Stark och snäll och glad. Del 2

Tack för fina kommentarer om förra inlägget, både de som kom här på bloggen och de som kommit via andra kanaler. En av kommentarerna utanför bloggen påpekade att "glad" väl är det viktigaste på min ordlista. Det är det också, därför kommer det sist i min bloggkrönika. Dels är det ett dramaturgiskt grepp (man är väl rollspelare och amatörförfattare), dels är det ett ord jag vill ägna mer tid åt att formulera mig kring.

Året som gick bjöd ju på många överraskningar, de flesta inte helt välkomna. Att jag skulle omvärdera ordet "snäll" var dock en av de mest överraskande händelserna, och en mycket välkommen sådan. När jag hade accepterat och vant mig... Så nästa ord på min lista blir

Snäll: Varför just snäll? Oftast förknippas det med menlös, kraftlös, meningslös. Kor är snälla, säger man. Nåja, säger jag som är uppväxt på landet. Kor kan vara lömska, ilskna, rent av elaka, likväl som tillgivna och fridsamma. Nyfikna är de dock alltid, och det är en bra egenskap. Jag gillar kor. Men "snäll" som ett allt omfattande ko-begrepp? Knappast. Men det råder ingen tvekan om att "snäll" betraktas som ett ganska passivt ord. "Snällism" talas det om ibland, och då menar man oftast något kravlöst och tafatt, en sorts "stackars-dig-då-klapp-på-huvudet"-mentalitet. Och sådant har jag väldigt litet till övers för.

Så varför väljer jag då ordet snäll i alla fall? Kunde jag inte valt något mer aktiv ord än just detta tafatta "snäll"? Nej, det kunde jag inte, upptäckte jag. Inte för att Stefan Einhorn hyllat snällheten och det i vissa kretsar anses litet trendigt att använda ordet. Inte alls därför. Återigen var det en enda kommentar som fick mig att börja tänka. En litet snabbt formulerad, men ärligt menad, kommentar från en person som egentligen inte känner mig särskilt väl. "Du är snäll". Ordet irriterade mig inte, som "stark" gjorde vid ett liknande tillfälle, jag tog det för vad det var, ett ord för något denna person upptäckt hos mig.

När Trollet vid ett tillfälle bara några dagar senare busade med mig (det lilla barnet har en riktigt spydig humor stundom, undrar var hon fått den ifrån?) och sade att jag var en "elak och hemsk mamma" svarade jag rappt att "Nähä, för jag är snäll, det har X sagt!" Och då började jag tänka. Igen.

Varför hade denna person benämnt mig som snäll? Vi känner varandra ytterst litet, har träffats sporadiskt under ett antal år och har nu kontakt via Facebook (ack, detta Facebook) och genom gemensamma vänner. Så varför menar hen att jag är snäll? Vilka händelser ligger bakom, vilka tankar - och vad läser jag in i ordet i det sammanhanget? Nej, självklart vet jag inte vad hen tänkte, men i och med att vi haft och har så pass litet kontakt går det faktiskt lättare att komma på vad som kan prägla denna persons bild av mig.

I just detta "snäll" finns bland annat omtänksamhet, tacksamhet och uppmärksamhet. Jag har noterat små statusrader på FB, kommenterat dem och frågat litet ibland. Jag har tackat för bra länkar och vänliga ord. Och självklart har jag retats ibland och varit litet lagom spydig när jag tyckt det passar, och drivit en del med personen och våra gemensamma vänner. Som man gör när man vet att man kan och att det tolkas rätt och att personen svarar med samma mynt, och uppskattar jargongen. Och när vi träffats har jag väl gjort ungefär detsamma. Inget märkvärdigt, inget annorlunda. Jag har bara varit jag.

Och tydligen uppfattas detta "jag" som en snäll person. Det kändes plötsligt bra. Jag kunde acceptera och integrera den bilden av mig. Inte så att jag är snäll alla dagar och alla stunder, jag är disträ, trött, grinig, arg och kan bete mig allmänt dumt. Förstås. Jag är inte perfekt, jag gör misstag som går ut över andra. Men jag försöker i största möjliga mån reda ut sånt. Och jag bryr mig. Jag bryr mig oändligt om mina vänner och min familj. Ibland visar jag det tydligt, ibland sämre. Men det finns alltid där. Att bry sig om - innerst var det väl det min bekant menade med sina ord. "Du är snäll" betydde "Du bryr dig om".

Ibland har jag fastnat i mönstret "jag måste vara snäll, jag får inte be om något, inte säga ifrån, inte neka någon hjälp. Jag måste vara sådan att jag får vara med och leka, jag måste utplåna mina egna behov genom att låtsas snäll". Länge levde jag i tron att jag måste göra mig förtjänt av vänskap och kärlek, och att alla mina egna önskningar och behov skulle sabotera min "snällhet". Men det var inte snällt. Inte alls. Inte mot mig, inte mot andra. Det var bara menlöst och dumt, och på sikt väldigt destruktivt. När jag bröt mig ur det mönstret tyckte jag själv att jag därmed slutade vara snäll, något som kändes oerhört ambivalent. Det var bra att jag brutit mig loss, men samtidigt var det fel. Jag var inte jag, jag kände inte igen mig, jag var oerhört obekväm i "icke-snällhets-rollen", fast på ett helt annat sätt än jag var i "snällhets-fällan". Snällhetsfällan var destruktiv, icke-snällhetsrollen obekväm. Vart skulle jag då ta vägen?

Det har säkert mognat långsamt, men det blev inte tydligt för mig förrän under den senare delen av fjolåret. Ingen av de platserna passade mig, dels för att de var extremer och jag trivs inte med extremism. Men mest för att de inte var äkta. Snällhets-fällan var inte genuin snällhet, det var längtan efter att vara till lags och rädsla för utanförskapet. Icke-snällheten var helt enkelt inte jag. Det var en roll jag spelade när jag inte visste vem jag var om jag inte var "den snälla".

Nu har det landat, kanske inte helt och fullt, men till stor del. Jag trivs med att vara snäll. På riktigt. Om man med snäll menar just att bry sig om och att försöka visa det, så gott jag kan. Men också om man menar att jag faktiskt även bryr mig om mig själv. Jag får ställa krav, jag får be om hjälp, jag får var tydlig med önskningar och behov. Det är inte en motsats till att bry sig om andra, det är en förutsättning. I Bibeln finns något som brukar kallas "det dubbla kärleksbudskapet", vilket enligt min uppfattning är fel namn. Det är snarare en trippel än en dubbel. Där står, litet kortfattat: "Du ska älska din Gud... över allting, och din nästa som dig själv". Det har ofta tolkats som att först älskar du Gud, sedan alla andra och sedan tar det slut. Så läser jag det inte längre. I min värld står det tydligt "Du ska älska din nästa liksom du älskar dig själv". För om du inte landar i att även bry dig om och tycka om dig själv finns det till slut väldigt litet kvar att ge, väldigt litet som är äkta.

Att vara snäll, det är att också vara det mot sig själv. Förlåta misstag och tillkortakommanden, erkänna önskningar och behov. Inte mer än för andra, inte istället för att visa andra omtanke, men likställt med. Och att acceptera att det idag är det faktiskt jag som behöver omtanke mest av alla. Igår var det du, men just nu, i denna stund är det jag. För som Magdalena Ribbing skriver i sin etikettsspalt: "Det finns en generositet även i att kunna ta emot". Det gäller inte minst på det känslomässiga planet. Att låta andra visa omtanke är också att vara snäll. För vem vet inte hur ont det gör när ens vänlighet blir avvisad? Att våga ta emot, också det får finnas inom att vara snäll.

Det finns snällare personer än jag, men jag jämför inte längre, inte på det viset. Det handlar inte om vem som "vinner", istället kanske om att ha förebilder som gör att jag kan nå längre. Jag lyckas långt ifrån jämt, och jag har långt kvar att gå innan jag kan säga att jag är snäll rakt igenom, kanske når jag aldrig dit. Men grunden är ändå detta: Jag är snäll, likväl som jag är stark. Starkare än jag är snäll, kanske, men i alla fall. Och jag tycker om det, jag trivs med det, jag kan ta till mig det och landa i det. Jag är snäll. Det är bra. Det är jag.