Kulturell lycka och funderingar

Idag tog Gammeltrollmor med Troll och Trollmor på musikalen "Annie". Tusen tack, snälla Gammelmor! Troll blev överförtjust, hon var lycklig från hårtofs till tåspets, och hon njöt i fulla drag av musik, sång, teater, dans och förstås den alldeles riktiga hunden som var med i föreställningen. Det var en riktigt bra uppsättning, det tyckte även vi andra, men för Troll var det rent av magiskt.

Framför oss satt ett äldre par med sitt barnbarn, en kille i ungefärlig Trollålder. Han var inte imponerad. "Det är jättetråkigt! Jag vill hem och titta på TV och spela dataspel", utbrast han i pausen, och när det var slut kommenterade han att "Det var det tråkigaste jag gjort". Och det är klart, alla barn kan inte vara som Troll (det räcker så bra med ett), men när en sjuåring faktiskt blir genuint uttråkad av en spännande föreställning, och arg på mormor/farmor för att hon tvingat med honom, eftersom dataspelen är roligare - är det inte någonstans litet underligt?

Jag har alltid trott att barn blir kulturellt intresserad av att utsättas för kultur. Om man läser tillsammans, lyssnar på musik, går på barnteater osv, då får barnet i alla fall en grund att stå på, och sedan kan de gå vidare åt vilket håll de vill. Kvällens upplevelser stärker mig i den tron, i tron att det inte funkar att låta ett barn sitta framför TV och dator oavbrutet i sju år utan att det påverkar. Och nej, jag vet ju inte om just detta barn tillbringar sina dagar helt framför skärmar, men vissa kommentarer från mormor/farmor gör att jag nog tror mig ha rätt i den gissningen.

Men jag är glad över att jag läst för Troll från dag ett tillsammans, att jag låtit henne lyssna på diverse underlig musik och titta på annat än barnfilmer, att vi besökt en mängd museer och att vi då och då (allt för sällan) kan gå på teater tillsammans. För visst tittar Troll på Barbiefilmer, lyssnar på Eric Saade och spelar på den i mitt tycke vedervärdiga sajten "Tjejspel" på datorn - jo, visst konsumerar hon mainstream-kultur och diverse rent skräp. Men hon vill fortfarande att jag läser två dikter, en rolig och en vacker, varje kväll. I somras upptäckte hon opera, och drömmer om att gå på en riktig föreställning. Dessutom sjunger hon högt och ofta sånger av Rävspel och Kråksång, inte alltid de mest barnvänliga, och tittar gärna på filmer med Galenskaparna/After Shave eller Svenska Ord. Och hon älskar att gå på museum, allra helst med guidad visning, och gärna ett konstmuseum då och då (det senare tackar jag skolan för!)

För mig har det varit naturligt och roligt att dela det jag själv tycker om med mitt barn. Jag vill visa henne den här världens vackra, det må vara natur eller kultur, och jag vill ge henne glädje, skönhetsupplevelser och nyfikenhet så mycket jag bara kan. Det känns som jag lyckats, så här långt, och det gör mig lycklig. Lycklig för att mitt Troll har upptäckt hur härligt det är att lyssna, titta, känna, uppleva och ta in musik, lyrik, konst, film, teater, likaväl som skog, sjö, berg och äng. Jag är lycklig att jag kan ge min dotter så mycket, att jag faktiskt är oändligt rik i det avseendet.

Vi lär aldrig fara på årlig utlandssemester, Troll lär aldrig få dyra märkeskläder eller kunna ha det senaste i datorväg eller ens en nyköpt cykel. (Ungen måste förresten vara den sista i landet som inte har en spelkonsol av något slag hemma). Jag har ont om pengar, och arbetslösheten hjälper inte upp det hela. Men i just detta avseende är jag mångmiljonär, för jag kan ge min dotter det mesta av det bästa. Varje dag, tack vare böcker, film och skivor. Och hon tar lyckligt emot, och njuter av nästan allt jag visar henne. Vi delar upplevelsen av kulturen. Och vi har många år av upplevelser framför oss. Det gör mig än lyckligare.