För varenda unge

Min dotter sover. I en varm och skön säng, med gosedelfinen SiSi intill. Idag har hon städat litet bland sina leksaker, vi har varit till affären och köpt glass, hon har räknat litet i sin mattebok och tittat på Bolibompa. och vi har förstås läst godnattsaga och några dikter som vanligt. Jag har tvättat och städat litet, ska snart diska också. Samt betalat räkningar. Middagen var riktigt god, marinerad lax med äggnudlar och grönsaker. Vatten till maten idag, för det önskades. Hennes fot är något bättre nu, hon klarar sig med en morfintablett (depåtablett) till natten, och imorgon är det bassängträning igen - underbar träning som dels gör nytta, dels är otroligt rolig.

Min dotter får äta sig mätt varenda dag. Hon går i skolan, och även om hon just nu inte orkar så långa dagar finns skolan där, och jag kan hjälpa henne med hemuppgifterna. Vattnet vi dricker är rent och gott, och vi kan tvätta oss själva och våra kläder i lika rent vatten. Min dotter har leksaker och böcker, i mängder faktiskt. Hon sover inomhus, i en skön säng. Jag kan betala våra räkningar, även om det är kärvt vissa månader. Vi kan unna oss att köpa hem ett paket glass när vi så önskar. Visst har hon ont i sin fot, och visst har sjukvården uppfört sig illa mot henne i denna segdragna historia, men vi kan gå till läkare och sjukgymnast utan att det kostar oss något, och jag har råd med hennes mediciner.

Det är inte så för alla. Mat, rent vatten, skola, läkarvård, böcker, tid att leka, en säng att sova i, föräldrar som kramas - det borde finnas för alla, men vi vet att det inte är så. Unicef är en av de organisationer som kämpar för att varenda unge ska få det min dotter får. Stöd dem!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Att göra sig själv stolt

Och i detta fall litet mer på allvar än i föregående inlägg ;-)

Jag vet ju sedan tidigare att jag sällan blundar för vad som sker, men det är alltid lika skönt att få det bekräftat. Det är inte så att jag är den barmhärtige samariten eller att jag är en särskilt god människa, men jag går i alla fall inte förbi. Jag stannar. Idag vid en cykelolycka - trots brådska var jag en av de få som stannade, såg till att de skadade togs omhand, pratade med chockade vänner och väntade tills ambulansen varit där. Det var inga jätteallvarliga skador, men det räckte ju för att de inblandande skulle behöva hjälp. Jag tycker egentligen inte det är särskilt märkvärdigt, det märkvärdiga är ju snarare alla som blundar. Blundar, går förbi och försöker att inte se.

Jag undrar hur de tänker. Finns aldrig aningen om att en annan gång kan de vara de själva, deras vänner, deras barn eller föräldrar, som råkat illa ut? Finns aldrig någonsin tanken "Vad ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem"? Är det så svårt att vara medmänniska? Är det så omöjligt att vara mänsklig? Jag är glad att jag fortfarande är det - fullt mänsklig. Jag är stolt över att jag inte blundar.

Att göra sig själv besviken

Här har varit mycket nu, med Barnets fot och stamrenovering och en massa annat. Under några veckor gav jag upp mitt "äta nyttigare-projekt", men beslöt att efter påskhelgen skulle här kämpas vidare. Det har gått över förväntan bra, trots bakslag när det gäller både fot och renovering och en massa annat trassel. Inte ens den kväll då jag var som mest stressad, arg och ledsen rörde jag chokladen. Och då har vi ändå närmare två kilo här hemma...

Ikväll insåg jag att det verkligen fanns utrymme för litet extra gott. Precis vad som helst lovade jag mig själv, så länge det var något jag var verkligt sugen på. Och här finns att välja på. Ost i massor. Choklad, som sagt. Glass av alla sorter, inklusive äkta gräddglass från Österhagen (grädde, ägg, socker och äkta smaktillsats - bär, saffran, äkta vaniljstång osv...). Saffransbullar. Smågodis. Gott bröd. Massa mumsigt, således. Så, det enda som gällde var att komma på vad jag verkligen, verkligen ville ha.

Och vad var det? Havreflingor. Grova havreflakes med mjölk, och en gnutta (två kryddmått typ) farinsocker. Med alla dessa ljuvligheter ville jag alltså käka flingor! Jag är grymt besviken på mig själv!

Testar något nytt

Nej då, jag har inte glömt bloggen. Eller mina läsare. Jag har bara ägnat den senaste veckan åt en alldeles ny och spännande hobby. Det känns litet djärvt och ovant, men jag har uppskattat att testa det hela. Jag är inte riktigt säker på om jag kommer fortsätta med den, knappast i den utsträckning som jag gjort denna vecka i alla fall. Men litet då och då kan det nog vara skoj och givande att lägga några timmar på just denna hobby. Testa gärna själva. Om ni törs. Sömn kallas det - en verkligt udda företeelse i mitt liv.