Midsommarnattstankar

I kväll skulle jag gärna ha plockat sju sorters blommor. Inte för att nödvändigtvis lägga under kudden och drömma om en tillkommande - det är mest Trollet som tycker att mamma ska gifta sig. Nej, hon vill fortfarande inte ha en pappa, hon vill ha fest, tror jag. Och hon vill definitivt att mamma ska ha en fin, vit klänning. Jaja.

Men som sagt, i kväll skulle jag älskat att gå på strövtåg efter de där blommorna. Det är uppehåll nu, och klar luft efter allt regnande. Vad jag längtar efter att få röra mig utomhus nattetid; gå runt i högt gräs och bara känna alla dofter, bli litet kall och lagom fuktig om skor och fötter, strosa långsamt och kanske nynna på en midsommarvisa eller bara fundera över just ingenting. Jag är en nattmänniska och en skogsmänniska, och allra helst vill jag kombinera dessa saker. Att vara utomhus nattetid är bland det mest underbara jag vet, till och med att promenera genom Byn en sommarnatt är härligt, trots bristen på skog, vatten och ängar.

Jag längtar ut. Inte till krogen, men till skogen. Inte till vilda fester, men till frid och frihet. Inte till raggningshak, men till att sitta några vänner tillsammans och se solen gå upp. Eller bara till att ströva ensam över en äng sent om natten, plocka en blomma eller sju för att så ska vara, och få finnas till. Andas nattluft. Ja, jag vill komma ut i skogen, i naturen och andas. Snart.

Vems dröm?

Pratade en sväng med Rouva i dag, och vi kom in på temat "jag önskar att..." Vårt samtal och Rouvas kloka kommentarer fick mig att fundera litet mer på frågan. Det finns hos många av oss en tendens att dölja våra egna behov under täckmanteln "andra vill/önskar/behöver". I sina värsta avarter kan det ta sig förskräckande uttryck ("hon ville egentligen bli våldtagen"), men de tänker jag inte ägna mig åt nu. Istället funderar jag litet runt det mer vardagliga sättet att projicera sina egna behov på andra - ofta i någon sorts tro att man då själv sätter sina behov åt sidan och är ödmjuk och generös.

Vi föräldrar är rätt ofta experter på området: "Kalle vill såååå gärna bli bra i tennis, så vi avstår dittan och duttan för att han ska få spela". "Stina älskar att leka med dockor, hon vill aldrig ha något annat i present". Fast det är pappa som egentligen ville bli tennisproffs, och mamma som vill få se drömdockorna förverkligade. Och Kalle skulle tycka det var mycket roligare att vara i skogen med pappa, och Stina leker på dagis bara med byggklotsar. Föräldrars rädsla, drömmar, fördomar, förhoppningar landar hårt på barnen som sällan eller aldrig har en chans att komma undan. Ibland är det nästan skrattretande, ibland irriterande, ibland rejält dumt, hur vi föräldrar projicerar oss själva på våra barn.

En liten variant på detta som jag upptäckt är extremt vanlig hos ensamstående mammor (pappor vet jag så litet om, jag känner inga heltids-singelpappor) är drömmen om Pappan. "Lotta pratar hela tiden om att hon vill ha en pappa", säger Lottas mamma, och letar sedan febrilt efter denna pappa. Fast Lottas mamma egentligen skulle lägga detta med mamma-skapet åt sidan en kvart och fundera över om det inte är så att det är _Anna_ som vill ha en man att dela föräldraskapet med. Att Anna vill hitta en bra man, som också kan ta in Lotta och vara en vettig vuxengestalt i Lottas liv, är självklart, men inte riktigt samma sak. För det är ju Anna som är vuxen, Anna som ska ta ansvar för sitt och Lottas liv, och det är Anna som måste hitta och välja den man hon längtar efter.

Jodå, även Trollmor längtar stundom efter en Trollfar. Eller ja... I alla fall intalar jag mig det ibland, att jag vill ha en pappa till Trollet. Men det vill jag ju egentligen inte. Trollet är suveränt ointresserad av hela pappa-konceptet, och hon tar för sig av morfar, morbror, gudfäder och manliga vänner. De räcker väl för till för hennes behov, än så länge, och hon är nöjd. Jag kan drabbas av längtan å hennes vägnar när jag ser henne sitta tryggt uppkrupen i gudfars knä, och önska att hon skulle få uppleva en annan vuxens närhet i vardagen. Men det är min önskan, min dröm, inte Trollets. Och den åtskillnaden måste jag göra.

Så nej, Trollet behöver ingen pappa för att må bra. Och jag mår faktiskt ganska gott även utan en Trollfar i huset. Men visst drömmer jag, visst längtar jag, visst vill jag. Vill ha en man att dela vardagen med, en man att dela kärleken med, en man att leva med. En Trollman. Inte en Trollfar. Det är faktiskt en viss skillnad på de två koncepten.

Och för att avrunda: När Trollet var knappa tre år pratades det mycket i hennes närhet om pappor, och hon kunde någon gång nämna att hon inte hade någon sådan. Vid ett sådant tillfälle frågade jag henne om hon ville ha en pappa. Svaret kom, snabbt och bestämt: "Nä! Vill ha flodhäst stället!" Låt mig säga att jag även låter Trollets önskningar vara hennes - jag vill _inte_ ha en flodhäst i lägenheten.

Drömmar - igen

Det finns drömmar och drömmar skrev jag i ett tidigt inlägg här. Då handlade det mest om sådana drömmar man behöver ha utan att förverkliga dem, drömmar som är till för sig själva. Nu handlar det om drömmar som ska förverkligas. Jag har levt med en sådan dröm i många, många år och ibland tagit ett steg mot att göra verklighet av den. Nu måste jag göra det. För att orka leva med mig själv. För att orka med vardagen och jobbtristessen. För att få ett liv. Jag ger inga löften, mer än detta: Denna gång ska jag inte lämna bakdörren öppen, denna gång ska jag se varje steg som värdefullt och ta det. Kanske når jag målet, satsar jag verkligen är det ganska troligt faktiskt, men jag ska gå vägen fram nu. Nu. Inte i morgon eller eller om några år. Första steget togs förra veckan, andra i dag. Vad målet är och hur vägen ser ut kommer jag skriva om mer senare. Nu är det nog att säga: Jag är på väg.

Du är en av mina drömmar

Drömde förliden natt, inte om Beatrice Aurore, men dock om en gammal förälskelse, eller vad man nu ska kalla det. Om en gammal skolkamrat jag inte sett sedan gymnasietiden (det är några år sedan, det!), och som jag väl egentligen inte haft någon riktig kontakt med sedan jag flyttade från Lillbyn i mellanstadiet. Ändå dyker han stundom upp i mina tankar och nu också i mina drömmar. Varför? Ja, jag kanske skulle behöva en drömbok från Hallbäcks antikvariat för att lista ut det, men en gissning kan jag nog komma med. Så unga vi var betydde han trygghet i min värld, han var på något sätt den stabile och pålitlige i min skolvärld. Han var en fin människa då, och jag har ytterst svårt att tro att han utvecklats till något annat än en om möjligt ännu finare människa. På något vis är han än i dag en symbol för det jag söker: en varm, intelligent, rolig, stabil vän utan en massa trasighet och trasslighet.

Nu vet jag ju inte alls hur livet blivit för min gamle skolkamrat, det kanske finns mer trasigheter i hans liv nu än i mitt. Men ändå står han fortfarande för samma trygghet som då, och när jag letade efter honom i drömmen i natt, då var det inte honom jag sökte utan det lugn jag alltid kände tillsammans med honom då. Ett lugn och en trygghet jag just nu desperat behöver! Jag tyckte mig aldrig vara fin nog åt honom på den tiden, knappt ens som vän, och så tycker jag väl än. Men drömma får man ju... Det är ju bara det att drömmar inte alltid räcker till.

"Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig.
Ett av mina klara ljus
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål -
glas och is och vässat stål.
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det finns tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma,
jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma"

Karin Boye

Jag ska bli en Robinson....

Lyssnar just nu på "Drömmen", en av sångerna ur Galenskaparnas/After Shaves uppsättning Kasinofeber. Den numera arbetslöse sjukhusvaktmästaren Acke sjunger om sin dröm, att bli den nya Robinson, känd, sedd och i centrum. Istället för att bara vara "inventarium i alla dessa gamla rum" vill han "åka till en öde ö och bli världens medelpunkt". Jag undrar hur många av oss som någonstans går omkring med liknande drömmar. Kanske inte nödvändigtvis att bli en Robinson (i alla fall är just dokusåpadeltagande det sista jag drömmer om!), men att sluta vara ett inventarium, och istället bli utpekad som den som är "så känd och kul och utåtvänd". Inte för att vi vill bli löpsedelsnytt, utan bara för att det inom oss finns en dröm och en förhoppning om att det någonstans ska finnas en plats "som bättre passar min person". Jag tror vi är många som drömmer den drömmen. Jag tror inte vi är lika många som gör så mycket för att uppfylla drömmen.

Och nej, detta är ingen sådan där käck "nu ska vi rycka upp oss och göra verklighet av våra drömmar att bli fårfarmare i Australien"-krönika. Ganska precis tvärtom faktiskt. För jag tror det finns drömmar vi behöver ha utan att därmed också ha kravet på oss att göra så mycket av dem. Så klart, om jag nu hyser en allt förtärande dröm om att bli skådis, läkare eller varför inte fårfarmare - då bör jag nog försöka uppfylla den drömmen om jag inte ska sitta där om femitio år och vara bitter för att jag inte ens försökte. Men det är inte riktigt de drömmarna jag tänker på här, utan den andra sorten. Där man kan drömma om att vara den kände och populäre Robinson-vinnaren, som Acke i Kasinofeber utan att någonsin egentligen vilja göra ett enda försök att komma dit. Drömmen räcker. Man vill definitivt inte sitta på en öde ö i veckor och bli lortig och myggbiten. Man vill inte ha en massa TV-kameror som dokumenterar osämjor, gråt och raggningsförsök. Man vill bara drömma om hur det skulle bli OM man vore Robinson-vinnare och bara njuta av det goda det skulle föra med sig utan att bli belastad med vare sig ansträngningen att ta sig dit eller de problem det faktiskt skulle föra med sig. (Förresten har jag aldrig sett ett enda Robinson-avsnitt).

Själv vill jag stundom bli en liten småbruksbonde, med några getter, kor och en häst. Litet får och höns och en vallhund. Ett par katter, ett underbart gammalt hus med vedspis i köket, och vackra marker och skogar att njuta av. Men så pass mycket vet jag om bondlivet att jag under inga omständigheter har lust att gå upp fem varenda jämrans morgon för att mjölka dessa kor. Jag vill inte ha de möss som följer med det där gamla huset. Någon företagsbokföring finns aldrig i mina drömmar - än mindre vetskapen att fyra kor, tre getter och tolv får inte direkt räcker att försörja sig på. Eller att jag inte kommer kunna gå in klockan tre på vintereftermiddagarna för att mysa i köket resten av dagen, för skog och mark kräver jobb om de ska gå att njuta av...

Nej, det är en dröm som jag älskar och som jag gärna leker med innan jag somnar om kvällarna, men som jag faktiskt inte har den minsta avsikt att uppfylla. Det är bra som det är. Visst, till dels skulle just den platsen passa min person, men det är ju bara till en del. De andra delarna klarar jag mig utan. Och så är det med många av mina drömmar, allt från de mer personinriktade till de totalt verklighetsfrämmande. De är ett bra tidsfördriv, en rolig lek och lär mig ofta hitta nya sidor, tankar och idéer hos mig själv. Mer är det inte. Mer ska det inte vara.

Vad drömmer du?