Och vem är värd det då? Egentligen. Del 1

Litet olika bloggar och kommentarer till dessa har fått mig att fundera en aning. På värde. Människovärde. Livets värde. Och hur vi värdesätter varandra, både i ordets bästa och sämsta bemärkelse. Linda skriver i sin blogg Innan du fanns - http://blogg.alltombarn.se/innandufanns/ - om kampen för att få ett barn, om smärtan i den ofrivilliga barnlösheten och om vad IVF, väntan, längtan, sorg och hopp gör med kropp och själ. En fin blogg.

Och säkert som ett brev på posten (sade man förr, nu kanske det inte är så säkert...) kommer det mängder av kommentarer om att "alla inte ska ha barn", "kan man inte få på naturlig väg är det inte meningen" , "alla är inte värda att få barn" osv. Jag känner igen kommentarerna. Jag har hört dem själv. Inte så mycket på senare år, men visst har jag hört dem. Att man bara är värd barn om man kan göra dem själv, utan assistans. Att om det inte blir några på "naturligt" vis är det naturens sätt att tala om att man inte är värd att få barn alls. Jo, det är inga helt ovanliga tankegångar, och de har en tendens att dyka upp ur de märkligaste vinklar och vrår. Tyvärr.

Jo, tanken är fri. Man får tycka, det får man. Jag bara undrar hur man tänker, när man resonerar så. Skulle den som är biologiskt mycket fruktsam vara en bättre förälder än den som har svårt att få barn? Skulle en stor mängd barn med andra ord vara en garant för att man är överlägsen som mamma eller pappa? Är man värd att bli förälder för att man råkar ha snabba spermier eller lättbefruktade ägg?

För mig luktar det raslära, förvrängd darwinism och, för att vara ärlig, ren dumhet. Alla känner vi till flerbarnsföräldrar som inte direkt är de där A-föräldrarna, pappor som har fler barn än de vet om och betydligt fler än de träffar, mammor som föder många barn, men som inte klarar vården av ett enda. Jag minns en liten kille, yngst i en barnaskara på åtta. Mamma levde med den nionde mannen, eller kanske tionde, elfte... Alla män i hennes liv hade inte lämnat barn efter sig, men åtta av dem hade det. Den lille yngste var hos oss dagtid, en liten kille som kom smutsig och hungrig måndag morgon, för mamma hade varit för full, för upptagen, för ointresserad för att laga mat, natta, tvätta, krama, älska. Det var en trasig liten en, en av åtta små trasiga, bara i den familjen. Och förstås, en trasig liten mamma, som aldrig klarat av denna roll, och som förmodligen själv en gång varit ett trasigt barn.

Nu är jag ju inte så dum att jag menar att alla stora familjer är dåliga, tvärtom, jag vet raka motsatsen också, i samma by vid samma tid. Åtta fina ungar, som älskades och vårdades och blev fina vuxna. Men visst har vi alla hört och sett de där familjerna som nästan kan få även Trollmor att börja fundera över tvångssteriliseringens välgärningar. Visst har vi sett dem, så många gånger att det rent tekniskt borde stoppa alla korkade kommentarer om att "bara de som kan få barn på egen hand är värda det". Men dumhet finns det som bekant ingen gräns för...

Och värda det? Värda att få barn? Vem är det - egentligen? Om vi skulle få döma själva. Är jag det? Är du det? Är någon det? Värd att få det totala ansvaret för en alldeles levande människa som är till hundra procent beroende av just mig, just dig, som förälder. Är vi värda det, någon, om man hårddrar det? Kanske. Kanske inte. Man kan fundera sig grönmöglig på sådana frågor.
Men en sak vet jag; om fruktsamhet och bra föräldraskap skulle vara samma sak, skulle den här världen se vansinnigt mycket bättre ut.

En sak till vet jag - det finns många, många bra föräldrar. En del av fått sina barn på alldeles naturlig väg, andra har fått diverse läkarhjälp eller fått låna ägg eller spermier eller kanske livmoder, några har rest långt bort och fått ett alldeles färdiggjort barn i famnen. Och många fina föräldrar väntar fortfarande på sitt barn, ett barn som ska komma, på något sätt och som ska landa i deras famn. Och kanske är ingen av oss värda våra barn. Eller också är vi det alla. Oavsett hur de kom till oss. Oavsett om vi kanske inte alla dagar känner oss som världens bästa föräldrar. Och alldeles väldigt mycket oavsett andras åsikter om hur barn "ska" bli till. Vi är värda våra barn, för att de är värda att få föräldrar som älskar dem. "Där det finns kärlek, där finns det en familj" skrev Kaxiga mamman i sin serieblogg.

Så enkelt är det. Finns kärleken då finns familjen. Vägen dit är bara deras ensak.

(Att sedan kärleken kan finnas, men inte förmågan är en annan sak. Att det borde finnas mer och bättre och tidigare hjälp till dem som vill och försöker vårda de barn livet givit dem, men som inte klarar det på egen hand. Det är ett ämne för fler tankar från Trollmor, en annan kväll).