Du är en av mina drömmar

Drömde förliden natt, inte om Beatrice Aurore, men dock om en gammal förälskelse, eller vad man nu ska kalla det. Om en gammal skolkamrat jag inte sett sedan gymnasietiden (det är några år sedan, det!), och som jag väl egentligen inte haft någon riktig kontakt med sedan jag flyttade från Lillbyn i mellanstadiet. Ändå dyker han stundom upp i mina tankar och nu också i mina drömmar. Varför? Ja, jag kanske skulle behöva en drömbok från Hallbäcks antikvariat för att lista ut det, men en gissning kan jag nog komma med. Så unga vi var betydde han trygghet i min värld, han var på något sätt den stabile och pålitlige i min skolvärld. Han var en fin människa då, och jag har ytterst svårt att tro att han utvecklats till något annat än en om möjligt ännu finare människa. På något vis är han än i dag en symbol för det jag söker: en varm, intelligent, rolig, stabil vän utan en massa trasighet och trasslighet.

Nu vet jag ju inte alls hur livet blivit för min gamle skolkamrat, det kanske finns mer trasigheter i hans liv nu än i mitt. Men ändå står han fortfarande för samma trygghet som då, och när jag letade efter honom i drömmen i natt, då var det inte honom jag sökte utan det lugn jag alltid kände tillsammans med honom då. Ett lugn och en trygghet jag just nu desperat behöver! Jag tyckte mig aldrig vara fin nog åt honom på den tiden, knappt ens som vän, och så tycker jag väl än. Men drömma får man ju... Det är ju bara det att drömmar inte alltid räcker till.

"Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig.
Ett av mina klara ljus
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål -
glas och is och vässat stål.
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det finns tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma,
jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma"

Karin Boye