Men ändå aldrig ensam

Det finns omtanke och värme som är så oväntad att man tappar fotfästet för en kort sekund. Jag drabbades av en sådan häromdagen. Ett meddelande, från oväntat håll, med så mycket medkänsla och så stor vilja att hjälpa, att jag brast i gråt. Hjälpen personen erbjöd är mer välkommen och välbehövlig än hen kanske anar, men än mer välkommet var den oerhörda värme som strömmade emot mig i de korta raderna. "Jag vill hjälpa, vill du låta mig göra det?" var meddelandets korta sammanfattning, formulerat på ett sådant sätt att jag inte kunde göra annat än tacka och ta emot. Det hade känts fel, nästan elakt, att göra annorlunda, som att medvetet såra någon för en vänlighets skull.

Det är verklig godhet - att kunna ge på ett sätt så att mottagaren inte känner sig förminskad, utan tvärtom lyft och stärkt, och glad över att kunna ta emot gåvan. Jag önskar att jag en dag når dit där min vän är, att jag ska kunna ge med sådan enkelhet och självklarhet. Jag är glad över att få räkna henom som en vän, inte för gåvans skull, utan för att hen återigen lärt mig något viktigt om livet; att det är stort att kunna ge och att man ibland måste våga ta emot.

För det kan vara svårt att stå vid sidan och bara se på när människor i ens närhet kämpar för att inte drunkna. Då kan man vända sig om och gå, för att slippa se, slippa engagera sig, slippa ta ställning. Eller så kan man räcka ut en hand, till hjälp, till räddning. Men den drunknande har också ett val, valet att ta emot hjälp eller att slå undan den utsträckta handen och envisas med att hellre drunkna än att ta emot hjälp. 

På den senaste tiden har så många händer räckts mig, fler än jag kunnat tro och ana. Jag hoppas att jag denna gång klarat att ta dessa händer, och att mina vänner märker hur lycklig jag är för den omtanke som visats mig. Trots att de praktiska svårigheterna inte blivit mindre de senaste veckorna har min oro, rädsla och ångest inför dem minskat. Det finns händer som räcks mot mig, axlar jag kan luta mig mot, värme som  når mig från så många håll. Jag klarar detta, som jag klarat så mycket annat, det har jag vetat hela tiden. Men denna gång kämpar jag inte ensam, jag har mer stöd än jag någonsin kunnat ana. Jag är stark. Men med mina vänner nära blir jag starkare. Och inte minst, så mycket lyckligare.

Ensamt stående mamma

Jag brukar säga att jag är en mycket litet ensam mamma, och vad beträffar barnet är jag det. Jag har fantastiskt stöd i både familj och vänner, och jag känner mig sällan ensam när det gäller henne. Vi är många som älskar, många som förstår, många som kan sätta ner foten när det behövs och många som ser henne som en egen och viktig individ. Tappar jag fotfästet i mitt föräldraskap, blir jag för trött ibland, då finns det andra där, som kan stötta, avlasta och komma med kloka råd och lyssnande öron. Det är inte där jag är ensam.

Men i relation till omgivning, när skolan krånglar eller sjukvården inte fungerar - då blir jag mycket ensam. Visst har jag samma kloka, fina vänner och familj där, visst lyssnar de och stöttar och hjälper så mycket de bara kan, men kontakterna måste jag ta själv, samtalen måste jag fixa på egen hand och det är bara jag som kan utkämpa striderna.

Nu senast är det skolan. Jag måste ta kontakt med rektor, måste ta strid mot min dotters lärare och övrig personal och det måste göras omgående. Jag har pratat med skolverket, jag vet att jag har torrt på fötterna och att skolan har fel, men jag vet också att jag kommer kämpa mot ganska starka krafter. Och jag måste göra det ensam. Samtidigt som jag förbereder oss för dotterns stora operation om två veckor, vilket bland annat innebär att jaga läkarintyg på att dottern _får_ vara på fritids med gips och rullstol - valda delar av personalen tycker inte det är helt ok, men jag får inte heller vabba... Och allt det logistiska kring operationen, som att fixa mina middagsmål för sjukhusdagarna, eftersom föräldrar måste ha med egen mat. Jag har ju ingen annan förälder, som kan komma med lunch och middag eller avlösa när jag går och äter.

Där är jag ensam. Mycket ensam. Det finns ingen annan som kan ringa dessa samtal, ingen annan som kan gå på mötena med rektor eller lärare, och det finns ingen annan som kan ta kontakt med läkare, sjukgymnast och andra viktiga personer. Där står jag ensam. Och när striderna sammanfaller blir jag mycket, mycket trött.

Från A till Ö

En viktig författare: Karin Boye. En av de första lyriker jag blev bekant med "på riktigt", även om jag tyckte om dikter redan innan. Jag fick en diktsamling av en faster i konfirmationspresent, och läste, läste, läste. Många år senare var det en Boye-dikt som väckte barnets fascination för lyrik.

En plats jag tycker om: Birmingham. Egentligen vet jag inte varför. Det är en ofattbart tråkig stad, sägs det, men för mig är den minnet av min första riktiga utlandsresa när jag var 18 år. och en liten märklig matservering, där vi åt oss mätta för en tia. Jag kan fortfarande känna smaken av den något märkliga juice jag drack, och minnas känslan av att vara alldeles riktigt utomlands.

Ett vackert ord: Beröring. Visste ni att människor kan dö av brist på beröring? Små barn måste ha kroppskontakt för att orka leva och utvecklas, och även vuxna kan bli svårt sjuka om de aldrig blir berörda. Vi måste känna att vi lever i ett sammanhang, såväl kroppsligt som socialt, om vi ska kunna vara fullt mänskliga. Vi behöver beröras. Kroppsligt, intellektuellt, psykiskt, socialt. Att bli berörd - det är vackert.

En bra sak: BH. Ja, faktiskt. Jag har en del att släpa på i form av bröst (även om operationen för ett antal år sedan drog ner det hela ett par storlekar - från G till C), och en dålig rygg. Jag är feminist, men här bränns inga bh:ar!

Något annat som gör mig glad: Bloggar! Så klart! Mina vänners bloggar, för att de ger mig en chans att följa era liv på fler sätt, och upptäcka andra sidor hos er. Andras kloka bloggar, med vassa kommentarer och fina tankar tycker jag också om. Och  de bloggar, som faktiskt givit mig helt nya vänner, förutom intressant läsning. Allt från Andelieb till Backmanbloggen. Bloggar är bra saker!

Mina flyktförsök

När livet grottar ihop sig och blir svårhanterligt är det lätt att vilja fly en stund. Vi har alla olika sätt för det, en del ganska förnuftiga, en del rent av livsfarliga. Jag är tacksam att mina flyktförsök inte omfattar droger eller utåtagerande beteenden eller andra destruktiva reaktioner, jag är helt enkelt inte lagd åt det hållet, tack gode Gud.

Mina flyktförsök är oftast ganska enkla, och flera av dem är nästan vettiga. Som långpromenader i skogen, eller långa cykelturer, där jag kan prata med mig själv och ventilera det som tynger, men också fantisera ihop nya slut på jobbiga berättelser, nya och lyckligare slut. Min fantasi är oftast en pålitlig flyktmetod, som jag använt så länge jag kan minnas. Innan jag ska somna berättar jag historier för mig själv, oftast historier där jag på något vis utför en modig eller vänlig handling, som räddar andra, och som på något vis behandlar det jag är rädd för, eller kämpar med för tillfället. Som liten kunde jag fantisera om hur jag, som var livrädd för eldsvådor, drog folk ut ur brinnande hus, till exempel, eller räddade dem från att drunkna. Modigt och självuppoffrande, och naturligtvis där ingen annan vågade eller kunde gripa in.

De metoderna är i och för sig lika mycket bearbetning som flykt. Att ventilera med sig själv, eller vråla åt en gran, och att skapa historier för att ge kraft och mod, det är ganska vettiga sätt att fly, trots allt. Att sätta på en film som antingen leder till skratt eller till gråt, beroende på behov just då, är också rätt förnuftigt, kan jag tycka. Ibland behöver man komma ihåg hur det känns att skratta, ibland behöver man få gråta över något som inte är ens egna problem. Då kan det hjälpa med en film eller en bok, gärna en banal sådan. Eller ett TV-program, jisses, vad tårar man kan fälla till Extreme Home Makeover. Just för att det är så banalt och tramsigt.

Böcker, ja. Just nu orkar jag bara med gamla flick- och barnböcker, helst sådana skrivna före 1950. Det, eller urfåniga kärleksromaner av Harlequin-typ. Jag måste ha lyckliga slut, och gärna banala sådana. Alla ska vara glada och alla ska gifta sig på slutet. Eller få sin kattunge eller lillebror eller chokladpudding, eller vad det nu är de önskar sig. Söta, lyckliga slut och gammeldags moralkakor, det kan vara en tröst så god som någon.

Godis är ett dumt sätt att fly, men tröstäter gör jag, tyvärr. Och trots-äter. Ilska, stress och trötthet är närmast livsfarligt i det avseendet. Det hjälper för stunden, men skapar fler problem än det löser. I de lägena är jag ändå otroligt glad att jag bara tar till mat, det hade varit mycket lätt att välja en flaska vin, en whisky eller tre, eller något annat mindre uppbyggande för att komma bort ett slag. Godis må göra mig överviktig, men jag är i alla fall klar i huvudet och inte farlig för vare sig mig själv eller omgivningen.

Och så min lilla last, som mest kommer i dagen när jag är verkligen slutkörd och inte orkar se några lösningar på några som  helst problem: veckotidningshoroskop. Jag läser dem i och för sig alltid, ungefär som jag läser serier, för att få ett gott skratt och kanske fundera litet över hur de får ihop det hela. Men när jag mår mindre bra tar jag till dem som verklig tröst. Nej, jag tror inte på dem, det är det som gör metoden effektiv. Allt dåligt kan jag sålla bort, eftersom jag ju vet att det bara är trams. Men allt bra kan jag ta till mig, och för en stund hoppas på och låtsas att jag tror är sant. För att skapa litet hopp och litet tröst. Ja, jag vet att det är en lögn, men ibland behöver man litet lögner för att orka.

När jag tänker efter flyr jag rätt vettigt, trots allt. Det är också en tröst.

Från A till Ö - kanske...

Eftersom jag har svårt att hålla liv i mitt skrivande mellan varven tänker jag ge den här bloggen litet konstgjord andning då och då, efter tips från en god vän. När jag inte har annat att skriva tänker jag kombinera två av hennes idéer och skriva ner saker som gör mig glad, från A till Ö. Fem saker per bokstav får det bli, om möjligt - jag ser vissa svårigheter med Q och X...

En författare som är viktigt för mig: Barbro Alving - en av de klokaste och roligaste skribenter jag vet. Hon var långt före sin tid i många avseenden, och framför allt var hon en skarp återberättare av det hon såg och hörde, från spanska inbördeskriget till gruff på bussen. Läs henne!

En plats jag tycker om: Alnön, utanför Sundsvall. En oerhört vacker plats, som dessutom är förknippad med fina minnen.

Ett vackert ord: Ansvar. Faktiskt. Att ta ansvar för sig själv, för relationer, för jorden vi bor på - det är viktigt.

En bra sak: Almanackor. Var ska man annars se att man glömt allt man borde kommit ihåg?

Något annat som gör mig glad: Apelsinjuice blandat med kolsyrat vatten är en verklig favoritdryck! Testa.

När kaffet smakar

Ibland hittar man visdomsord på de mest märkliga ställen. Ett av mina viktigaste fann jag i en kåserisamling av Stefan Andhé, en kåsör som jag uppskattar så där litet lagom. Men just denna lilla text, och en rad i den, har fastnat i hjärtat.

En mycket ung journalist skulle intervjua en kvinna, som i ett enda slag förlorat hela sin familj. En sådan där rätt vidrig arbetsuppgift som redaktörer stundom ger unga reportrar för att de har svårt att säga nej. Eller gamla cyniska reportrar som inte har vett att göra det... Den unge journalisten och kvinnan satt vid ett bord, med varsin kopp kaffe framför sig. Kvinnan tog koppen, blundade och drack. Så sade hon, som för sig själv, och med ögonen ännu slutna: "Man får vara tacksam så länge kaffet smakar".

På den unge journalisten gjorde de orden stort intryck, men hans upplevelse lämnar jag därhän. Men även jag har fastnat för vad kvinnan sade, eftersom det knyter an till min egen upplevelse av den inre glädjen, som jag skrev om nyss, den stillsamma, starka glädjen som bär genom livet. Nu har jag aldrig varit i en så fruktansvärd situation som denna kvinna, det har få av oss, tack och lov. Men ändå, det finns få av oss som inte någon gång mött svårigheter som just då varit för stora för oss, smärta som gjort för ont, sorg som nära nog kvävt oss. De flesta av oss har varit där, och att jämföra graden av smärta är meningslöst.

När olyckan och sorgen på något vis slår till i våra liv, och vi inte längre hittar de stora glädjeämnena, och inte orkar ta till oss omvärlden, då måste man våga lita på det lilla, de små, små detaljerna som ändå finns kvar. Kaffe som smakar. En rödrutig duk. Sol genom persiennerna en måndagsmorgon när det regnat länge. Ett varmt bad. Eller några kloka ord i en bok, där du inte trodde du skulle finna något av vikt. Små, små saker, som betyder så oerhört mycket, små saker som är det som ger mening  åt vardagen. Det allra minsta, som ändå är det stora - att kunna hitta hopp och glädje mitt i mörkret.

Så länge kaffet smakar finns det hopp om liv och framtid. För mig är det till och med så enkelt att jag vet att den dag kaffet inte smakar mig eller kroppen inte orkar njuta av varma bad, då måste jag söka hjälp. Det är min verkliga varningsflagga, när jag vet att hela kroppen säger ifrån att det gått för långt. Men idag smakar kaffet. Då vet jag att livet finns kvar i mig, att glädjen räcker till för även denna dag och hoppet bär. Så länge kaffet smakar gläds jag åt livet.

När man fastnar. Och när man kommer loss.

Ibland går tankarna i en otäck sorts tankeloop som man inte kommer ur. Man fastnar i något som gör problemen mörkare och farligare än vad de kanske egentligen är, och man kommer inte loss på egen hand.
Jag har varit där ett tag nu, med två problem som jag inte orkat och kunnat se från andra håll än det svartast möjliga. Och så plötsligt, när jag äntligen lyckas formulera dem inför andra, får jag hjälp. Två par andra ögon ser det jag inte ser, och äntligen kan jag vända och vrida på problemen och se dem från fler håll än ett. Två kloka, fina, underbara människor kommer med sina perspektiv och sina tankar, och jag kan lyfta blicken och se något nytt. En möjlighet och en framtid, där jag bara för två dagar sedan inte såg någon ljusning alls.

Att sjunka i dyn, att fastna och att inte komma loss på egen hand är skrämmande. Att någon sträcker ut en hand och drar upp en på fast mark igen, det är inget mindre än ett mirakel. Varje gång.

Gå varsamt, vänner

Eller: Vad jag önskar jag kunde säga till mina vänner och bekanta.

Kära ni. Ni känner mig alla, mer eller mindre väl, och sedan mer eller mindre lång tid. Ni har en bild av mig, en bild som kan vara mer eller mindre fullständig, mer eller mindre hel. Några drag har era bilder säkert gemensamt. Den pratsamma, glada, gåpåiga - visst är det henne ni känner? Den starka, envisa, den har de flesta av er också mött. Bilderna är enkla och ganska glättiga. Några av er har andra bilder - hon som gnäller över småsaker finns säkert där, liksom den där som aldrig får tummen ur och får saker gjorda. Enkla bilder, men bra att ha för att kunna sortera in mig i rätt fack.

Några av er har större bilder, mer innehållsrika hoppas jag. Kanske vågar jag tro att den vänkära, omtänksamma, snälla bilden också finns där, bilden av henne som älskar sitt barn och sina vänner. Hon som faktiskt orkar och vill bry sig om andra, hon finns också, och jag hoppas och tror att hon får vara en del av bilden. Någon av er har mött den analyserande, smarta, någon annan kanske den mycket sjuka som en gång var jag, och som fortfarande finns kvar som en skugga. Få av er har en bild från den mörkaste tiden i mitt liv, men ibland skymmer skuggan från då allt jag är och vill .

Ni har bilder, och kanske delar vi ansvaret för dem. Jag visar er en del av det som är jag, ni ser och tolkar och tyder. Det blir ofta enkla bilder, så som de flesta av oss ser våra medmänniskor. Ja, var lugna, jag har också bilder, mer eller mindre verkliga, mer eller mindre sanna, mer eller mindre förenklade. Vi skapar bilder av allt och alla vi möter, vi sorterar in i våra fack och vi tycker inte alltid om när människor förändras och skapar oreda i den värld vi så mödosamt fått ordning på.

Ja, vi har bilder, både ni och jag, och det enklaste vore väl att låta bilderna vara kvar, och bara långsamt och försiktigt förändra små detaljer. Att riva bilder itu, det är svårare. Ändå är det vad jag vill försöka här och nu.
Stark, visst är jag det. Orimligt stark. Mycket starkare än många av er anar, ni som kanske tyckt er möta henne som gnäller över småsaker och klagar på vardagen. Ja, visst gör jag det. Visst gnäller jag över förkylningar, disk och skoskav, över att barnet inte sover om nätterna och att grannarna inte heller gör det. Småsaker beklagar jag mig gärna över. Och varför? För att det är enklare så, för att det är vad de flesta klarar av att möta. Skoskav och disk - det kan man åtgärda. Och verkligheten är det få som orkar med att se, lyssna till och ta del av.
Det svåra i nuet, som min djupa oro för barnets hälsa, där det inte bara är foten som ställer till det, utan fler och mer komplicerade saker. Sådant som, om det inte åtgärdas, kommer att ge henne livslånga skador och problem, och där jag kämpar med och mot en sjukvård som i bästa fall är hjälpsam utan att hitta rätt, och i värsta fall behandlar mitt barn regelrätt illa. Där jag fortsätter kämpa, utan att ge upp och utan praktiskt stöd, samtidigt som jag måste stötta inte bara barnet, utan också andra nära, och där det aldrig finns plats eller tid för mig att visa min oro eller sorg. Där mina tårar är förbjudna, och där jag måste orka i varje enskilt andetag.

Barnets skola, som från att ha varit en källa till glädje nu bara är en molande värk i magen, när jag ser mitt barn förändras och försöker kämpa för henne, men där jag möts att ett segt, mjukt motstånd, som slår undan alla försök till kommunikation. Där jag märker hur mitt barn tar till fel metoder för att hävda sig, för att orka, och där jag med svidande hjärta måste inse att just nu, just här kan jag bara stötta, krama och lyssna, inget förändra, inget påverka. Bara finnas där, vara stark, klara att vara både mamma och vikarierande lärare i ett, ge barnet den stimulans hon inte får i skolan, försöka förklara varför skolan och klasskamraterna tycker hon är "konstig" som leker med pojkar, och varför hennes intressen och kunskaper inte är värda något i en värld som talar om att hon ska vilja sminka sig och prata kläder istället för att klättra i träd och leka deckare, och varför hennes vilja att lära sig inte är något värdefullt, utan ett fel som ska tränas bort. Och ändå kunna stötta henne i att fortsätta göra egna val, fortsätta vara nyfiken och vetgirig, fortsätta vara sig själv, och försöka få henne att känna sig värdefull och viktig, trots att skola och kamrater säger annorlunda.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, närståendes sjukdomar, egen sjukdom, och den förlamande ensamheten - det är vardag. Sådant som stör och oroar, men som aldrig får en chans att växa sig stort. Det hindras effektivt av de större problemen, men också av att skuldkänslorna för allt detta är än större. Skuldkänslor som späds på av närstående som vill verka förstående, men som varken kan eller vill förstå. Skuld över att vara en dålig mor, en dålig dotter, en dålig vän, en dålig människa. Skuld är svårt att leva med, men det går. Det också.

Också skuggorna går att leva med, de skuggor som alltid finns där, skuggor från perioder då jag inte ens haft människovärde, då jag levt i förvissningen att jag varit den värsta människa som någonsin funnits, en varelse utan existensberättigande annat än i några få arbetsuppgifter. Skuggor av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Om rädslan för den människa jag levt med - eller för dem jag tvingats möta varje dag. Där jag lärde mig att mina känslor var fula, farliga och fel, och där tårar straffades med våld, glädje med utfrysning. Om sveket från omvärlden som vägrade se, och som i många fall uppmanade till ett fortsatt liv med våld och kränkningar. Ett svek som upprepat sig genom åren, och som ofta kommit från dem som stått mig närmast.

Där finns skuggorna från sjukdom, handikapp och en smärta bortom allt förstånd. I åratal. Där jag kämpade vidare, i trots mot sjukvård och omvärld. En sjukdom som tog ifrån mig mycket av min framtid, trots att den nu är nästan utläkt, och där misstron från omgivningen var tung att bära. Och även då var min oro förbjuden, min sorg bannlyst. Andra tog ju illa vid sig, andra blev oroliga eller ledsna över min sorg och smärta, så det enklaste var att inte visa den, inte känna, inte tänka, inte störa. Det var för tungt att bära allas oro ovanpå min egen, därför stängde jag till om mina känslor, och teg för det mesta.

Och jag har orkat. Inte bara orkat resa mig upp och överleva, lämna det gamla och gå vidare, utan också orkat hantera att sveken aldrig fått en förklaring, aldrig en ursäkt, utan där de andras handlingar ofta lagts på mig. Det var ju mitt fel att de agerade som de gjorde, det var jag som bar skulden till allt, även där. Och där jag kunnat gå vidare, förlåta, förstå - men aldrig helt glömma, även om jag inget hellre önskar. Där jag orkar finnas, bry mig och stötta, även för dem som aldrig lyfte ett finger för min skull. Och där jag är fullt medveten om att samma sak skulle kunna hända om igen. Där det faktiskt händer om igen.

Så visst är jag stark. Starkast av allt i just detta att min oro, min rädsla, min sorg sällan eller aldrig får plats, knappast ens får finnas. Den bryter igenom ibland, men för det mesta anar ni den inte. Ja, jag gnäller över småsaker, därför att så få orkar höra och bry sig om det som verkligen är svårt, och då blir småsakerna min ventil, min rätt att beklaga mig över vardagen, för det verkligt svåra behåller jag för mig själv.

Mitt i detta, mitt i allt jag genomlevt och överlevt, finns glädjen. Det är den ständigt sjungande tonen i mitt inre, som bär genom allt och som aldrig någonsin helt försvinner. Ni ser, som sagt, kanske den glada, starka, gåpåiga, pratsamma men den glädje jag verkligen känner, den ser få av er. Den djupa, innersta glädjen, den som bär genom allt och håller vad som än händer, den visar jag sällan. Den har slagits undan som dum och banal för många gånger för att jag ska våga och vilja visa den för alla. Glädjen över att kaffekoppen känns varm och len i handen, glädjen över en solstrimma över köksbordet, över nystrukna dukar i advent, ett träd i skogen, en fågel som bryter vattenytan, stjärnorna en vinternatt, doften av nybakat bröd, en röst jag älskar, en melodi som når själen, min dotters armar om min hals - den inre lyckan över att livet alltid, även i de svåraste stunderna, har något vackert  att ge oss. Den glädjen är det som bär mig, men det är en glädje få av er sett.

Så visst är jag stark och glad, starkare och gladare än ni anar, för den verkliga styrkan och  glädjen är det få av er som ser, få av er som får se. Jag är rädd om mitt innersta, förstår ni. Det har skövlats litet för många gånger för att vem som helst ska få tillträde. Men kärnan håller även för skövling och plundring, om det skulle komma över mig igen. Mitt innersta jag klarar allt, jag är bara trött på att ständigt tvingas ställa i ordning efter alla hårt trampande stövelklackar.

Men skalet, förstår ni vänner, skalet är inte lika starkt alla dagar. Mitt innersta kommer alltid att orka, alltid bära samma styrka och glädje, men skalet är skört ibland. Som nu. Just nu vill jag be er gå försiktigt i närheten av min själ. Trampa inte fram för hårt. Låt mig få gnälla över disken, och prata litet för mycket ibland, för att jag ska få glömma det som oroar på riktigt. Jag kräver inte att ni ska lyssna på det svåra, inte att ni ska förstå eller ens bry er om det som gör mest ont, men jag önskar ni lät bli att döma mig för att jag inte alltid orkar, för att jag behöver de små andrum jag kan få. Låt mig få dem, snälla, och om ni inte kan eller vill vara aktsamma om mitt innersta, håll er då i utkanten ett slag just nu. Slå inte för hårt på det tunna skalet, för även där gör det ont, och jag behöver få hålla ihop än ett slag. Behöver. Måste. För barnets skull om inte annat. Men det är svårt just nu. Man kan kalla det jag lider av för depression om man vill, eller bara konstatera att det inte går att orka allt hur länge som helst. Namnet är inte viktigt. Det enda jag vill att ni minns är just detta - jag är skör just nu, så gå varsamt här och nu.

Nej, jag har inte glömt er som alltid funnits där, utan fördömande och utan krav. Ni som alltid haft en famn öppen och som orkat lyssna, även på tystnaden. Ni är långt borta just nu, och det är en del av problemet att avståndet mellan oss är så långt, att jag inte riktigt vågar och orkar tro att ni finns kvar. Innerst i min mitt vet jag ändå att ni alltid är med mig, precis som mina tankar och min värme finns hos er.

Och du. Är du en av dem som vågar komma närmare, sätta dig ner och vänta litet, lägga en arm om mig och bara finnas i det svåra, tillsammans med mig, då är du välkommen. Jag behöver dig.

Att komma igen

Jag vill så gärna orka blogga så där regelbundet och bra och varje dag, som så många gör. Men så blir det ett uppehåll, ibland beroende på rent praktiska saker, ibland beroende på att jag inte tycker mig ha något att berätta. Och när man inte skrivit på en månad tar det emot att börja igen, och går det sedan ännu längre tid känns det där med att försöka få till några mer eller mindre begåvade rader nästan oövervinnerligt.

Men det går att komma igen, det går alltid att komma igen. Det är en tanke jag ska bära med mig den närmaste tiden. Inte bara när det gäller bloggandet.