Rätten till sina känslor eller Stinsen brinner - så fan heller

Det är fullt GAS-ös hemma, och ikväll tittade vi färdigt på nyinköpta scenversionen av "Stinsen brinner". Barnet tokälskar den uppsättningen, och jag är väl rätt förtjust, jag också. Typ. Den kryllar av höjdpunkter, men en av de sånger jag tycker bäst om är "Man kan alltid bli en sång- och dansman". Stinsen, Axel, brinner just då inte alls, med ett par ord har framtidstro och livsinnehåll tagits ifrån honom, och han ska nu försöka orientera sig i en ny värld. Som han själv säger till sin fru: "Jag är väldigt mycket ledsen nu, Mona". Hon bekräftar: "Ja, det är du Axel".

Men tågklareraren Sören vill gärna muntra upp sin vän, genom att klämkäckt påstå att "du kan slå en stepp så att varje depp gräver sin egen grav". Med ett revynummer och en halmhatt kan man minsann få problemen att försvinna, det är bara att låtsas att de inte finns. Ni vet, precis det som välmenande personer gärna säger när man är nere: "Ryck upp dig!" eller "Det kunde varit värre!" eller rent av "Men det är väl inget att att vara ledsen för?"

Axel svarar det bästa man kan svara:

"Men nu är jag faktiskt deprimerad
Jag är ledsen förbannad och sur
Jag är överkörd och permitterad
Och det kommer jag inte ur

Inte blir väl mitt liv mindre natt
Inte hänger väl jag mindre läpp
Bara för att jag skaffar en hatt
Och en ofattbart urfånig käpp

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag är ingen glad krumelur
Ta din hatt och stepp
Och din dumma käpp
Och låt mig få vara sur

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag vill sitta här sur och gny
Ta din fingerknäpp
Och din tjocka läpp
Och försvinn till en revy"

Jag älskar de raderna, för det är precis så jag känner det när jag är "ledsen, förbannad och sur".
När jag är mår så, låt mig få göra det. Ge mig rätten till mina känslor. Visst kan jag skutta runt i dans och sjunga tralala, om du önskar det, men det förändrar inte fakta - det som har hänt eller händer är verkligt, och försvinner inte för att jag låtsas något jag inte känner. Det är först efteråt, när jag fått landa i mina egna känslor, som jag orkar komma igen. När jag varit ledsen och arg och fått lov att vara det, då återvänder glädjen. Då vill jag säkert sjunga igen, då kan jag dansa med i de lustiga danserna iförd halmhatt. När jag fått vara "väldigt mycket ledsen" och fått det bekräftat - ja, just nu är du det, just nu får du vara det. Det här är verkligheten, just nu.

Men så länge svärtan förnekas, så länge min sorg och vrede inte tas på allvar, så länge kommer också glädjen bara vara på låtsas. Ett skal, en yta, en lustig hatt och en käpp som håller problemen på armlängds avstånd, men aldrig får dem att försvinna. Det svåra måste få landa, få ta den plats och tid det tar här och nu. Som en väg jag måste gå, en öken jag måste korsa, ett berg jag har att bestiga. Först därefter kan jag  återfinna glädjen inom mig, den verkliga, den stillsamma eller den som får en att brinna. Då blir glädjen inte en ytlig förklädnad, utan en del av mig själv.

Du kan aldrig slåss mot skuggor, men du kan kämpa med och mot verkligheten. Först då kan du vinna. Först då kan du brinna igen. Som en stins.