Trollmor lider, som tidigare nämnts, av viss tandvårdsskräck. Den har visserligen minskat med åren, men fasa och panik är trots allt det närmaste jag kommer i känslan för att sitta i en tandläkarstol. Och rädslor är ju tyvärr något man gärna överför på sina barn. Därför har det varit med viss ängslan jag tagit Trollet till tandläkare de få gånger detta hänt, för treårskontroll och för en framtand som fått sig en törn och satt löst. Båda gångerna gick det utmärkt, men det var ju inte skarpläge, så oron fanns kvar. Inte för vare sig tandläkare eller Troll, men för att dum trollmor skulle skrämma upp litet barn och göra rädd i onödan. Och det räcker ju med att någon nämner otäckstygen för att jag ska skaka i mina grundvalar...
I går var det dags igen. En liten mjölktand var lös men ville inte ramla ut, så den permanenta tanden började växa ganska snett. Dags att uppsöka tandläkare, med andra ord. Och jo, tandläkaren tyckte nog vi kunde dra tanden. Om Trollet så ville. Det ville Trollet. Så tandläkaren kladdade på litet bedövningssalva, tog tången och drog till. Inte en knyst hördes. Inte en rörelse förnamns. Trollmor bestämde sig för att barnet svimmat/var så panikslaget att det inte kunde tala/laddade för ett jätteskrik. Efter en evighet (fyra sekunder...) vågade trollmor fråga Trollet om hon fanns kvar. Svaret blev ett litet fnittrande ja. Och det var ett mycket belåtet Troll som valde en röd studsboll ur presentlådan och en orange ask att lägga tanden i. Inte ens att bita på en tuss tills det slutade blöda var ett problem. Till och med tandläkaren var imponerad över det fullkomliga lugn som Trollet hanterade situationen med.
Så hittills funkar det. Trollmor har inte överfört rädslan till sitt barn. Trots att experter säger att det är omöjligt att låta bli. Och tro mig, Trollmor är mycket, mycket tacksam för detta. För två familjemedlemmar som fasar för tandläkarbesök är minst en för mycket!
PS Tandfén kom förstås på natten. Vår tandfé busar dessutom och flyttar runt glaset så Troll får leta efter det. Konstifik varelse...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Coolt Troll det där.
En riktigt cool liten trollunge.
Jag har också misslyckats totalt med att föra över min rädsla till Tonåringen.
Jag är hysteriskt rädd för fåglar och har inte på något sätt kunnat dölja det under hans uppväxt men överfört till honom är det inte.
=)
Skönt att det faktiskt funkar att låta bli sådant, Eva! Hoppas lillskrutten också slipper fågelpaniken (men ja, de är läbbiga!)
Skicka en kommentar