En fundering

Hur många människor får man göra arga, ledsna eller besvikna för att uppnå ett dröm eller ett mål? Vilket pris ska man själv tvingas betala för att andra ska må bra? Hur ska man balansera mellan krav, önskningar och drömmar för att varken trampa på andra eller gå sönder själv. Och framför allt - vem avgör var gränserna går?

Halmstrån

Det är mycket nu. Ofantligt mycket. Och inte mycket av det är roligt. Eller för att vara uppriktig - inte ett skit är roligt. Det handlar om små sjuka barn och sjuka äldre släktingar, ett jobb som knäcker mig långsamt men säkert, en ekonomi som är mer än lovligt urusel och mycket, mycket annat.

Ett litet ljus i mörkret var att jag efter stora svårigheter lyckats pilla loss tillräckligt med pengar för att fara på en mycket, mycket efterlängtad fest. Biljetterna är bokade och betalda, barnvakten bokad. Och festen byter datum. Det var halmstrået som knäckte den här kamelen, var det.

Familjetankar på en sexårsdag

Litet Troll blir bara större. Idag firades sexårsdagen, med paket, bad, kalas, tårta, önskemat och ännu mer paket. Troll uppvaktades förstås av mamma, mormor och morfar, men också av extrakusinerna, gudföräldrar, extramorbror och en del andra. För så här är det:
Vår lilla, minsta familj består av två personer, ett Troll, en Trollmor. Mindre kan det inte gärna bli, om det ska vara barnfamilj. På pappret finns det en mormor, en morfar, en morbror med fru och två kusiner. That's it. På pappret, alltså.

I verkligheten ser det ut så här: Fyra underbara gudföräldrar, som älskar Troll alldeles kopiöst. Två av gudföräldrarna är ett par med två stora barn, som med glädje umgås med Troll, och som Troll älskar. Gudfar Q har världens bästa sambo och fästmö, Trixi, som även hon älskar detta Troll och i princip är gudmor, hon också. Och så finns förstås gudmor B från norr, som vi träffar alldeles för sällan, men med glädje när så sker.

Kära vännen T med töserna M x 2 är ett fint kapitel för sig. Lilla M (som nu är ganska stor, snart 15), var bara 10 när Trollmor väntade Troll. Hon funderade en del över detta med adoption, ochj kom till en fenomenal slutsats: "Du ska ju adoptera Trollet, men hon har ju inte legat i din mage, så hon är ju inte släkt med dig på riktigt. Men du blir ju hennes mamma på riktigt ändå! Då kan väl vi också adoptera henne som vår kusin!" Och det gjorde de, rara M-flickorna. De nämner fortfarande glatt Troll som sin kusin, och vi är alltid bjudna i alla familjesammanhang. Både stora och lilla M är bland de viktigaste personerna i Trollets liv, och jag är glad att hon har så fina förebilder i dem.

Extramorbror är helt enkelt en följd av samma sorts tanke som den från lilla M - vi fann oss vara syskon och adopterade varandra som sådana. Fina systrar har jag i de ovanstående; B, T och Trixi. Vi har helt enkelt insett att adoption är vår grej - man kan adoptera även kusiner och syskon om man vill. Och det vill vi.

Till dessa kommer förstås ett stort antal vänner, vänner som står oss nära, vänner som engagerar sig i Troll och som ställer upp för mig. Vänner som lånar ut lägenheter eller sängplatser, lyssnar till trött Trollmors gnäll, bjuder på god mat, låter oss ärva leksaker och kläder, sms:ar, mejlar, ringer, bryr sig om Trollet, avlastar trött Trollmor genom att leka med Troll när vi ses och mycket mer. Finns. Finns för oss. Så även om vi på pappret har en mycket liten familj ser verkligheten helt annorlunda ut. I verkligheten har vi en stor och underbar familj och underbara vänner, som är viktigare för oss än vad s.k riktiga släktingar kan vara och i vissa fall är.

Så jag är i många fall en ovanligt litet ensamt stående mamma. Och Trollet är i alla stunder ett mycket älskat barn, av många. Hon vet det, och är lycklig för det, det märks. Eller som hon uttryckte det för en tid sedan: "Nästan alla i hela Sverige som känner mig tycker om mig!" Sådant gör även en Trollmor mycket lycklig. Vi är mycket lyckligt lottade, Trollet och jag, för vi har viktiga och underbara människor i våra liv, människor som alltid finns där. Människor, som uttalat eller ej, är den familj och släkt vi valt och som valt oss. För att vi tycker om varandra, för att vi är viktiga för varandra. Det är något att vara otroligt tacksam för, så här på en sexårsdag.