Spännade värre - eller Kanske nya avsnitt i dokusåpan

Råkade kasta en blick ut genom fönstret, när Barnet och jag satt och tittade på lördagsfilm - och fick en lättare chock. Utanför stod:
- En polisbil, modell piket, med fyra poliser
- En ambulans, med inte mindre än fyra sjukvårdare
- En bil från bostadsbolaget, med tillhörande fastighetsskötare
- En Securitasbil med två väktare

Det mest spännande i det hela är att det enda jag hört var en duns och litet springande steg i trappen, dvs inte värre än vad som hörs varje kväll, nu när folk måste ut i trapphuset för att hämta vatten och ner på gården för att så att säga göra sig av med annat vatten. Och jag är full av nyfikenhet förstås: Varför fyra sjukvårdare och lika många poliser? Och vad gjorde bostadsbolaget här en lördagskväll? Det är ju inte som de dykt upp vid tidigare händelser i huset... Och vilken granne var det som fick äran av alla dessa besökare ikväll?

Men huvudsaken är att det var tyst i vår del av huset!

Slarv och lättja

Jo, så är det. Jag har givit upp kampen. Det blir, skam till sägandes, engångstallrikar och dito bestick en tid framöver. I väntan på dels ett kök, dels en diskmaskin. Tills dess får det vara slut på diskandet i pannlampans sken. Lat? Det kan ni ta och skriva upp!

Kaosborgen 2.0

Jodå, stamrenoveringen fortskrider. I veckan som gått har vi fått väggar i badrummet, så vi slipper stora hål in till grannarna. Trevligt. Golv verkar det också bli där inne, det är i alla fall spacklat och klart, och en vänlig målare har målat taket vitt. Tjusigare än de inspirerande bilder andra hantverkare målat dit tidigare; de var inte helt enligt den konstsmak jag utvecklat. I gengäld var de kreativa och tja... uttrycksfulla, särskilt när det gällde valda delar av den manliga anatomin. Vitt tak är vackrare.

I köket framskrider processen enligt följande: Fläkt - på plats. Lampor i taket - på plats. Tak runt lamporna - målat. Spis nedanför sagda lampor - ramponerad. Nej, det sista var inte meningen, men den rare målaren halkade på stegen när han skulle måla taket. Turligt nog skadade han sig inte, men han satte knäet på spisen. Spisen har glashäll. Eller hade. Sådär åttio kilo målare får glashällar att spricka rätt rejält, om de åttio kilona landar med en duns. Och det gjorde de. Så där gick den spisen. Lätt komiskt, eftersom vi fick en ny i somras. Nu får vi en till. Om någon vecka.

Jodå, vi har kokplatta eller minispis så länge. Placerad på en av de få avställningsytor som finns i det nuvarande köket, en nyligen förhöjd köksbänk. Och det är en rejäl liten spis, den har någon sorts ugn, vilket gör att den är rätt hög i sig. Jag är kort. Spisplattorna är i höjd med mina armhålor, vilket gör matlagning till en spännande sport. Kortfattat kan sägas att lagar mycket mat gör jag inte, just nu.

Men det är tur man har humor. Barnet skrattade så hon kiknade när hon såg den krossade spisen (och vann därmed målarens hjärta). Själv kunde jag inte heller hålla mig för skratt, det är på något vis så typiskt att ska det hända något sånt här, då händer det naturligtvis hos oss. Och det går, det här med. Och dessutom slipper jag ju skura ur ugnen på den här spisen, som jag tänkt göra efter renoveringen. Alltid något.

Prata på...

Jag har inget att säga, vilket i och för sig sällan brukar hindra mig från att prata på i alla fall. Men just nu känns det ovanligt trögt på kommunikationsfronten, både skriftligt och muntligt. Stamrenoveringen och kaosborgen är som det är, dvs rörigt men hanterbart. Barnets fot är också som den är, dvs sakta men säkert allt sämre, men fortfarande utan diagnos eller behandling. Livet i övrigt är också som det är, och handlar mest om att hantera ovan nämnda faktorer samt att försöka orka söka jobb och hantera sjukvård, försäkringskassa, a-kassa och arbetsförmedling på bästa sätt. Och helst med gott humör och en gnutta humor. Omgivningen uppskattar sådant mer än gnäll, nämligen, och en nöjd omgivning är lättare att hantera för en trött Trollmor.

Och stamrenoveringen kan jag ta med humor, definitivt. Diverse myndigheter likaså, för det mesta i alla fall. Men när det gäller Barnets fot och sjukvården sviker mig både humor och humör. Och därför har jag väldigt litet att säga just nu.

Men det BLIR fint. Någon gång...

Stamrenoveringen är i full gång. Badrummet består av tak, golv och väggar, eller i alla fall delar av sådant. Rummet är fullt av hål åt alla håll, vilket ju känns mycket... intressant. Om man vill veta vad grannen säger och gör. Och badrumsdörrar håller vi oss inte med, nej. Vi håller oss inte heller med sådant som ljus i hall och kök, vilket gör det spännande att diska. Sådant görs i pannlampans sken, sedan jag hämtat vatten i trapphuset och värmt med vattenkokaren.

Det är förresten vad jag borde göra nu. Det mest irriterande med stamrenoveringen är att jag inte kan lämna disken till morgonen därpå, för då är köket åter invaderat av byggjobbare, och mitt enda lilla utrymme för diskbaljor finns inte längre ens i tankevärlden.

Men det blir fint, tror jag. I alla fall får vi vackra bänkskivor. Alltid något.

Rapport från Kaosborgen

Kaos? Här? Jo, liksom litet då... I dag fick Gammeltroll och jag äntligen internetuppkopplingen att fungera, med gemensamma krafter. Mitt inslag bestod i och för sig mest av att ringa supporten och förklara för Gammeltroll (och femtioelva support-ansvariga) att nej, vi vet inte vad vi gör, och framför allt inte vad vi bör göra - det är liksom därför vi ringer supporten. Och hoppas att de vet vad de gör. Det gjorde de inte, i alla fall inte vid de tre första samtalen. Bara att förklara att "nej, jag har inte digital-TV och har därför inte problem med den delen av uppkopplingen" tog ett tag. Telefonen funkar däremot fortfarande inte, tydligen behöver den fler sladdar när den står i vardagsrummet än när den stod i hallen, två meter bort. Det sade supporten, och Gammeltroll trodde blint på detta. Att telefonen onekligen funkat utan dessa sladdar alldeles nyss förklaras förmodligen med svart magi eller nåt.

Stamrenoveringen är alltså påbörjad. Idag revs badrummet och delar av köket ut. Dvs diskbänk och vattenkran och lampor och sånt. Så vatten hämtas numera i trapphuset, och där finns också vårt enda avlopp. Toalett finns på gården, dusch också. Jätteskoj. Särskilt med ett barn som inte kan gå, och en hiss som är upptagen av byggjobbare mest hela dagarna. Men Trollmor är stor och stark, det går att bära både barn och rullstol nerför trappor. Och uppför...

Vi bor för närvarande i vardagsrummet, som nu också är matsal, köksförvaring, sovrum och arbetsrum. Trångt, och inte helt praktiskt. Men det går. Att diska i ljuset från en pannlampa funkar också. Och telefon? Äsch, vi är väl moderna, vem har fast telefoni idag? (Jag! Och jag vill fortsätta ha det, tack tack). Men datorn funkar! Och internet! Sedan kan världen fortsätta vara kaos bäst den gitter, jag kan i alla fall kommunicera med den.

Mañana-maran och jag

Som trogna läsare vet är jag singel sedan 1800-kallt ungefär. Men en inneboende har jag, eller snarare en sorts parasit som envisas med att leva väldigt tätt tillsammans med mig. Mañana-maran kallade Barbro Alving sin påfrestande inneboende, och det här är definitivt samma typ. Populärt även kallad uppskjutardjävulen. Och vad jag är trött på denna mara!

Just nu arbetar den på heltid. Om två veckor kommer hantverkarna hit. Huset ska stamrenoveras, jubel och fröjd. Det kommer bli fantastiskt bra. Efteråt. Men som jag nämnt tidigare innebär detta en hel del jobb. Förråd ska tömmas och stuvas undan, skåp ska tömmas och saker paketeras, möbler ska flyttas, och allt ska stuvas in i mitt pygmélilla sovrum samt i ett hörn av vardagsrummet. Det går, det kommer självklart att gå hur bra som helst. Sovrummet är nästan fullt av pryttlar från källaren, men med litet god vilja och omorganisation går det att stuva in litet till. Jag fixar det. Självklart. Frågan är bara när...

Jag har inga helger kvar, för nästa helg ska vi på dop och helgen därefter ska vi till Stockholm och fira vår familjedag, Trollet och jag. Men det är rätt gott om vardagar. Den här dagen, t.ex. Jag har inte ens Trollet hemma, hon ska sova hos mormor och morfar, då jag har kommunfullmäktige ikväll. En utmärkt dag för skåpstömmande och omflyttningar. Och vad gör Mañana-maran? Får mig att sitta vid datorn, läsa litet skräplitteratur, spela litet wordfeud, skriva litet blogg... Visserligen trevliga saker, men inte till så stor hjälp när det gäller att få lägenheten klar för stamrenoveringen.

Så bästa mara, kan du vara så vänlig och parasitera någon annanstans de närmsta två veckorna? Jag behöver få detta fixat omgående och tiden är knapp. Och själv är jag mer än lovligt slö.

Idel ädel nöjen

Vi ska få stamrenoverat. Nytt badrum, nytt kök, ny ytterdörr - och samma gamla grannar, är den korta sammanfattningen. Vid stamrenovering måste ALLT flyttas från kök och badrum. Precis allt. Köksskåp ska tömmas, möbler flyttas och den där fantastiska frysboxen som var ett så smart drag för sex år sedan... tja... alltså. Sovrummet? Den som sett vår nätta lilla köksutrustning inser att jag kan hålla mig för skratt rent logistiskt - det lär bli väldigt många kartonger.

Men det är faktiskt världsliga saker, som Karlsson på Taket skulle sagt. Jan kan leva med det. Liksom med att ha husvagnstoalett i en månad och duscha i en barack på gården. Jodå, det kommer fungera. Men sedan släppte bostadsbolaget den stora nyheten. Eller ja, de nämnde det litet i förbigående så där. Som något man väl fixar på en kafferast. Förråden, källarförråden, ska tömmas. I alla fall de med rörledningar. Tömmas helt, och innehållet stuvas in i lägenheten.

Alltså - jag är lajvare. Alla medskyldiga vet precis vad jag menar med det. Lajvare har saker. Kläder. Vapen. Renfällar. Andra saker. Mer kläder. Bra- att-ha-prylar. Och litet, litet till. Dessutom flyttade så där 1000 böcker ned i förrådet när jag flyttade hit. Och så finns där Trollets alla kläder som blivit för små (sparade till ett eventuellt syskon), och en hel del leksaker. Och några kartonger kläder hon snart växer i, eller ja, inom de närmsta åtta åren i alla fall... Och vadmal. Och julsaker. Och prylar. Och pryttlar. Och mattor till förbannelse. Och sånt där ni vet, som bara hamnat i förrådet, för att det faktiskt inte får plats någon annanstans. Och min samling på så där 400 pingviner. Och en massa annat som jag glömt.

Jo, jag vet, det här blir ett utmärkt tillfälle för mig att göra mig av med gamla musburar och oanvändbara väskor, och litet annat smått och gott. Men resten? Det ska in i vår lägenhet och trängas med oss och allt annat. Eller också drabbas jag av omåttlig Feng Shui-iver och dumpar allt. Men ärligt talat, oddsen för det är rätt skyhöga...

Sade jag något om att jag ville flytta? Typ nyss?

Grannarna - en kort uppdatering

Jodå, dokusåpan pågår. Om nu någon trodde något annat. Så här är nuläget:

A2: Visade sig vara två unga män, eller ja, män av varierande ålder kanske. Den yngre, som jag trodde hade ett osunt intresse för barn, verkar faktiskt vara helt oskyldig på det området, och det känns enormt skönt förstås. Den äldre av dem hade dock en osunt umgänge - ett umgänge som ledde till mycket spring i trapporna, bråk, slagsmål och högljudda gräl. Grundorsaken till detta var I2, men mer om honom senare. A2 modell äldre har flyttat efter sommaren, vilket bostadsbolaget tar åt sig äran för. Det bör de inte göra...

E2: Det unga paret med barn. Tjejen tog barnet under armen och flyttade i våras, vilket i och för sig minskade mängden barnskrik (när inte pappan har sonen förstås), men ökade mängden fester. Livliga sådana. Dessutom har den unge mannen/pojken ett stort bilintresse. Inte mig emot, men jag tycker kanske att det bör ta sig andra uttryck än burnouts och låååånga varvningar utanför mitt sovrumsfönster. Klockan tre på natten. Utan ljuddämpare.

I2: Ja hjälpe oss alla. Jodå, viss systembolagsverksamhet bedrivs där, som jag trodde. Av pappa I2. I mitten av april utökades dock näringsverksamheten, då sonen flyttade in hos sin far, efter att ha lämnat sitt statsfinansierade boende för denna gång. Sonen driver apotek, så nu har vi åter två apotekare i huset - det var ju annars bara en sedan granne K flyttat. Granne J och granne I2 växlar för övrigt mellan att slåss om kunderna och handla av varandra. Jodå, fullt öppet. Om nu inte det var så att det där foliepaketet jag såg I2 lämna till J innehöll ugnsstekt torsk förstås. Men jag betvivlar det storligen.

Granne I2 är en spännade ung man. Hittills har jag ringt störningsjour och polis för allt från musik på sådan volym att porslinet hoppade i mina skåp, till misshandel, öppen drogförsäljning och slagsmål. Störningsjouren kommer inte så ofta, eller som de själva säger: "Till den adressen åker vi inte utan polisen, så det är bättre att du ringer dem direkt". Dvs två utbildade securitasvakter åker inte utan polisbeskydd till den granne jag har mittemot mig, den granne vars dörr jag måste passera dagligen med min sjuåriga dotter. Jag vet inte om det är komik eller tragedi, men såpa är det!

Och granne H - eller snarare mamma H - har ökat sina chanser att bli utnämnd till PITA nr 1 (Pain In The Ass alltså). Hysteriska utbrott när vi möts på gården, fejkad hjärtinfarkt i min hall, telefonsamtal vid ytterst olägliga tillfällen osv. Måttet rågades en dag i somras då hon, fullt hysterisk, ringde på min dörr och kom in med ett glas i handen - ett glas med en simmig vätska och en mängd halvupplösta kapslar. "Kan du analysera det här?", löd frågan, och det kunde jag ju. Inte. Istället kunde jag ringa polisen, även om det inte var helt uppskattat av damen ifråga. Enligt henne själv hade hon dragits in i I2s lägenhet och sedan tvingats på dessa droger av granne I2, men med tanke på att hon handlar ganska friskt på diverse av husets apotek vet jag inte om tvånget var så stort. Efter mycket rabalder lämnade hon vår lägenhet, polisen kom (att H skulle stanna kvar och prata med polisen och anmäla tvångsförfarande fanns inte på kartan), och jag överlämnade glaset till dem. Vilket innebar att jag, enligt apotekarlogik, stulit droger för att ge dem till polisen. Det var ett par spända dagar innan Troll och jag kunde fara på välbehövlig semester... När vi kom hem hade I2 lyckats med konststycket att köra rattfull och utan körkort, så just nu är han nästan lugn.

Och vad säger bostadsbolaget? Att "de gör allt de kan för att situationen ska bli bättre". Men det har de sagt i tre års tid nu - och bättre blir det inte. Snarare värre. Jag har tvingats skruva av min ringklocka på ytterdörren, de flesta kvällar sitter jag med alla lampor släckta och jag vågar inte låta Troll gå ut ensam. Men bostadsbolaget kan sträcka sig så långt att vi (dvs Fina Grannen och jag) kan få gå litet, litet före i bostadskön om vi vill flytta, och kanske slipper vi betala dubbel hyra vid en flytt. Man kan skratta ihjäl sig. Eller inte. Allt beror på vilken sorts humor man har. Och min humor angående dokusåpor har definitivt tagit slut!

Grannarna - nu med nya medverkande

Det har, som tidigare nämnts, varit rotation på folk i huset. Grannen A, han som eldade upp lägenheten, blev förflyttad. Granne I, den där som ville ha hjälp med allt och skrämde grannar, flyttade frivilligt fast av misstag. Och granne K, killen med eget apotek, flyttade snabbt när han riskerade en vräkning. Lilla rara E, den dementa damen, har också flyttat.

Och vad fick vi istället? Jo, nya medverkande i dokusåpan. De första som flyttade in efter A var rara och tysta, men försvann snart. Som A2 dyker det nu upp en man som står klistrad vid fönstret och betraktar folk, mest kvinnor. Och flickor. Fick veta att han fotat Troll genom fönstret. Idag hann han ge Troll godis medan jag packad ur bilen. Och han pratar inte med mig, utan skyndar in i lägenheten när jag kommer. Jag tycker inte det känns bra. Alls. Milt uttryckt.

Som E2 - ett ungt par, med litet barn. Och fester. Och en förmåga att borra upp hyllor klockan ett på natten. Med slagborr. Och fler fester. Och högljudd musik. Halva nätterna.

Och för att riktigt lyfta dokusåpan: nu har huset som Gud glömde inte bara apoteksinnehavare, utan också eget systembolag. I2 är en företagsam person, nämligen. I går kom vi hem från Uppsala litet före 18, och skyndade till simskolan. Då ramlade några berusade/påtända personer ut genom I2:s dörr och tog sig ned för trappen för att parkera i porten. När vi kom hem vid 19.45 hade polisen hunnit vara här och gripa två av dem för misshandel på den tredje.

Och som K2 tydligen ett par med fester och slagsmål. Dem har jag missat hittills, eftersom vi varit borta en del, men det är full fart där också. Eftersom detta hus tydligen är utrustat med dårmagnet.

I morgon ska jag roa mig med att ringa polisen angående A2. Samt luska litet i vem man kan tala med om I2:s företagaranda. Sedan ska jag börja flyttpacka...

Dokusåpan Grannarna - mot ett slut?

Jag lovade ju att återkomma med ett inlägg om allt det fina som ändå hänt under 2010, men det får vänta litet till. En bra sak som hänt är dock att Grannarna verkar gå mot ett slut, eller i alla fall mot ett rejält sändningsuppehåll. Granne A (psykiskt sjuk, blind och med tendens att elda upp lägenheten) och granne K (narkotikalangare med vilda fester) har ju redan flyttat, och minskat behovet av polis och störningsjour radikalt - jag tror jag bara ringt polisen en enda gång sedan juli. Och bara ett eller två samtal till bostadsbolaget, samt några till socialen och sjukvården. Ja, det är vad jag kallar lugnt. I det här huset.

Samtliga samtal sedan i somras har gällt granne I, en tablettmissbrukande, psykiskt sjuk och rullstolsburen äldre man, som aggressivt krävt hjälp av sina grannar i alla möjliga och omöjliga situationer. Och som sett till att urinstanken från hans lägenhet trängde in i min... Nu har han länge muttrat om att han ska flytta, till litet omväxlande platser. Vi har ju vetat att lägenheten är uppsagd, men ingen har riktigt vågat tro på det - vart han skulle ta vägen fanns ju ingen som kunde svara på, och det finns trots allt ansvar för att en sådan man inte kan hamna på gatan. Dessutom måste ju prylarna ut och det finns inte en rimlig chans att han ska kunna bära ut så mycket som en kaffekopp. Min tro var att han skulle sitta tjurig i lägenheten och inte kunna flytta på sig.

Men underverk kan ske - i morse stod flyttlasset utanför porten. Och ikväll verkar det som om lägenheten är tom. Granne I har flyttat. Det kan vara så att det blir lugnt i huset nu - vi kanske får sova om nätterna! Och slippa ducka för en galning vid dygnets alla timmar. Gud ske pris, det kan gå att bo här, till slut.

Reklameras: år 2010

Det här har varit ett intressant år, minst sagt. Litet väl intressant, faktiskt. Som vännen T och jag kommit fram till: Vi vill reklamera år 2010, tack. Liten kort summering av händelser, i tidsordning:

* Dokusåpan "Grannarna" var i full kraft från januari och hela våren, med poliser, trygghetsjour, samtal till socialen, hyresvärden, sjukvården och vittnesmål i hyresnämnden. Och jag var för första gången rejält rädd.

* Jag fick migränanfall av kalibern "ambulansfärd till akuten".

* Min far fick en misstänkt hjärtinfarkt, vi vet fortfarande inte riktigt vad det var eller varför.

* En gammal god vän dog, 40 år gammal.

* En fullt normal kommentar till en familjemedlem (som inte ens rörde denna) satte igång helvetsmaskinen, de talar fortfarande inte med mig...

* Trollet åkte på flera infektioner under våren, och jobbet reagerade med sedvanlig ovänlighet.

* Trollet hade dessutom en magnifik trotsperiod (från augusti 2009 och till maj 2010). Inte farligt, men ansträngande...

* T:s make skadade ryggen i en arbetsplatsolycka - tack och lov gick det bra till slut, efter operationer och korsett och träning. Men det var så nära att vi inte ens vill tänka på det. Och jag tackar Gud att det gick bra!

* Jag åkte på en mindre heroisk och mycket smärtsam skada, med två operationer som följd. Sedan kom den tillbaka - botox kanske är lösningen?

* En av mina arbets"kamrater" ägnade våren åt små fina trakasserier så fort chefen vände bort huvudet. Och mindre fina också.

* Trollets knasfot blev sämre igen, ingen vet varför, men dyrare skor blir en praktiskt följd. Men mycket värre är ju att hon för första gången haft ont av vardagsmotionen. Lilla gumman.

* Trollets astma har definitivt blivit värre - höstens infektion ledde till fyra akutbesök. Vi var rätt slut, båda två. Och jobbet var lika rart som tidigare...

* Trollets ena kusin har varit svårt sjuk, bättre nu, men ingen vet om det återkommer.

* Min morbror fick först hjärtinfarkt och sedan stroke - under samma veckor som Trollet och kusinen var sjuka.

* En mycket nära vän fick också hjärtinfarkt, 36 år gammal. Samma period som ovan.

* Som kronan på verket blev jag uppsagd för tre veckor sedan - för övrigt samma dag som jag kom tillbaka efter de där helvetesveckorna med sjukdom. Nu är det egentligen inte en katastrof, jag vill ju inte vara på detta jobb och jag tror verkligen att förändringen blir till det bästa, men visst är det ändå ett ytterligare orosmoment. Även om det känns mycket bättre nu, än alla månader jag har varit beredd på detta och bara inväntat det formella - vår organisation har dåligt med pengar, milt sagt, och det har hintats om "drastiska förändringar" i över ett år nu.

* Genom detta har en depression gått fram och åter, säkert påverkad av att mat, sömn och motion inte varit tillnärmelsevis tillfredsställande. Samt av att ekonomin varit sämre än någonsin, jag har fortsatt att vara socialt och intellektuellt understimulerad och utsatt för en hel del stress. Kan man väl påstå.

Jag kan ha glömt något, eller rättare sagt, jag har med all säkerhet glömt en del och inte skrivit allt. Men jag tycker faktiskt det här året borde få reklameras. Det har varit ett skitår, bättre kan inte sägas. Nu vill jag ha ett roligare 2011!

Och nästa blogginlägg kommer handla om det fina som ändå hänt under detta år - för visst har det också funnits, och på sikt kommer det bli viktigare än mycket av det jobbiga. Men ingen kan påstå att det varit ett stressfritt och lugnt år, 2010.

Halmstrån

Det är mycket nu. Ofantligt mycket. Och inte mycket av det är roligt. Eller för att vara uppriktig - inte ett skit är roligt. Det handlar om små sjuka barn och sjuka äldre släktingar, ett jobb som knäcker mig långsamt men säkert, en ekonomi som är mer än lovligt urusel och mycket, mycket annat.

Ett litet ljus i mörkret var att jag efter stora svårigheter lyckats pilla loss tillräckligt med pengar för att fara på en mycket, mycket efterlängtad fest. Biljetterna är bokade och betalda, barnvakten bokad. Och festen byter datum. Det var halmstrået som knäckte den här kamelen, var det.

Inte riktigt än

Har de senaste dagarna haft anledning att fundera över om jag har en depression på gång, men har kommit fram till att så inte är fallet. Inte än. Än kan jag "rycka upp mig" (vedervärdigt uttryck!), än varierar sinnesstämningarna och än är jag glad över mycket. Så deprimerad är jag inte. Ännu. Jag är bara ledsen, arg, trött och allmänt slutkörd, på alla plan.

Men jag är i riskzonen, och jag är medveten om det. Det är fortfarande en hel del steg kvar till mörkret, men om inget förändras kommer jag fortsätta min vandring mot det. Det är därför andningshålen är så viktiga, det är därför jag avstår från vinterjacka för att kunna åka på miniäventyrshelg (och tack vare snälla och underbara Rouva löser det sig ändå!), och det är därför jag bloggar och facebookar på arbetstid. För att orka vidare, för att inte fastna i depressionsmörkret. För att ha ett liv, och kunna jobba den tid jag inte knycker för överlevnaden. Och för att fortsätta orka vara mamma, vän och mig själv.

Grannarna, avsnitt femtioelva

Eller "One down, the rest to go".

I går var jag kallad som vittne i hyresnämnden, då bostadsbolaget vill upphäva granne A:s kontrakt. Granne A är den gravt alkolholiserade, synskadade och psykiskt sjuke man som stundom upphäver illvrål så halva huset hoppar högt, och stundom orsakar små käcka eldsvådor. Kul kille, liksom. Bostadsbolaget är dessutom verkligt bra, de tänker inte kasta ut mannen på gatan, utan har sett till att genom Soc ge mannen ett bättre alternativ till boende. Troligen går hyresnämnden på bostadsbolagets linje, och i så fall: Tack gode Gud och tack vettiga områdeschefen.

Nu sitter jag vid min dator, som är placerad i hallen. Rätt nära ytterdörren. Från trapphuset, eller snarare via trapphuset, men från lägenheten mitt emot kommer en omisskännelig odör. Det luktar ammoniak. Eller för att tala klarspråk: Det stinker urin! Oftast känns det bara i trapphuset, men idag tränger lukten in i min lägenhet. Så imorgon är det nästa telefonsamtal angående granne I, och den sanitära olägenhet det innebär att vara utsatt för hans oförmåga att pinka på toaletten. Om jag blir galen snart? Gissa tre gånger.

Och på följdfrågan: I nuläget finns det en ledig lägenhet i Byn, i någorlunda rimlig storlek. En enda. Och då har vi inte ens tittat på hyran. Eller läget. Eller den mindre lyckade effekten att Troll då kommer hamna i en helt annan skola än den mycket bra skola vi har på fem minuters promenadavstånd. Så flytt är liksom inte den enklaste lösningen, det heller.

Om någon tycker

att min blogg är tråååååkig just nu så stämmer det. Det beror inte på att mitt liv är tråkigt. Tyvärr inte heller på att mitt liv är roligt. Det beror på att mitt liv är ett enda upp-och-nerpåvänt totalkaos med katastroflarm. Tänk mental jordbävning, känslomässig tsunami och relationsmässig orkan så närmar ni er sanningen.

Men Trollet mår bra. Det är bra. För det gör inte Trollmor.

Between the stirrup and the ground

Det finns en kort dikt jag tycker mycket om.

Between the stirrup and the ground
he mercy sought
- and mercy found

Kan inte säga att jag funnit nåd där, ännu. Men det är där vi befinner oss nu. Vill inte skriva mer här, för detta rör i första hand inte mig eller Trollet.
Bed för oss, ni som kan och vill. Tänk varma tankar, ni som vill det. För mellan stigbygeln och marken är tillvaron skör.

Grannarna - en dokusåpa utan slut, introduktion

I går natt var det dags för stora grann-kalabaliken igen. För ungefär nittiotolfte gången. I kväll är det hyfsat tyst, men jag sitter och håller andan i väntan på kaoset - när detta skrivs hör jag oroande ljud utifrån...
Grannsituationen i det höga huset i Byn ser ut som följer:

På våningen under bor granne A - gravt alkoholiserad, psykiskt sjuk och synskadad man med periodvisa ångestattacker och en viss tendens att elda upp lägenheten. Ett allvarligt hot att vräka mannen efter ungefär hundraelva samtal till störningsjour, brandkår, polis och hyresbolag, ledde till slut till att han fick hjälp och nu är det hyfsat lugnt. Men minsta slarv med mediciner leder till ångestskrik och små eldningsförsök...
Granne B - en ängel! Klok och bra och stabil - men det är klart, får man inte sova på några veckor blir även änglar smått irriterade.
Granne C - psykiskt sjuk person, med tvångstankar, tvångssyndrom och tics. Ett av ticsen är att sparka i elementen, slå i dörrarna, knäppa av och på lampor och knacka i väggarna i bestämda rytmer på bestämda tider (halv två på natten, tex...) samt varje gång oron tilltar, vilket den gör varje gång något händer i huset.
Granne D och E - tysta och lugna, men inte till mycket stöd, då den ene är missbrukare, den andre dement.

På mitt plan: Granne F - barnfamilj, som inte visar sig ute annat än morgon och kväll, på väg till och från dagis. Stör ingen. Men mycket stöd är inte heller dessa...
Granne G - hyfsat lugn person i vanliga fall, som dock möblerar om mitt i natten, och har andra käcka saker för sig, när ångesten blir för stor. Vilket den blir var gång kaoset sätter in. Vilket är rätt ofta.
Granne H - rar person med hundar, som oftast har en förälder på besök eller som hundvakt, en förälder med drogproblem, ångest, rädsla och litet annat. Och där ingen av dem själva kan ringa störningsjour, polis eller andra instanser. Förälder H vill däremot gärna ha stöd i kaosstunder. Mycket stöd. Vid dygnets alla timmar.
Granne I - lätt förståndshandikappad person med stora psykiska problem och numera även fysiska. Avskyr hemtjänsten och anser att grannarna hellre kan hjälpa till med att dra på skor, städa badkar eller torka rumpa vid toabesök... Är fena på att hitta folks telefonnummer.
Åsså Trollmor och Troll - som väl i alla fall få betraktas som hyfsat normala, åtminstone i detta sällskap....

Våningen ovanför innehåller:
Granne J - kvinna med vuxen son, där sonen har eget apotek med försäljning, samt en viss förkärlek för pojkar. Små pojkar.
Granne K - ytterligare en apoteksinnehavare, men av det mer våldsamma slaget, där skulder stundom regleras genom slagsmål, och där vänner och bekanta gärna har fest. När inte vännerna eller K befinner sig på annan ort för visst statligt subventionerat boende. Så att säga.
Samt på detta våningsplan ett antal ytterst tysta grannar, som inte vågar säga särskilt mycket alls, men det är en jäkla omsättning på lägenheter där...

Och märkligt nog - ovanför detta fem våningar till med lugna, sansade, skötsamma och trevliga personer, där det aldrig förekommer minsta incident.

Med denna introduktion till dokusåpan Grannarna drar sig Trollmor tillbaka för natten. Det är tyst i huset, det kanske blir några timmars sömn i natt. Trollmor återkommer med en resumé över de senaste avsnitten inom kort. Om jag inte dessförrinnan åtnjuter landstingsfinansierat boende, ett med madrasserade väggar.