Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.

Inte glad idag. Eller?

Eller jo, i grund och botten är jag ju det. Men just idag har jag en svacka. Ytterst förståeligt, vi håller på att krya på oss från en rejäl pers med magsjuka. Trollets första, faktiskt, så jag är ju innerligt tacksam att vi inte har det så här ofta. Och att vi fick hjälp att ta rätt på nedkräkta sängkläder och annat. Och vi är på bättringsvägen - precis lagom för att vi ska missa det mycket efterlängtade teaterbesöket idag... Men i alla fall i god tid för våra inplanerade utflykter nästa vecka.

Så riktigt illa är det ju inte. Det är bara den där trötthetskänslan som kommer när man varit sjuk, kombinerat med litet annan trötthet, litet oro för framtiden, litet ensamhet och ett Troll som varit på uruselt humör ett slag och visat det tydligt. Någon form av livskris modell sexåring, skulle jag tro, det är mycket tårar, mycket "jag ska flytta", mycket "du får aldrig dö" och liknande. Även det begripligt och normalt, men stundom lätt tålamodsprövande. Och samtidigt svårt, särskilt när det inte bara är ilsketårar utan genuin sorg, när gråten gäller sådant jag varken kan ändra eller trösta bort, och min underbara dotter i ren förtvivlan inte orkar med kramar och närhet. Då är det tungt, särskilt att vara ensam, att inte kunna dela oro och egen sorg, att inte själv ha en famn att gråta i.

Tack och lov vänder det ju. För Trollet och för mig. Det är inte många minuter hon vill vara ensam, snart ropar hon på mig och vill vara i min famn igen, vara nära, höra mig säga att jag lyssnar och är delaktigt och att jag älskar henne gränslöst. Då kan vi prata om det jobbiga, vara tillsammans och komma vidare. Det känns bra.

Oron för framtiden finns ju där, hela tiden. Den är inte stor, men den finns. Hittar jag någonsin ett riktigt bra jobb, helst i Uppsala? Kommer vi kunna flytta? Och när? Och framför allt, vart är det jag egentligen passar och hör hemma, på vilket jobb kommer jag innebära det där lilla extra som faktiskt gör att jag bidrar? Ibland känns vägen dit omöjligt lång.

Tack och lov vänder det ju, det också. Jag tror ju på mig, på framtiden och på mina möjligheter. Det är bara sådana här dagar det känns snårigt, svårt och tungt, dagar när jag redan är trött och sliten, av egen och Trollets sjukdom. Det får vara så, för jag vet att det vänder.

Kanske är det trots allt det viktigaste: Jag vet att det alltid vänder. Jag vet att jag kommer orka vidare och att vi klarar oss bra, Trollet och jag. Jag får vara litet småsur över ett missat teaterbesök, jag får vara trött efter sjukdomsnätter, jag får vara ledsen över Trollets sorg och den egna ensamheten, jag får vara orolig för framtiden. Och jag får längta efter det jag inte har. Innerst inne vet jag ju att jag orkar, att jag reder upp det hela och att vi har en bra framtid. Jag tillåter mig svackor, eftersom jag vet att jag alltid kommer upp ur dem.

Men det hindrar inte att jag just nu längtar efter ett Troll i balans, ett bra jobb och någon att krama.

Stark och snäll och glad. Del 1

Jag lovade ju för en smärre evighet att återkomma med vad som varit riktigt bra under ett annars riktigt tufft 2010. Nu är det dags att påbörja den berättelsen. För det märkliga är att jag någonstans tror att det är de bra sakerna som kommer vara viktigast på sikt, att jag med största sannolikhet kommer se tillbaka på 2010 som året då det vände, året där jag började min resa mot ett mycket bättre liv.

Litet översiktligt kan de bra sakerna sammanfattas i tre ord: Stark, snäll och glad. Ja alltså, förutom det viktigaste ordet i världen då - Troll. Men hon har ju varit en konstant underbar närvaro i mitt liv i snart fem år, och att jag älskar min dotter och är så lycklig för att jag fick ha henne i mitt liv, det behöver jag inte berätta för någon, antar jag. Men de tre orden i rubriken behöver sin förklaring.

Stark: Det har jag ju alltid varit. Det är vad man alltid sagt om Trollmor, och det har under många långa år snarare varit ett hinder än en hjälp. "Du som är så stark behöver väl ingen hjälp" har varit ett alltför vanligt bemötande vid allehanda kriser och katastrofer. Och jag har förbannat min styrka, särskilt som jag bara upplevt att den funnits på ytan och att det inuti saknats allt vad kraft heter. Inuti upplevde jag mig som oändligt svag, samtidigt som jag ju visste att jag också var stark. Det hängde inte ihop för mig, och troligen inte för andra heller. Få såg igenom den yttre styrkan, och vissa som gjorde det såg då bara den inre svagheten, och dömde mig efter den. Som jag ju gjorde själv.

Så vad är skillnaden? En liten kommentar på Facebook av alla ställen, säkert inte särskilt djupt menad just då, gjorde mig arg. Länge. Ja, för att vara jag alltså, jag var arg i säkert en månad. Inte på personen, men på kommentaren och på mig själv. Jag ville ju inte vara "stark", jag ville få svära och skrika och gråta och vara arg. Inte vara så förbannat tapper. Måste det alltid vara detta folk ser, tänkte jag ilsket. Jag ville vara mer.

Tills jag en dag stod och diskade och funderade över min situation. Jag är en medelålders ensamstående mamma, med en inte helt färdig universitetsutbildning, och jag blir snart arbetslös. Med tänkbara nya jobb inom en krisbransch, med en dröm om att flytta till en ort där alla har mer utbildning och mer erfarenhet än jag. Och med ett Troll som behöver mycket tid och kraft från en engagerad mamma, vilket gör att jag inte kan eller vill arbeta vilka tider som helst. Jag borde få panik. Jag borde vara ett nervvrak. Men det får jag inte och det är jag inte. Jag mår bra. Jag är lugn och full av tillförsikt.

Då, för första gången, kände jag att begreppet "stark" var integrerat med mig, det var jag. Ja, jag är stark. Jag är faktiskt enormt stark. Jag har överlevt svår mobbning, ett misshandelsförhållande och svår sjukdom. Jag har kämpat mig igenom en lång och tuff utredning och en vedervärdig väntan för att få mitt fina Troll, och jag orkade med att vara en mamma (om än inte perfekt) även när Trollet var nyfått och jag sov max en timme i stöten, de bra nätterna. Ja, jag är stark.

Men det betyder inte utan behov av hjälp. Uppsägningen har inneburit en omvändning i mitt sätt att se på min egen styrka. Jag roffar glatt och öppet åt mig av allt som erbjuds; kurser, coaching, stödåtgärder. Jag tar alla chanser att lära och få stöttning i jakten på ett nytt och bättre jobb. Och jag skäms inte det minsta för det. Min styrka handlar om att hålla modet uppe, att orka ta för mig av det erbjudna och att vilja gå vidare. Min styrka blir inte mindre för att jag tar hjälp. De svaga delarna av mig finns där, men de är inte kärnan. Jag får vara arg, ledsen, uppgiven och trött. När det behövs. Då får jag skälla, gråta, klaga eller bara stillsamt sjunka ihop in en hög och vila. Det är ok. För styrkan har jag. Alltid. Den bär, rakt genom kriser, katastrofer och kaos. Jag är stark. Och det är bra. Det är jag.

Nytt år - ny början

2011 är här. Det låter.... mycket. Nästan som en science fiction-film. Det är januari, årets första månad. Jag sitter på mitt kontor, på min arbetsplats, och räknar ner dagarna, nästan timmarna. Det är 20 arbetsdagar kvar, med i dag. I skrivande stund drygt 156 timmar, som ju de facto kommer bli färre. 156 timmar, det går fort. Den 7 februari kommer jag inte längre gå till det arbete som varit mitt i drygt fem år. Jag kommer sakna vissa arbetskamrater, jag kommer sakna vissa arbetsuppgifter, men jag kommer inte sakna arbetsplatsen.

Däremot känns det märkligt just nu. Det är så kort kvar. Jag kommer ha tre månaders heltidslön därefter, kommer alltså vara arbetsbefriad en stor del av min uppsägningstid. Det är bra, det ger gott om tid att både söka nytt jobb och få litet välbehövlig vila. Ekonomiskt behöver jag inte oroa mig förrän i höst, och då hoppas och tror jag att jag har ett nytt arbete.

Men märkligt känns det. Jag går in i ett nytt år, och vet ingenting om vad det kommer att ge. Det gör man förstås aldrig, men oftast har man en ganska god aning - jobbet tar trots allt en hel del av den vakna tiden, och präglar mycket av livet. I år vet jag ingenting efter 6 februari. Ett år ligger ovanligt blankt framför mig, det finns nästan inget skrivet i almanackan. Jag väljer att tro att detta blir ett bra år, en år som innebär början på ett nytt och bättre liv. Ett år där jag kommer växa, utvecklas, möta nya roliga utmaningar och må bra. Jag vågar tro på en ny början. jag vågar tro på 2011. Och på mig.

En fundering

Hur många människor får man göra arga, ledsna eller besvikna för att uppnå ett dröm eller ett mål? Vilket pris ska man själv tvingas betala för att andra ska må bra? Hur ska man balansera mellan krav, önskningar och drömmar för att varken trampa på andra eller gå sönder själv. Och framför allt - vem avgör var gränserna går?

Drömmar - igen

Det finns drömmar och drömmar skrev jag i ett tidigt inlägg här. Då handlade det mest om sådana drömmar man behöver ha utan att förverkliga dem, drömmar som är till för sig själva. Nu handlar det om drömmar som ska förverkligas. Jag har levt med en sådan dröm i många, många år och ibland tagit ett steg mot att göra verklighet av den. Nu måste jag göra det. För att orka leva med mig själv. För att orka med vardagen och jobbtristessen. För att få ett liv. Jag ger inga löften, mer än detta: Denna gång ska jag inte lämna bakdörren öppen, denna gång ska jag se varje steg som värdefullt och ta det. Kanske når jag målet, satsar jag verkligen är det ganska troligt faktiskt, men jag ska gå vägen fram nu. Nu. Inte i morgon eller eller om några år. Första steget togs förra veckan, andra i dag. Vad målet är och hur vägen ser ut kommer jag skriva om mer senare. Nu är det nog att säga: Jag är på väg.