måndag 3 juni 2013

Men ändå aldrig ensam

Det finns omtanke och värme som är så oväntad att man tappar fotfästet för en kort sekund. Jag drabbades av en sådan häromdagen. Ett meddelande, från oväntat håll, med så mycket medkänsla och så stor vilja att hjälpa, att jag brast i gråt. Hjälpen personen erbjöd är mer välkommen och välbehövlig än hen kanske anar, men än mer välkommet var den oerhörda värme som strömmade emot mig i de korta raderna. "Jag vill hjälpa, vill du låta mig göra det?" var meddelandets korta sammanfattning, formulerat på ett sådant sätt att jag inte kunde göra annat än tacka och ta emot. Det hade känts fel, nästan elakt, att göra annorlunda, som att medvetet såra någon för en vänlighets skull.

Det är verklig godhet - att kunna ge på ett sätt så att mottagaren inte känner sig förminskad, utan tvärtom lyft och stärkt, och glad över att kunna ta emot gåvan. Jag önskar att jag en dag når dit där min vän är, att jag ska kunna ge med sådan enkelhet och självklarhet. Jag är glad över att få räkna henom som en vän, inte för gåvans skull, utan för att hen återigen lärt mig något viktigt om livet; att det är stort att kunna ge och att man ibland måste våga ta emot.

För det kan vara svårt att stå vid sidan och bara se på när människor i ens närhet kämpar för att inte drunkna. Då kan man vända sig om och gå, för att slippa se, slippa engagera sig, slippa ta ställning. Eller så kan man räcka ut en hand, till hjälp, till räddning. Men den drunknande har också ett val, valet att ta emot hjälp eller att slå undan den utsträckta handen och envisas med att hellre drunkna än att ta emot hjälp. 

På den senaste tiden har så många händer räckts mig, fler än jag kunnat tro och ana. Jag hoppas att jag denna gång klarat att ta dessa händer, och att mina vänner märker hur lycklig jag är för den omtanke som visats mig. Trots att de praktiska svårigheterna inte blivit mindre de senaste veckorna har min oro, rädsla och ångest inför dem minskat. Det finns händer som räcks mot mig, axlar jag kan luta mig mot, värme som  når mig från så många håll. Jag klarar detta, som jag klarat så mycket annat, det har jag vetat hela tiden. Men denna gång kämpar jag inte ensam, jag har mer stöd än jag någonsin kunnat ana. Jag är stark. Men med mina vänner nära blir jag starkare. Och inte minst, så mycket lyckligare.