Var med barnet på sjukhuset idag, på ortopedtekniska för att beställa nya skor. Storlek 31 respektive 29, vilket innebär att jag har haft rätt när jag misstänkt att vänsterfoten inte växer lika fort som högerfoten. Vi fick en bra tekniker denna gång också. Överlag är ortopedteknikerna oerhört skickliga och trevliga, vilket är en stor fördel, så mycket som vi har med dem att göra. Denne hade inte träffat barnet på länge, och ville bland annat se henne gå, varefter han undersökte hennes fötter och ben noggrant.
Jodå, jag hade rätt. Där med. Det är inte bara foten som krånglar, utan hela benet, med början i höften. Dessutom hittade teknikern flera smärtande punkter både i fot och ben, där musklerna är felbelastade och överansträngda, och där senor ligger förmodligen ligger i kläm. Det intressanta är att denne tekniker gick raka vägen på precis de ställen där barnet brukar säga att det gör ont - något inte ortopeden lyckats med de senaste två åren. "Det är där man får ont med den sortens skada", menade teknikern. Då kan man ju stillsamt undra varför inte läkarna kan se och erkänna samma sak...
Teknikern undrade vad som gjordes, varför vi inte fick kontakt med barnhabiliteringen och hur planerna såg ut för framtiden när det gällde behandling. Samma frågor som jag ställt de senaste två åren, när barnet verkligen haft problem.
Så nu är det dags att ta tag i detta omigen. Hitta vägar att gå, försöka byta läkare (vilket även enligt andra läkare är omöjligt - vår förste ortoped har tydligen rätt att neka byte!), försöka komma in på barnhab och framför allt: ta reda på varför barnet har ont och vad som kan göras åt det. Det är orimligt att hon ska behöva lida, orimligt att skadan ska påverka hennes kropp som den gör, bara för att det gått prestige i frågan. Som det är idag kommer hon få skador även på det andra benet liksom på ryggen, eftersom hon felbelastar så pass mycket. Det är vansinne, komplett vansinne att detta ens ska vara en stridsfråga, särskilt när alla andra, både bekanta läkare och övrig sjukvårdspersonal ser hur barnet har det och vad som är problemet. Men de läkare barnet träffat ser det inte, och då sitter vi fast.
Mitt barn har ont. Mitt barn löper risk att få permanenta skador. Och jag kan göra så ytterst litet för att hjälpa henne. Jag vet att jag måste ta striden nu, jag vet att jag kommer göra det. Men jag vet inte var jag ska ta kraften, jag vet inte hur jag ska orka vara den stridbara samtidigt som jag ska orka vara den bästa mamma mitt barn kan få. Någonstans måste jag ta min styrka, men var? Var?
fredag 31 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Inte tappa taget
Jag har inget vettigt att skriva, om jag inte bara ska köra en upprepning av tidigare dagars gnäll, och det vill jag inte. Ska jag vara nere ska jag åtminstone vara det kreativt och skriva om litet nya spännande motgångar, inte bara upprepa de gamla. Men skriva vill jag, kanske till och med måste, för att inte tappa taget. Om bloggen, om livet. Jag vet ju hur lätt det är för mig att sluta skriva, och hur svårt det är att hitta tillbaka till orden igen. Därför skriver jag, utan att ha något nytt att berätta.
Orden är viktiga för mig, det är de som sätter ramar och formulerar min tillvaro. Jag behöver orden för att verkligen se och uppleva det jag möter - det aldrig formulerade är för mig det aldrig skedda, det aldrig kända. Men orden är mer än så, de är livlinor och bojar i tider av kaos. Med ord skapar jag min värld, och med ord håller jag mig fast i den. En lyckad formulering kan ge mig lust och glädje och vara något att hålla fast vid, något som ger mig styrka igen. Så länge jag kan formulera mig, så länge jag har orden finns jag till, och har ett värde. Just nu behöver jag förtvivlat just detta, skapa mig ett värde i mina egna ögon, ge mig själv rätten att finnas till. Då behöver jag orden. För att finnas, för att orka, för att leva. För att inte tappa taget.
Orden är viktiga för mig, det är de som sätter ramar och formulerar min tillvaro. Jag behöver orden för att verkligen se och uppleva det jag möter - det aldrig formulerade är för mig det aldrig skedda, det aldrig kända. Men orden är mer än så, de är livlinor och bojar i tider av kaos. Med ord skapar jag min värld, och med ord håller jag mig fast i den. En lyckad formulering kan ge mig lust och glädje och vara något att hålla fast vid, något som ger mig styrka igen. Så länge jag kan formulera mig, så länge jag har orden finns jag till, och har ett värde. Just nu behöver jag förtvivlat just detta, skapa mig ett värde i mina egna ögon, ge mig själv rätten att finnas till. Då behöver jag orden. För att finnas, för att orka, för att leva. För att inte tappa taget.
söndag 26 augusti 2012
"Men du har ju valt själv"
Idag är jag trött, ledsen och arg. Eller ja, större delen av dagen har varit fantastiskt bra, har varit på släktträff och träffat synnerligen trevliga släktingar. Det är faktiskt rätt gott om dem!
Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"
Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.
Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.
Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"
Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.
Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.
fredag 24 augusti 2012
Förkylt...
Visbypesten är ett känt begrepp för alla medeltidare - det där att hänga med massor av folk under en vecka, kramas, dela vattenflaskor och tja, hm. Jag har ju vagt hört att folk gör andra närgångna övningar också... Det brukar resultera i praktförkylningar. Hittills har jag dock aldrig (peppar, peppar!) drabbats. Inte heller lajvpester brukar störa mig. Skolstartspesten däremot, den verkar vara oundviklig. Först var det barnet som hostade och var febrig några dagar, nu är det jag som snörvlar och har ont i halsen. Just precis nu tycker jag alldeles ofantligt synd om mig, mest för att vi ska på släktträff i morgon, och det känns så där spännande med ett huvud som är tungt som bly och en näsa som leker vattenkran. Barnet däremot är så där överenergiskt frisk igen, tack och lov, så idag gick hon lyckligt iväg till sin skola.
I övrigt då? Jodå, vi fick finbesöket, så nu har jag lekt körlärare i två dagar och låtit min vän köra mig både hit och dit. Idag var vi i närmaste domkyrka och tittade, och jag lurade ut den unge mannen på 90-väg. Skojigt värre! Vi besökte också Byns museum, vilket är värt ett eget kapitel någon gång. "Shurgard" fastslog vännen, vilket ju känns upplyftande för "ett unikt museum som vi ska vara stolta över" - och nej, det är som vanligt aldrig jag som är stolt... Men jo, unikt är det ju. Eländet.
Finbesöket var mycket trevligt, det tyckte både barnet och jag. Det var till och med så att barnet muttrade över hur tråkigt det var att han åkte hem, och hur mycket trevligare det var att vara en till hemma hos oss - stort för en ung dam som annars hatar att dela mamma med någon alls.
Och hur mår jag efteråt? Definitivt inte sämre, men inte heller bättre. Sömnen är urusel och jag har svårt att längta till saker. Vill liksom inget, inte på riktigt. Däremot har jag haft ett otroligt tålamod med barnet den senaste veckan, vilket förvånar mig, men samtidigt gör mig glad. När man redan mår dåligt är det inte lätt att hantera både argt barn och det egna dåliga samvetet över tålamod som tryter. Men denna vecka har det gått över förväntan.
Men trött är jag, och i grunden ganska ledsen. Ni vet, den där famnen jag efterlyst ett tag nu. Jag behöver den. Väldigt, väldigt mycket.
I övrigt då? Jodå, vi fick finbesöket, så nu har jag lekt körlärare i två dagar och låtit min vän köra mig både hit och dit. Idag var vi i närmaste domkyrka och tittade, och jag lurade ut den unge mannen på 90-väg. Skojigt värre! Vi besökte också Byns museum, vilket är värt ett eget kapitel någon gång. "Shurgard" fastslog vännen, vilket ju känns upplyftande för "ett unikt museum som vi ska vara stolta över" - och nej, det är som vanligt aldrig jag som är stolt... Men jo, unikt är det ju. Eländet.
Finbesöket var mycket trevligt, det tyckte både barnet och jag. Det var till och med så att barnet muttrade över hur tråkigt det var att han åkte hem, och hur mycket trevligare det var att vara en till hemma hos oss - stort för en ung dam som annars hatar att dela mamma med någon alls.
Och hur mår jag efteråt? Definitivt inte sämre, men inte heller bättre. Sömnen är urusel och jag har svårt att längta till saker. Vill liksom inget, inte på riktigt. Däremot har jag haft ett otroligt tålamod med barnet den senaste veckan, vilket förvånar mig, men samtidigt gör mig glad. När man redan mår dåligt är det inte lätt att hantera både argt barn och det egna dåliga samvetet över tålamod som tryter. Men denna vecka har det gått över förväntan.
Men trött är jag, och i grunden ganska ledsen. Ni vet, den där famnen jag efterlyst ett tag nu. Jag behöver den. Väldigt, väldigt mycket.
tisdag 21 augusti 2012
Nedstämdhetsexpressen dånar vidare
Jodå, det är som jag befarade, jag är definitivt på resa till Melankolia stad. Underbara uppehåll hindrar inte färden, de ger litet vila, samt tyvärr också en sorg över att det går så fort att tappa glädjen igen. Jag orkar helt enkelt inte riktigt med vardagen, kanske för att den känns så diffus, kanske för att det känns som om jag halkat ohjälpligt efter med allt. Som om jag inte orkar ikapp, vare sig med tvätt, städning, papper eller mig själv. Kanske allra mest det sista.
Barnet är hemma med hosta och feber, vilket inte direkt underlättar att komma ikapp - det där att sätta på en ljudbok eller bra musik funkar så dåligt när hon helst vill ligga i soffan och se på film. Och mina tankar stör så mycket när jag inte har något annat som distraherar. Tänk om man kunde stänga av hjärnan litet då och då...
Men jag måste ju. I morgon får vi förhoppningsvis riktigt fint besök, och då borde det vara lätt att städa undan åtminstone. Borde. Jag får intala mig att vännen förtjänar att få se vårt hem i någorlunda ordning, det kanske funkar. Annars är jag mest trött. På nuet, på framtiden, på det mesta faktiskt. Just nu hjälper det dåligt att veta att jag innerst inne har en kärna av outsäglig glädje, ändå vet jag att det är den som bär mig genom även detta. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan, förr eller senare. Det är bara det att den vetskapen som sagt inte hjälper just idag.
Barnet är hemma med hosta och feber, vilket inte direkt underlättar att komma ikapp - det där att sätta på en ljudbok eller bra musik funkar så dåligt när hon helst vill ligga i soffan och se på film. Och mina tankar stör så mycket när jag inte har något annat som distraherar. Tänk om man kunde stänga av hjärnan litet då och då...
Men jag måste ju. I morgon får vi förhoppningsvis riktigt fint besök, och då borde det vara lätt att städa undan åtminstone. Borde. Jag får intala mig att vännen förtjänar att få se vårt hem i någorlunda ordning, det kanske funkar. Annars är jag mest trött. På nuet, på framtiden, på det mesta faktiskt. Just nu hjälper det dåligt att veta att jag innerst inne har en kärna av outsäglig glädje, ändå vet jag att det är den som bär mig genom även detta. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan, förr eller senare. Det är bara det att den vetskapen som sagt inte hjälper just idag.
Ibland tänker man
Idag har det varit en dag för grubbel och tankar. Men också för stort mod - jag har gjort tre saker jag egentligen inte vågade alls, och det är bra jobbat på en dag. Jag är rätt stolt över mig själv, kanske mest för att jag inte nojar sönder nu efteråt, gjort är gjort och det kan gå bra eller åt helvete, men nu har jag gjort mitt.
I övrigt har det alltså varit tankar som präglat dagen, tankar och ett par insikter. En av dem, den viktigaste, är att det faktiskt inte är vantrivsel som är mitt problem med Byn. Inte egentligen bristen på vänner heller. Det är värre än så. Byn dränerar mig på energi, och framför allt på självkänsla. Det finns många orsaker till detta, till varför jag tappar all tillit och tilltro till mig själv här, men det tar vi en annan gång. Nu räcker det att konstatera fakta.
Finaste syster T har sagt att jag blir en annan människa, en bättre sådan, när jag inte är i Byn med omnejd. Idag förstod jag att hon bokstavligen har rätt. På många andra håll är jag någon, jag är Trollmor som har vänner, som klarar saker, som har ett värde. Här tappar jag allt detta, jag blir svag och tror mig inte om att duga till något. Jag tappar allt som är jag, och då kan jag inte heller finna nya vänner eller göra ett bra arbete, jag finns ju inte, och den roll jag spelar har noll och inget värde i mina ögon.
Det är hög tid att jag rör på mig. Nu kvittar det snart vart, bara det blir en omstart, en nystart. Jag måste få ett värde, i mina och andras ögon. Det får jag inte här.
I övrigt har det alltså varit tankar som präglat dagen, tankar och ett par insikter. En av dem, den viktigaste, är att det faktiskt inte är vantrivsel som är mitt problem med Byn. Inte egentligen bristen på vänner heller. Det är värre än så. Byn dränerar mig på energi, och framför allt på självkänsla. Det finns många orsaker till detta, till varför jag tappar all tillit och tilltro till mig själv här, men det tar vi en annan gång. Nu räcker det att konstatera fakta.
Finaste syster T har sagt att jag blir en annan människa, en bättre sådan, när jag inte är i Byn med omnejd. Idag förstod jag att hon bokstavligen har rätt. På många andra håll är jag någon, jag är Trollmor som har vänner, som klarar saker, som har ett värde. Här tappar jag allt detta, jag blir svag och tror mig inte om att duga till något. Jag tappar allt som är jag, och då kan jag inte heller finna nya vänner eller göra ett bra arbete, jag finns ju inte, och den roll jag spelar har noll och inget värde i mina ögon.
Det är hög tid att jag rör på mig. Nu kvittar det snart vart, bara det blir en omstart, en nystart. Jag måste få ett värde, i mina och andras ögon. Det får jag inte här.
måndag 20 augusti 2012
Öar är bra saker!
Som bekant hade jag ju en fantastisk semester på Gotland alldeles nyss, närmare bestämt på Visby medeltidsvecka. I helgen for barnet och jag till en annan, mer närbelägen ö, nämligen Visingsö, där man har en årlig medeltidsmarknad. Vi valde att denna gång stanna på ön två dagar, med en dag i Gränna dessförinnan. Det visade sig vara ett kanondrag - vi har haft en alldeles fantastisk semester. Vänner, musik tornerspel (barnets förtjusning), fint väder, mat, glass (med smak av honung/chévre!), polkagrisar, mer musik, häng vid lägerelden, gycklare (barnets förtjusning det med) och massor av annat underbart.
Allra bäst var förstås alla underbara människor, nya och gamla vänner, folk jag inte sett på ett år, och folk jag inte sett på tolv! Barnet hittade andra barn att leka med, vilket resulterade i att gästabudskvällen för vår del tog slut klockan tolv. På natten. Och hon satt i timmar och tittade på all underhållning med sina kompisar, så jag hade all tid i världen att prata med mina. Ostört.
Dessutom var folk så underbart rara att hälften varit nog - bara en så enkel sak som att vi fick "låna" två fripass till söndagen, vilket gjorde att vi kunde besöka marknad och tornerspel båda dagarna. "Jag har visst råkat tappa mitt", som en av kompisarna sade -himla praktiskt att han tappade det i min (nyinköpta!) bältesväska.
Barnet har varit saligt, allt har varit roligt och hon är numera helt med på att medeltid är världens bästa grej, medeltidskläder supercoola och att hon bara måste med till Visby nästa år - att ligga på en mantel vid en eld och lyssna på favoritmusikerna, med mamma nära och många vuxna som bryr sig, det var alldeles underbart. Och jag vet ju sedan gammalt att inget får detta barn så lyckligt som bra livemusik.
Denna helg var faktiskt mer av en vitamininjektion än Visby, kanske för att jag slapp det dåliga samvetet över att jag "överger" mitt barn för egna nöjen. Fast en liten dos skuldkänslor fick jag förstås, vid en antydan om att det hade varit bättre att stanna hemma och söka jobb än att åka på semester...
Men bortsett från den lilla bismaken, samt att en hund kissade på min mantel, har helgen varit ljuvlig och jag har åter litet kraft och glädje. Till detta ska läggas att jag nu har minst tre saker att se fram emot i närtid. I veckan kommer en av mina käraste vänner för en tvådagarsbesök, jag kommer att kunna åka med vännerna till Stockholm för att gå Tjejmilen 1 september och i mitten av september har jag fikadejt med fina Nylsa med fru och barn. Helt plötsligt ser livet mycket roligare ut.
Öar och vänner, det är vad jag behöver.
Allra bäst var förstås alla underbara människor, nya och gamla vänner, folk jag inte sett på ett år, och folk jag inte sett på tolv! Barnet hittade andra barn att leka med, vilket resulterade i att gästabudskvällen för vår del tog slut klockan tolv. På natten. Och hon satt i timmar och tittade på all underhållning med sina kompisar, så jag hade all tid i världen att prata med mina. Ostört.
Dessutom var folk så underbart rara att hälften varit nog - bara en så enkel sak som att vi fick "låna" två fripass till söndagen, vilket gjorde att vi kunde besöka marknad och tornerspel båda dagarna. "Jag har visst råkat tappa mitt", som en av kompisarna sade -himla praktiskt att han tappade det i min (nyinköpta!) bältesväska.
Barnet har varit saligt, allt har varit roligt och hon är numera helt med på att medeltid är världens bästa grej, medeltidskläder supercoola och att hon bara måste med till Visby nästa år - att ligga på en mantel vid en eld och lyssna på favoritmusikerna, med mamma nära och många vuxna som bryr sig, det var alldeles underbart. Och jag vet ju sedan gammalt att inget får detta barn så lyckligt som bra livemusik.
Denna helg var faktiskt mer av en vitamininjektion än Visby, kanske för att jag slapp det dåliga samvetet över att jag "överger" mitt barn för egna nöjen. Fast en liten dos skuldkänslor fick jag förstås, vid en antydan om att det hade varit bättre att stanna hemma och söka jobb än att åka på semester...
Men bortsett från den lilla bismaken, samt att en hund kissade på min mantel, har helgen varit ljuvlig och jag har åter litet kraft och glädje. Till detta ska läggas att jag nu har minst tre saker att se fram emot i närtid. I veckan kommer en av mina käraste vänner för en tvådagarsbesök, jag kommer att kunna åka med vännerna till Stockholm för att gå Tjejmilen 1 september och i mitten av september har jag fikadejt med fina Nylsa med fru och barn. Helt plötsligt ser livet mycket roligare ut.
Öar och vänner, det är vad jag behöver.
torsdag 16 augusti 2012
Sömnstörningar
Ja, jag har notoriska sömnproblem, har haft sedan spädbarnsåldern. Dock har jag i vuxen ålder kommit på vad som funkar för min del, och vad som oftast får mig duktigt sömnig.
1) Kaffe. En kopp kaffe sent på kvällen is the shit, sedan sover jag mycket bättre. Eller rättare sagt, i brist på andra sömnhjälpmedel är kaffe det som funkar bäst - de två nedan är egentligen det bästa.
2) Sovsalar. Jag sover alltid bättre när jag får dela sovrum med många. Det får gärna vara litet trångt dessutom, bara så där att jag har folk på mindre än en armlängds avstånd. Och jag vill definitivt höra många personers andetag, då sover jag tryggt och lugnt, som en labradorvalp ungefär.
3) Snarkningar. En person som snarkar markant i samma rum - det är världens bästa sömnmedel för min del.
Sedan gör det ju inget om jag får sova på renfäll på ett golv eller i ett tält, det ger bättre sömn än sängar för det mesta. Överlag funkar mjuka sängar och sådant som duntäcken riktigt dåligt för nattsömnen.
Jag inser ju att detta sorterar under definitiva störningar. Inte av sömnen, men hos mig. Det som för resten av mänskligheten verkar vara sådant som förstör nattsömn är för min del världens bästa insomningsknep. Någonstans verkar detta vara lätt knepigt, men jag gissar att jag är skapt för ett annats slags samhälle, en annan slags tid. Jag hade helt enkelt varit en utmärkt grottmänniska.
1) Kaffe. En kopp kaffe sent på kvällen is the shit, sedan sover jag mycket bättre. Eller rättare sagt, i brist på andra sömnhjälpmedel är kaffe det som funkar bäst - de två nedan är egentligen det bästa.
2) Sovsalar. Jag sover alltid bättre när jag får dela sovrum med många. Det får gärna vara litet trångt dessutom, bara så där att jag har folk på mindre än en armlängds avstånd. Och jag vill definitivt höra många personers andetag, då sover jag tryggt och lugnt, som en labradorvalp ungefär.
3) Snarkningar. En person som snarkar markant i samma rum - det är världens bästa sömnmedel för min del.
Sedan gör det ju inget om jag får sova på renfäll på ett golv eller i ett tält, det ger bättre sömn än sängar för det mesta. Överlag funkar mjuka sängar och sådant som duntäcken riktigt dåligt för nattsömnen.
Jag inser ju att detta sorterar under definitiva störningar. Inte av sömnen, men hos mig. Det som för resten av mänskligheten verkar vara sådant som förstör nattsömn är för min del världens bästa insomningsknep. Någonstans verkar detta vara lätt knepigt, men jag gissar att jag är skapt för ett annats slags samhälle, en annan slags tid. Jag hade helt enkelt varit en utmärkt grottmänniska.
tisdag 14 augusti 2012
Melankolia stad
Jag har fått en ny musikfavorit, mycket otippat. Efter att ha hört ett par lätt burleska visor, helt ok men inget mer, väntade jag mig inte mycket av den konsert vi besökte under Medeltidsveckan. Men istället för den lättsamma trall jag väntat mig fick jag ett fysiskt slag i magen. Flykten från Sverige är den starkaste sång jag någonsin hört, och jag vågar lova att det inte var många torra ögon i publiken när den spelades. Lyssna till den! Ge dig god tid och ro, texten förtjänar att höras med öppna öron.
Självklart köpte jag den skiva Loke sålde efter konserten, det fanns liksom inget annat val. Det finns många bra låtar på den, framför allt den ovan nämnda, men en av dem jag fastnat mest för är Melankolia stad, där ett par rader går: "Det är väl inte det att något gör mig lessen, det är väl mer att inget gör mig glad. Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen. Enkel resa till Melankolia stad".
Dit är jag tydligen på väg. Långsamt än så länge, men med stadig kurs. Jag hoppas kunna kliva av tåget innan det rasar raka vägen in på melankolins och depressionens perrong, men jag vet inte om jag kommer lyckas. Det låter paradoxalt att rasa precis när jag varit med om en underbar vecka, men egentligen är jag inte förvånad. Det har varit en oerhört tuff vinter, vår och sommar, och det är inte slut på striderna ännu. Måste tex ta itu med att få byta ortoped till barnet, och det lär bli en kamp... Det finns mycket som oroar, irriterar och slukar energi, och jag ser inget ljus i någon tunnel.
Jag är trött, slutkörd, ensam och ledsen, och då räcker det inte med en veckas glädje för att kompensera 51 veckors tristess, kamp och ensamhet. Särskilt inte när det just nu är helt tomt på kommande säkra gläjdeämnen. Kanske en tjejmil med vännerna, men det ser mörkt ut. Kanske en miniäventyrshelg i oktober, men inte säkert. Och därefter och därutöver - tomt. Totalt tomt. Särskilt på vuxennöjen, nöjen tillsammans med barnet finns, men det räcker inte helt. Jag behöver en dialog med folk som är äldre än 8 och yngre än 70, jag behöver sammanhang där jag är JAG, inte bara mamma, inte bara dotter, utan också mig själv. Och kontrasten mellan de få tillfällen då jag får vara det, och den trånga ram jag sitter fast i här, är för stor.
Nej, jag har inga problem med att vara både mamma och mig själv, egentligen. Men här finns en yttre mall jag ofta fastnar i, och den är obeskrivligt trång ibland. Och hur som helst behöver jag samtala med vuxna då och då, vuxna som är på min våglängd och som jag kan se och ta på, inte bara via chatter och Facebook.
Det dröjer länge innan jag får allt detta, och det tar på krafterna. Jag är ensam. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag behöver få visa det, vara det, ta mig igenom det. Sedan kan jag kliva på tåget för en "returresa med nedstämdhetsexpressen", från Melankolia stad. Men just nu, just här, mår jag som jag gör. Det tänker jag inte skämmas eller be om ursäkt för. Det är så det är.
Självklart köpte jag den skiva Loke sålde efter konserten, det fanns liksom inget annat val. Det finns många bra låtar på den, framför allt den ovan nämnda, men en av dem jag fastnat mest för är Melankolia stad, där ett par rader går: "Det är väl inte det att något gör mig lessen, det är väl mer att inget gör mig glad. Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen. Enkel resa till Melankolia stad".
Dit är jag tydligen på väg. Långsamt än så länge, men med stadig kurs. Jag hoppas kunna kliva av tåget innan det rasar raka vägen in på melankolins och depressionens perrong, men jag vet inte om jag kommer lyckas. Det låter paradoxalt att rasa precis när jag varit med om en underbar vecka, men egentligen är jag inte förvånad. Det har varit en oerhört tuff vinter, vår och sommar, och det är inte slut på striderna ännu. Måste tex ta itu med att få byta ortoped till barnet, och det lär bli en kamp... Det finns mycket som oroar, irriterar och slukar energi, och jag ser inget ljus i någon tunnel.
Jag är trött, slutkörd, ensam och ledsen, och då räcker det inte med en veckas glädje för att kompensera 51 veckors tristess, kamp och ensamhet. Särskilt inte när det just nu är helt tomt på kommande säkra gläjdeämnen. Kanske en tjejmil med vännerna, men det ser mörkt ut. Kanske en miniäventyrshelg i oktober, men inte säkert. Och därefter och därutöver - tomt. Totalt tomt. Särskilt på vuxennöjen, nöjen tillsammans med barnet finns, men det räcker inte helt. Jag behöver en dialog med folk som är äldre än 8 och yngre än 70, jag behöver sammanhang där jag är JAG, inte bara mamma, inte bara dotter, utan också mig själv. Och kontrasten mellan de få tillfällen då jag får vara det, och den trånga ram jag sitter fast i här, är för stor.
Nej, jag har inga problem med att vara både mamma och mig själv, egentligen. Men här finns en yttre mall jag ofta fastnar i, och den är obeskrivligt trång ibland. Och hur som helst behöver jag samtala med vuxna då och då, vuxna som är på min våglängd och som jag kan se och ta på, inte bara via chatter och Facebook.
Det dröjer länge innan jag får allt detta, och det tar på krafterna. Jag är ensam. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag behöver få visa det, vara det, ta mig igenom det. Sedan kan jag kliva på tåget för en "returresa med nedstämdhetsexpressen", från Melankolia stad. Men just nu, just här, mår jag som jag gör. Det tänker jag inte skämmas eller be om ursäkt för. Det är så det är.
söndag 12 augusti 2012
Typiskt
Har som sagt tillbringat en vecka i Visby. Där förekom knivar av allehanda slag, spännen med vassa nålar, vanliga synålar och även svärd. Jag fick till och med det tveksamma nöjet att dra ut ett svärd ur en svärdsslukares hals. (Ja, han överlevde). Idel ädel vassa saker alltså, använda vid alla tider på dygnet, utan minsta lilla skråma. Så kommer jag hem och öppnar en konservburk och skär upp ett finger så blodet sprutar.
I Visby sov jag i tältlägret, med renfällar över liggunderlaget. Det var bara sista natten jag ens behövde dra igen dragkedjan på sovsäcken, frös gjorde jag i princip aldrig. Ylleklänningar och yllekjortlar värmde på dagen, och tältet var behagligt, trots att nattemperaturen lär ha gått ner till 10-12 grader vissa nätter. Så kommer jag hem, och får dra på både tjocksockar och fleecepläd för att kunna sova i min egen säng. Samt gå i kofta hela dagen, för jag fryser som en liten gris.
I Visby snarkades det i det egna tältet och festades i de andra, mellan varven. Jag låg ganska hårt, och vissa nätter blåste det så man kunde tro att inte bara tälten utan hela ön skulle lyfta. Jag sov som en klubbad oxe de timmar jag sov, och mådde generellt sätt oförskämt bra. Så kommer jag hem, sover som en kratta (en frysande sådan) och har ont i varenda muskel och led när jag vaknar.
Jag är inte skapad för den här verkligheten, det är tydligt, det.
I Visby sov jag i tältlägret, med renfällar över liggunderlaget. Det var bara sista natten jag ens behövde dra igen dragkedjan på sovsäcken, frös gjorde jag i princip aldrig. Ylleklänningar och yllekjortlar värmde på dagen, och tältet var behagligt, trots att nattemperaturen lär ha gått ner till 10-12 grader vissa nätter. Så kommer jag hem, och får dra på både tjocksockar och fleecepläd för att kunna sova i min egen säng. Samt gå i kofta hela dagen, för jag fryser som en liten gris.
I Visby snarkades det i det egna tältet och festades i de andra, mellan varven. Jag låg ganska hårt, och vissa nätter blåste det så man kunde tro att inte bara tälten utan hela ön skulle lyfta. Jag sov som en klubbad oxe de timmar jag sov, och mådde generellt sätt oförskämt bra. Så kommer jag hem, sover som en kratta (en frysande sådan) och har ont i varenda muskel och led när jag vaknar.
Jag är inte skapad för den här verkligheten, det är tydligt, det.
Det är skillnad på fôlk och fôlk...
Hemma från Medeltidsveckan, en underbar vecka som laddade batterier och gav så mycket glädje. Men med vetskapen om att sådana flykter inte ses med blida ögon av alla, med vetskapen att det finns närstående, som tycker jag är en egoistisk mor som försummar mitt barn när jag ger mig av på sådana eskapader - trots att barnet själv är nöjd och belåten med att själv ha valt sina egna sommarnöjen. En mycket lycklig unge, en mycket lycklig mamma som gör saker på var sitt håll ibland, det är väl ändå inte så fel?
I vissa ögon är det så. Inte bara litet fel, utan mycket. Kritiken uteblir sällan, och den kommer från personer jag är beroende av och som jag inte kan undvika att lyssna på. Och det kan jag kanske förstå och acceptera, även om det svider i hjärtat att utsättas för ett subtilt ogillande som aldrig någonsin riktigt tiger still, en ständigt närvarande kritik, som sällan eller aldrig försummar att påpeka att en riktigt god mor aldrig är utan sitt barn. Att just min valda hobby- lajv, rollspel, medeltid - inte riktigt duger, inte är något en vuxen kvinna ska ägna sig åt, är för dyr, för onödig, för utrymmeskrävande, och bara generellt väldigt väldigt fel, ja, även det kan jag hantera, trots att det gör mig ledsen.
Men att mötas av den kritiken, och i samma andetag få höra hur enormt roligt det är att min bror är på kurs för att ägna sig åt en alldeles ny och kostsam hobby på alldeles egen hand, då svider det inte längre. Då skär det rejäla sår. Visst unnar jag min bror denna hobby, den och så mycket mer. Han behöver och förtjänar den friheten, den glädjen. Men det gör jag också. Och då gör det ont att den ena prisas, och den andra fördöms, för samma sak. Det är skillnad på folk och folk, visst är det så. Men det gör ont att ständigt vara den det är mest skillnad på.
I vissa ögon är det så. Inte bara litet fel, utan mycket. Kritiken uteblir sällan, och den kommer från personer jag är beroende av och som jag inte kan undvika att lyssna på. Och det kan jag kanske förstå och acceptera, även om det svider i hjärtat att utsättas för ett subtilt ogillande som aldrig någonsin riktigt tiger still, en ständigt närvarande kritik, som sällan eller aldrig försummar att påpeka att en riktigt god mor aldrig är utan sitt barn. Att just min valda hobby- lajv, rollspel, medeltid - inte riktigt duger, inte är något en vuxen kvinna ska ägna sig åt, är för dyr, för onödig, för utrymmeskrävande, och bara generellt väldigt väldigt fel, ja, även det kan jag hantera, trots att det gör mig ledsen.
Men att mötas av den kritiken, och i samma andetag få höra hur enormt roligt det är att min bror är på kurs för att ägna sig åt en alldeles ny och kostsam hobby på alldeles egen hand, då svider det inte längre. Då skär det rejäla sår. Visst unnar jag min bror denna hobby, den och så mycket mer. Han behöver och förtjänar den friheten, den glädjen. Men det gör jag också. Och då gör det ont att den ena prisas, och den andra fördöms, för samma sak. Det är skillnad på folk och folk, visst är det så. Men det gör ont att ständigt vara den det är mest skillnad på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)