Stark och snäll och glad. Del 1

Jag lovade ju för en smärre evighet att återkomma med vad som varit riktigt bra under ett annars riktigt tufft 2010. Nu är det dags att påbörja den berättelsen. För det märkliga är att jag någonstans tror att det är de bra sakerna som kommer vara viktigast på sikt, att jag med största sannolikhet kommer se tillbaka på 2010 som året då det vände, året där jag började min resa mot ett mycket bättre liv.

Litet översiktligt kan de bra sakerna sammanfattas i tre ord: Stark, snäll och glad. Ja alltså, förutom det viktigaste ordet i världen då - Troll. Men hon har ju varit en konstant underbar närvaro i mitt liv i snart fem år, och att jag älskar min dotter och är så lycklig för att jag fick ha henne i mitt liv, det behöver jag inte berätta för någon, antar jag. Men de tre orden i rubriken behöver sin förklaring.

Stark: Det har jag ju alltid varit. Det är vad man alltid sagt om Trollmor, och det har under många långa år snarare varit ett hinder än en hjälp. "Du som är så stark behöver väl ingen hjälp" har varit ett alltför vanligt bemötande vid allehanda kriser och katastrofer. Och jag har förbannat min styrka, särskilt som jag bara upplevt att den funnits på ytan och att det inuti saknats allt vad kraft heter. Inuti upplevde jag mig som oändligt svag, samtidigt som jag ju visste att jag också var stark. Det hängde inte ihop för mig, och troligen inte för andra heller. Få såg igenom den yttre styrkan, och vissa som gjorde det såg då bara den inre svagheten, och dömde mig efter den. Som jag ju gjorde själv.

Så vad är skillnaden? En liten kommentar på Facebook av alla ställen, säkert inte särskilt djupt menad just då, gjorde mig arg. Länge. Ja, för att vara jag alltså, jag var arg i säkert en månad. Inte på personen, men på kommentaren och på mig själv. Jag ville ju inte vara "stark", jag ville få svära och skrika och gråta och vara arg. Inte vara så förbannat tapper. Måste det alltid vara detta folk ser, tänkte jag ilsket. Jag ville vara mer.

Tills jag en dag stod och diskade och funderade över min situation. Jag är en medelålders ensamstående mamma, med en inte helt färdig universitetsutbildning, och jag blir snart arbetslös. Med tänkbara nya jobb inom en krisbransch, med en dröm om att flytta till en ort där alla har mer utbildning och mer erfarenhet än jag. Och med ett Troll som behöver mycket tid och kraft från en engagerad mamma, vilket gör att jag inte kan eller vill arbeta vilka tider som helst. Jag borde få panik. Jag borde vara ett nervvrak. Men det får jag inte och det är jag inte. Jag mår bra. Jag är lugn och full av tillförsikt.

Då, för första gången, kände jag att begreppet "stark" var integrerat med mig, det var jag. Ja, jag är stark. Jag är faktiskt enormt stark. Jag har överlevt svår mobbning, ett misshandelsförhållande och svår sjukdom. Jag har kämpat mig igenom en lång och tuff utredning och en vedervärdig väntan för att få mitt fina Troll, och jag orkade med att vara en mamma (om än inte perfekt) även när Trollet var nyfått och jag sov max en timme i stöten, de bra nätterna. Ja, jag är stark.

Men det betyder inte utan behov av hjälp. Uppsägningen har inneburit en omvändning i mitt sätt att se på min egen styrka. Jag roffar glatt och öppet åt mig av allt som erbjuds; kurser, coaching, stödåtgärder. Jag tar alla chanser att lära och få stöttning i jakten på ett nytt och bättre jobb. Och jag skäms inte det minsta för det. Min styrka handlar om att hålla modet uppe, att orka ta för mig av det erbjudna och att vilja gå vidare. Min styrka blir inte mindre för att jag tar hjälp. De svaga delarna av mig finns där, men de är inte kärnan. Jag får vara arg, ledsen, uppgiven och trött. När det behövs. Då får jag skälla, gråta, klaga eller bara stillsamt sjunka ihop in en hög och vila. Det är ok. För styrkan har jag. Alltid. Den bär, rakt genom kriser, katastrofer och kaos. Jag är stark. Och det är bra. Det är jag.