A pale elusive blue?

I en av böckerna om Anne på Grönkulla förklarar en av Annes vänner hur hon mår med orden ovan. Jag vet inget bättre sätt att beskriva känslan jag har nu än just så; a pale elusive blue. Jag är definitivt inte deprimerad, inte ens nere. Jag är pigg och glad och rätt energisk dagtid, men när Trollet somnar kommer precis den känslan jag inte har andra ord för att beskriva än just dessa, litet svagt ljusblå, liksom. Jag vet inte ens varför känslan kommer, kanske trötthet, kanske ensamhet, kanske bara att det är slut på semestern på måndag. Samt att 90% av vännerna är i Visby och på Medeltidsveckan... Men precis så oprecist är det, det finns en sorgsen ton någonstans inom mig, men den är liten och stillsam och stör just inte alls. Den bara finns där. Det kan den få fortsätta med ett tag, det är ingen farlig känsla. Bara litet, litet ljusblå och en aning vemodig. Det är rätt ok, det med.