Grannarna, avsnitt femtioelva

Eller "One down, the rest to go".

I går var jag kallad som vittne i hyresnämnden, då bostadsbolaget vill upphäva granne A:s kontrakt. Granne A är den gravt alkolholiserade, synskadade och psykiskt sjuke man som stundom upphäver illvrål så halva huset hoppar högt, och stundom orsakar små käcka eldsvådor. Kul kille, liksom. Bostadsbolaget är dessutom verkligt bra, de tänker inte kasta ut mannen på gatan, utan har sett till att genom Soc ge mannen ett bättre alternativ till boende. Troligen går hyresnämnden på bostadsbolagets linje, och i så fall: Tack gode Gud och tack vettiga områdeschefen.

Nu sitter jag vid min dator, som är placerad i hallen. Rätt nära ytterdörren. Från trapphuset, eller snarare via trapphuset, men från lägenheten mitt emot kommer en omisskännelig odör. Det luktar ammoniak. Eller för att tala klarspråk: Det stinker urin! Oftast känns det bara i trapphuset, men idag tränger lukten in i min lägenhet. Så imorgon är det nästa telefonsamtal angående granne I, och den sanitära olägenhet det innebär att vara utsatt för hans oförmåga att pinka på toaletten. Om jag blir galen snart? Gissa tre gånger.

Och på följdfrågan: I nuläget finns det en ledig lägenhet i Byn, i någorlunda rimlig storlek. En enda. Och då har vi inte ens tittat på hyran. Eller läget. Eller den mindre lyckade effekten att Troll då kommer hamna i en helt annan skola än den mycket bra skola vi har på fem minuters promenadavstånd. Så flytt är liksom inte den enklaste lösningen, det heller.