Grannarna, avsnitt femtioelva

Eller "One down, the rest to go".

I går var jag kallad som vittne i hyresnämnden, då bostadsbolaget vill upphäva granne A:s kontrakt. Granne A är den gravt alkolholiserade, synskadade och psykiskt sjuke man som stundom upphäver illvrål så halva huset hoppar högt, och stundom orsakar små käcka eldsvådor. Kul kille, liksom. Bostadsbolaget är dessutom verkligt bra, de tänker inte kasta ut mannen på gatan, utan har sett till att genom Soc ge mannen ett bättre alternativ till boende. Troligen går hyresnämnden på bostadsbolagets linje, och i så fall: Tack gode Gud och tack vettiga områdeschefen.

Nu sitter jag vid min dator, som är placerad i hallen. Rätt nära ytterdörren. Från trapphuset, eller snarare via trapphuset, men från lägenheten mitt emot kommer en omisskännelig odör. Det luktar ammoniak. Eller för att tala klarspråk: Det stinker urin! Oftast känns det bara i trapphuset, men idag tränger lukten in i min lägenhet. Så imorgon är det nästa telefonsamtal angående granne I, och den sanitära olägenhet det innebär att vara utsatt för hans oförmåga att pinka på toaletten. Om jag blir galen snart? Gissa tre gånger.

Och på följdfrågan: I nuläget finns det en ledig lägenhet i Byn, i någorlunda rimlig storlek. En enda. Och då har vi inte ens tittat på hyran. Eller läget. Eller den mindre lyckade effekten att Troll då kommer hamna i en helt annan skola än den mycket bra skola vi har på fem minuters promenadavstånd. Så flytt är liksom inte den enklaste lösningen, det heller.

Tröttsam cirkus

Ibland är det där med att vara singelmamma på heltid att likna vid att driva en cirkus. En ganska ansträngande och kostsam sådan. Problemet är att cirkusdirektören i fråga tyvärr inte har råd eller möjlighet att anställa så värst många artister. Följaktligen får direktören dubblera i rätt många roller. Just nu ägnar jag mig åt:
* Dans på slak lina, utan skyddsnät
* Lejontämjning (nej, inte Troll-tämjning!)
* Styrkeprov á la Starke Adolf
* Clowneri på hög nivå

I mellanakterna säljs godis, städas i manegen och hålls rent efter djuren. Scenkostymer ska tvättas och lagas, och bokföringen utföras. Och faktum är att cirkusdirektören börjar bli trött. Inte på cirkusen i sig, men på all dubblering i rollerna. Eller kanske ännu mer på en situation som kräver denna dubblering för att cirkusen ska fungera.

Direktören är trött. Direktören kommer snart hoppa ner från linan, bita lejonen och kasta vikterna i huvudet på publiken. Om det blir clowneri på hög nivå återstår dock att se...

Men den lilla apan är rar. Den behåller jag!