Kan man vinna i smärta?

Läste en intervju med Malin Wollin idag, och började fundera. Hon säger på ett ställe "Sorg är ingen tävling, vilket vi ofta tenderar att göra den till om vi jämför varandras sorg". Det är en tanke jag känner mig hemma i, även om jag uttrycker det litet annorlunda. Jag har svårt att se hur lidande, sorg och smärta överhuvudtaget kan vara en tävling, men allt för ofta behandlar vi andras och egna svårigheter på det sättet.

Första gången det blev knivskarpt tydligt var när jag för en massa år sedan var rätt sjuk. Ni som kände mig då vet hur pass illa det var, för nyare vänner och läsare kan det kortfattat beskrivas med svår smärta, rullstol, ständiga försämringar, felmedicinering och en rätt helsunkig vardag på det hela taget. Och ja, det var jobbigt, fruktansvärt jobbigt i perioder. Men jag minns ett samtal, då en av mina vänner ringde upp. Vi pratade om litet av varje, som vi brukade, och hon beklagade sig över att hon var dunderförkyld - ni vet, den där typen av förkylning som känns som tre ton bomull i skallen, en näsa som leker fontän och hostan från helvetet. Precis en sådan förkylning som får en att känna att man är sjukast i hela världen.

Mitt i det hela avbröt hon sig och sade tvekande:
"Jag ska väl egentligen inte beklaga mig, när det är du som är sjuk på riktigt".
För en gångs skull fann jag både känsla och ord på en gång, och kunde uttrycka exakt vad jag alltid känt, men inte alltid kunnat formulera:
"Lägg av! Du blir väl inte mindre förkyld för att jag har ont i benen?!"

Det var en fras som finns kvar för oss än idag. I veckan pratade jag med henne, och hon muttrade litet lagom om ett verkligt i-landsproblem, och så sade hon, med ett leende:
"Det är så skönt att prata med dig, för du förstår att man ibland måste få gnälla litet även om småsaker, och du jämför aldrig".

Jag vill väl inte säga att jag aldrig jämför, men det är sant att jag försöker låta bli. Det har alltid stört mig när folk kommer med den så kallade trösten "Tänk på dem som har det värre". Visst förstår jag tanken, på sätt och vis, men den är inte till hjälp, den landar bara i skuldbelastning, och hur konstruktivt är det? För det finns ju alltid de som har det värre. Har du förlorat ett ben, finns det faktiskt de som förlorat båda. Har du fått cancer finns det de som fått både cancer och stroke samtidigt. Får du missfall, tja... det finns föräldrar som fått begrava både två och tre barn. Och i stora delar av världen svälter barn ihjäl, eller tvingas bli prostituerade eller barnsoldater, får arbeta från späd ålder och tvingas in i barnäktenskap. Betyder det att ett barn i Sverige som mobbas, eller har alkoholiserade föräldrar, inte har det svårt, bara för att andra barn har det värre?

Jag menar självklart inte att det är ok att gnälla som om det verkligen var en världstäckande katastrof om man ser ut som en rishög i håret, eller att det är en lika stor tragedi med en död akvariefisk som med ett döende barn. Det är självklart att man måste ha perspektiv, och se till proportionerna i det som händer. Jag kan inte heller med standardgnällare som aldrig förändrar något i sina liv, och som på fullaste allvar tycker att alla borde inse att just de har det svårast i hela världen, alltid, och att deras brutna nagel på allvar är mer tragisk än andras dödsfall. Men det är inte riktigt det jag är ute efter, vilket jag hoppas framgår.

Men man kan inte och man ska inte jämföra smärta. Det som är en katastrof för dig kanske är något banalt för mig, och tvärtom. Jag har fortfarande inte sörjt en sekund över att jag blev uppsagd från mitt förra jobb, för andra hade samma sak varit en katastrof utan ände. Det betyder inte att jag är starkare, det betyder bara att just detta jobb inte var viktigt för mig. Däremot gör det alltid lika ont att åka tillbaka till Byn när vi varit i Uppsala (eller ja, överallt där vi har vänner), något de flesta i Byn skulle ha svårt att förstå. Att bo långt från de flesta vännerna - det är mycket svårare än att vara arbetslös för min del. Man kan inte jämföra.

Ibland är det ju också så att det är den där förkylningen som är halmstrået som knäcker kamelens rygg. Man orkar kriserna på jobbet, sjuka barn, pengabekymmer och dödsfall i familjen, men när förkylningen kommer blir det bara för mycket. Det är egentligen inte den som är det svåraste, men det är den som suger de sista krafterna, och vad viktigare är, det är den man orkar gnälla över. Då klarar man inte ett klämkäckt "Men en förkylning är väl inget att klaga över", eftersom det just nu verkligen är det.

Och ibland kan det faktiskt vara så enkelt att den som verkligen har det svårt behöver få höra att vardagen finns för andra, att de är förkylda, har tappat plånboken och är osams med partnern. När jag var som sjukast var det rätt skönt att få fokusera på andras snuvor och griniga chefer en stund, och kunna vara till litet stöd för mina vänner. Man behöver få behövas, även om det bara är för att lyssna en stund över någons annans kanske banala problem.

Sorg, smärta och lidande är ingen tävling. Man ska inte behöva vinna rätten till sina känslor, genom att jämföra vem som drabbats hårdast. Det borde inte vara svårare än så.