Trollet sover gott, i min säng. Plötsligt hör jag snyftningar och litet gnällande från henne. Jag går förstås in, stoppar om täcket som åkt av och kramar om henne. Hon lugnar sig litet, men riktigt bra är det inte, det märks. Följande lilla samtal utspelar sig:
Trollmor: Hur är det, mår du inte bra?
Trollet: Jooo... *snyftar litet*
Trollmor: Är du ledsen?
Trollet: *nickar kraftfullt*
Trollmor: Men lilla gumman, vad är det?
-inget svar- *snyftar*
Trollmor: Trollet, varför är du ledsen?
Trollet, lugnt och med eftertryck: För att det känns bättre!
Varvid det lilla barnet lägger sig tillrätta och somnar om. Gott och djupt och utan minsta ljud. Det är ett säreget barn, detta. Och vad jag älskar henne!
3 kommentarer:
Nästan i klass med håret på huvudet :)
Ja, jag säger då det. Trollungar är speciella, och helt fantastiska :)
Helt logiskt. Ibland behöver man få vara ledsen.
Skicka en kommentar