikväll. En utmärkt dag för skåpstömmande och omflyttningar. Och vad gör Mañana-maran? Får mig att sitta vid datorn, läsa litet skräplitteratur, spela litet wordfeud, skriva litet blogg... Visserligen trevliga saker, men inte till så stor hjälp när det gäller att få lägenheten klar för stamrenoveringen.

Så bästa mara, kan du vara så vänlig och parasitera någon annanstans de närmsta två veckorna? Jag behöver få detta fixat omgående och tiden är knapp. Och själv är jag mer än lovligt slö.

Skriva - varför och för vem?

Jag har inte skrivit här på ett tag. På ett långt tag, och egentligen vet jag inte varför. Det har hänt så där lagom mycket saker att det alltid finns något att skriva om, men inte så mycket att jag inte orkar. Det har bara inte blivit av. I morse låg jag och läste om vissa poster via den där söta lilla iPaden jag numera är förvaltare av. Då började jag fundera. Jag tycker ju om att skriva, det ger mig oerhört mycket att få sätta ord på tankar och händelser. Och jag tycker faktiskt om att gå tillbaka och läsa, fundera över om jag tänker på samma sätt fortfarande, över hur olika händelser påverkat mig, se hur livet förändrats eller kanske hur det är sig likt.

Jag gläds alltid om någon läser det jag skriver, och än mer om någon berörs av det. Det är viktigt, men inte livsviktigt. Att få skriva däremot, det är livsviktigt, på riktigt. Det är ett andningshål, ett sätt att leva, en förutsättning för det jag ser som ett gott liv. Det behöver inte vara här, men det måste finnas. Jag saknar det. Jag behöver det. I brist på fysiskt skrivande gör jag det ju i huvudet, hela tiden. Formulerar meningar och tankar, som skulle passa i skrift. Orden är min livsluft, och i min värld har inget hänt förrän jag funnit ord för det. Mina ord. Som kanske stannar hos mig, men som måste finnas där. För att finna livet.

Att få era tankar och kommentarer då? Att få bekräftelse på att någon ser och läser? Jo, det är viktigt. Mycket viktigt. Om själva skrivandet är syret jag andas, ger andras reaktioner och bekräftelse den glädje jag behöver för att tycka det är roligt att fortsätta andas. Typ. Jag behöver det också, mycket. För glädjens skull. För att finna lusten.

Så jag återupptar mitt bloggande med detta i minne. Att mitt skrivande är mitt liv, att ert läsande är min lust. Och att jag behöver båda för att vara jag. Välkomna tillbaka till Trollmors tankar. Jag hoppas ni hittar hit igen.