Ensamt stående mamma

Jag brukar säga att jag är en mycket litet ensam mamma, och vad beträffar barnet är jag det. Jag har fantastiskt stöd i både familj och vänner, och jag känner mig sällan ensam när det gäller henne. Vi är många som älskar, många som förstår, många som kan sätta ner foten när det behövs och många som ser henne som en egen och viktig individ. Tappar jag fotfästet i mitt föräldraskap, blir jag för trött ibland, då finns det andra där, som kan stötta, avlasta och komma med kloka råd och lyssnande öron. Det är inte där jag är ensam.

Men i relation till omgivning, när skolan krånglar eller sjukvården inte fungerar - då blir jag mycket ensam. Visst har jag samma kloka, fina vänner och familj där, visst lyssnar de och stöttar och hjälper så mycket de bara kan, men kontakterna måste jag ta själv, samtalen måste jag fixa på egen hand och det är bara jag som kan utkämpa striderna.

Nu senast är det skolan. Jag måste ta kontakt med rektor, måste ta strid mot min dotters lärare och övrig personal och det måste göras omgående. Jag har pratat med skolverket, jag vet att jag har torrt på fötterna och att skolan har fel, men jag vet också att jag kommer kämpa mot ganska starka krafter. Och jag måste göra det ensam. Samtidigt som jag förbereder oss för dotterns stora operation om två veckor, vilket bland annat innebär att jaga läkarintyg på att dottern _får_ vara på fritids med gips och rullstol - valda delar av personalen tycker inte det är helt ok, men jag får inte heller vabba... Och allt det logistiska kring operationen, som att fixa mina middagsmål för sjukhusdagarna, eftersom föräldrar måste ha med egen mat. Jag har ju ingen annan förälder, som kan komma med lunch och middag eller avlösa när jag går och äter.

Där är jag ensam. Mycket ensam. Det finns ingen annan som kan ringa dessa samtal, ingen annan som kan gå på mötena med rektor eller lärare, och det finns ingen annan som kan ta kontakt med läkare, sjukgymnast och andra viktiga personer. Där står jag ensam. Och när striderna sammanfaller blir jag mycket, mycket trött.

Gå varsamt, vänner

Eller: Vad jag önskar jag kunde säga till mina vänner och bekanta.

Kära ni. Ni känner mig alla, mer eller mindre väl, och sedan mer eller mindre lång tid. Ni har en bild av mig, en bild som kan vara mer eller mindre fullständig, mer eller mindre hel. Några drag har era bilder säkert gemensamt. Den pratsamma, glada, gåpåiga - visst är det henne ni känner? Den starka, envisa, den har de flesta av er också mött. Bilderna är enkla och ganska glättiga. Några av er har andra bilder - hon som gnäller över småsaker finns säkert där, liksom den där som aldrig får tummen ur och får saker gjorda. Enkla bilder, men bra att ha för att kunna sortera in mig i rätt fack.

Några av er har större bilder, mer innehållsrika hoppas jag. Kanske vågar jag tro att den vänkära, omtänksamma, snälla bilden också finns där, bilden av henne som älskar sitt barn och sina vänner. Hon som faktiskt orkar och vill bry sig om andra, hon finns också, och jag hoppas och tror att hon får vara en del av bilden. Någon av er har mött den analyserande, smarta, någon annan kanske den mycket sjuka som en gång var jag, och som fortfarande finns kvar som en skugga. Få av er har en bild från den mörkaste tiden i mitt liv, men ibland skymmer skuggan från då allt jag är och vill .

Ni har bilder, och kanske delar vi ansvaret för dem. Jag visar er en del av det som är jag, ni ser och tolkar och tyder. Det blir ofta enkla bilder, så som de flesta av oss ser våra medmänniskor. Ja, var lugna, jag har också bilder, mer eller mindre verkliga, mer eller mindre sanna, mer eller mindre förenklade. Vi skapar bilder av allt och alla vi möter, vi sorterar in i våra fack och vi tycker inte alltid om när människor förändras och skapar oreda i den värld vi så mödosamt fått ordning på.

Ja, vi har bilder, både ni och jag, och det enklaste vore väl att låta bilderna vara kvar, och bara långsamt och försiktigt förändra små detaljer. Att riva bilder itu, det är svårare. Ändå är det vad jag vill försöka här och nu.
Stark, visst är jag det. Orimligt stark. Mycket starkare än många av er anar, ni som kanske tyckt er möta henne som gnäller över småsaker och klagar på vardagen. Ja, visst gör jag det. Visst gnäller jag över förkylningar, disk och skoskav, över att barnet inte sover om nätterna och att grannarna inte heller gör det. Småsaker beklagar jag mig gärna över. Och varför? För att det är enklare så, för att det är vad de flesta klarar av att möta. Skoskav och disk - det kan man åtgärda. Och verkligheten är det få som orkar med att se, lyssna till och ta del av.
Det svåra i nuet, som min djupa oro för barnets hälsa, där det inte bara är foten som ställer till det, utan fler och mer komplicerade saker. Sådant som, om det inte åtgärdas, kommer att ge henne livslånga skador och problem, och där jag kämpar med och mot en sjukvård som i bästa fall är hjälpsam utan att hitta rätt, och i värsta fall behandlar mitt barn regelrätt illa. Där jag fortsätter kämpa, utan att ge upp och utan praktiskt stöd, samtidigt som jag måste stötta inte bara barnet, utan också andra nära, och där det aldrig finns plats eller tid för mig att visa min oro eller sorg. Där mina tårar är förbjudna, och där jag måste orka i varje enskilt andetag.

Barnets skola, som från att ha varit en källa till glädje nu bara är en molande värk i magen, när jag ser mitt barn förändras och försöker kämpa för henne, men där jag möts att ett segt, mjukt motstånd, som slår undan alla försök till kommunikation. Där jag märker hur mitt barn tar till fel metoder för att hävda sig, för att orka, och där jag med svidande hjärta måste inse att just nu, just här kan jag bara stötta, krama och lyssna, inget förändra, inget påverka. Bara finnas där, vara stark, klara att vara både mamma och vikarierande lärare i ett, ge barnet den stimulans hon inte får i skolan, försöka förklara varför skolan och klasskamraterna tycker hon är "konstig" som leker med pojkar, och varför hennes intressen och kunskaper inte är värda något i en värld som talar om att hon ska vilja sminka sig och prata kläder istället för att klättra i träd och leka deckare, och varför hennes vilja att lära sig inte är något värdefullt, utan ett fel som ska tränas bort. Och ändå kunna stötta henne i att fortsätta göra egna val, fortsätta vara nyfiken och vetgirig, fortsätta vara sig själv, och försöka få henne att känna sig värdefull och viktig, trots att skola och kamrater säger annorlunda.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, närståendes sjukdomar, egen sjukdom, och den förlamande ensamheten - det är vardag. Sådant som stör och oroar, men som aldrig får en chans att växa sig stort. Det hindras effektivt av de större problemen, men också av att skuldkänslorna för allt detta är än större. Skuldkänslor som späds på av närstående som vill verka förstående, men som varken kan eller vill förstå. Skuld över att vara en dålig mor, en dålig dotter, en dålig vän, en dålig människa. Skuld är svårt att leva med, men det går. Det också.

Också skuggorna går att leva med, de skuggor som alltid finns där, skuggor från perioder då jag inte ens haft människovärde, då jag levt i förvissningen att jag varit den värsta människa som någonsin funnits, en varelse utan existensberättigande annat än i några få arbetsuppgifter. Skuggor av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Om rädslan för den människa jag levt med - eller för dem jag tvingats möta varje dag. Där jag lärde mig att mina känslor var fula, farliga och fel, och där tårar straffades med våld, glädje med utfrysning. Om sveket från omvärlden som vägrade se, och som i många fall uppmanade till ett fortsatt liv med våld och kränkningar. Ett svek som upprepat sig genom åren, och som ofta kommit från dem som stått mig närmast.

Där finns skuggorna från sjukdom, handikapp och en smärta bortom allt förstånd. I åratal. Där jag kämpade vidare, i trots mot sjukvård och omvärld. En sjukdom som tog ifrån mig mycket av min framtid, trots att den nu är nästan utläkt, och där misstron från omgivningen var tung att bära. Och även då var min oro förbjuden, min sorg bannlyst. Andra tog ju illa vid sig, andra blev oroliga eller ledsna över min sorg och smärta, så det enklaste var att inte visa den, inte känna, inte tänka, inte störa. Det var för tungt att bära allas oro ovanpå min egen, därför stängde jag till om mina känslor, och teg för det mesta.

Och jag har orkat. Inte bara orkat resa mig upp och överleva, lämna det gamla och gå vidare, utan också orkat hantera att sveken aldrig fått en förklaring, aldrig en ursäkt, utan där de andras handlingar ofta lagts på mig. Det var ju mitt fel att de agerade som de gjorde, det var jag som bar skulden till allt, även där. Och där jag kunnat gå vidare, förlåta, förstå - men aldrig helt glömma, även om jag inget hellre önskar. Där jag orkar finnas, bry mig och stötta, även för dem som aldrig lyfte ett finger för min skull. Och där jag är fullt medveten om att samma sak skulle kunna hända om igen. Där det faktiskt händer om igen.

Så visst är jag stark. Starkast av allt i just detta att min oro, min rädsla, min sorg sällan eller aldrig får plats, knappast ens får finnas. Den bryter igenom ibland, men för det mesta anar ni den inte. Ja, jag gnäller över småsaker, därför att så få orkar höra och bry sig om det som verkligen är svårt, och då blir småsakerna min ventil, min rätt att beklaga mig över vardagen, för det verkligt svåra behåller jag för mig själv.

Mitt i detta, mitt i allt jag genomlevt och överlevt, finns glädjen. Det är den ständigt sjungande tonen i mitt inre, som bär genom allt och som aldrig någonsin helt försvinner. Ni ser, som sagt, kanske den glada, starka, gåpåiga, pratsamma men den glädje jag verkligen känner, den ser få av er. Den djupa, innersta glädjen, den som bär genom allt och håller vad som än händer, den visar jag sällan. Den har slagits undan som dum och banal för många gånger för att jag ska våga och vilja visa den för alla. Glädjen över att kaffekoppen känns varm och len i handen, glädjen över en solstrimma över köksbordet, över nystrukna dukar i advent, ett träd i skogen, en fågel som bryter vattenytan, stjärnorna en vinternatt, doften av nybakat bröd, en röst jag älskar, en melodi som når själen, min dotters armar om min hals - den inre lyckan över att livet alltid, även i de svåraste stunderna, har något vackert  att ge oss. Den glädjen är det som bär mig, men det är en glädje få av er sett.

Så visst är jag stark och glad, starkare och gladare än ni anar, för den verkliga styrkan och  glädjen är det få av er som ser, få av er som får se. Jag är rädd om mitt innersta, förstår ni. Det har skövlats litet för många gånger för att vem som helst ska få tillträde. Men kärnan håller även för skövling och plundring, om det skulle komma över mig igen. Mitt innersta jag klarar allt, jag är bara trött på att ständigt tvingas ställa i ordning efter alla hårt trampande stövelklackar.

Men skalet, förstår ni vänner, skalet är inte lika starkt alla dagar. Mitt innersta kommer alltid att orka, alltid bära samma styrka och glädje, men skalet är skört ibland. Som nu. Just nu vill jag be er gå försiktigt i närheten av min själ. Trampa inte fram för hårt. Låt mig få gnälla över disken, och prata litet för mycket ibland, för att jag ska få glömma det som oroar på riktigt. Jag kräver inte att ni ska lyssna på det svåra, inte att ni ska förstå eller ens bry er om det som gör mest ont, men jag önskar ni lät bli att döma mig för att jag inte alltid orkar, för att jag behöver de små andrum jag kan få. Låt mig få dem, snälla, och om ni inte kan eller vill vara aktsamma om mitt innersta, håll er då i utkanten ett slag just nu. Slå inte för hårt på det tunna skalet, för även där gör det ont, och jag behöver få hålla ihop än ett slag. Behöver. Måste. För barnets skull om inte annat. Men det är svårt just nu. Man kan kalla det jag lider av för depression om man vill, eller bara konstatera att det inte går att orka allt hur länge som helst. Namnet är inte viktigt. Det enda jag vill att ni minns är just detta - jag är skör just nu, så gå varsamt här och nu.

Nej, jag har inte glömt er som alltid funnits där, utan fördömande och utan krav. Ni som alltid haft en famn öppen och som orkat lyssna, även på tystnaden. Ni är långt borta just nu, och det är en del av problemet att avståndet mellan oss är så långt, att jag inte riktigt vågar och orkar tro att ni finns kvar. Innerst i min mitt vet jag ändå att ni alltid är med mig, precis som mina tankar och min värme finns hos er.

Och du. Är du en av dem som vågar komma närmare, sätta dig ner och vänta litet, lägga en arm om mig och bara finnas i det svåra, tillsammans med mig, då är du välkommen. Jag behöver dig.

Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.

Fattades bara...

Jag skrev visst att dottern trivs i skolan. Jag borde skrivit "trivdes". Fan! Arma lilla unge, hur mycket ska hon behöva orka med?

Och så var det dags. Igen

Var med barnet på sjukhuset idag, på ortopedtekniska för att beställa nya skor. Storlek 31 respektive 29, vilket innebär att jag har haft rätt när jag misstänkt att vänsterfoten inte växer lika fort som högerfoten. Vi fick en bra tekniker denna gång också. Överlag är ortopedteknikerna oerhört skickliga och trevliga, vilket är en stor fördel, så mycket som vi har med dem att göra. Denne hade inte träffat barnet på länge, och ville bland annat se henne gå, varefter han undersökte hennes fötter och ben noggrant.

Jodå, jag hade rätt. Där med. Det är inte bara foten som krånglar, utan hela benet, med början i höften. Dessutom hittade teknikern flera smärtande punkter både i fot och ben, där musklerna är felbelastade och överansträngda, och där senor ligger förmodligen ligger i kläm. Det intressanta är att denne tekniker gick raka vägen på precis de ställen där barnet brukar säga att det gör ont - något inte ortopeden lyckats med de senaste två åren. "Det är där man får ont med den sortens skada", menade teknikern. Då kan man ju stillsamt undra varför inte läkarna kan se och erkänna samma sak...

Teknikern undrade vad som gjordes, varför vi inte fick kontakt med barnhabiliteringen och hur planerna såg ut för framtiden när det gällde behandling. Samma frågor som jag ställt de senaste två åren, när barnet verkligen haft problem.

Så nu är det dags att ta tag i detta omigen. Hitta vägar att gå, försöka byta läkare (vilket även enligt andra läkare är omöjligt - vår förste ortoped har tydligen rätt att neka byte!), försöka komma in på barnhab och framför allt: ta reda på varför barnet har ont och vad som kan göras åt det. Det är orimligt att hon ska behöva lida, orimligt att skadan ska påverka hennes kropp som den gör, bara för att det gått prestige i frågan. Som det är idag kommer hon få skador även på det andra benet liksom på ryggen, eftersom hon felbelastar så pass mycket. Det är vansinne, komplett vansinne att detta ens ska vara en stridsfråga, särskilt när alla andra, både bekanta läkare och övrig sjukvårdspersonal ser hur barnet har det och vad som är problemet. Men de läkare barnet träffat ser det inte, och då sitter vi fast.

Mitt barn har ont. Mitt barn löper risk att få permanenta skador. Och jag kan göra så ytterst litet för att hjälpa henne. Jag vet att jag måste ta striden nu, jag vet att jag kommer göra det. Men jag vet inte var jag ska ta kraften, jag vet inte hur jag ska orka vara den stridbara samtidigt som jag ska orka vara den bästa mamma mitt barn kan få. Någonstans måste jag ta min styrka, men var? Var?

"Men du har ju valt själv"

Idag är jag trött, ledsen och arg. Eller ja, större delen av dagen har varit fantastiskt bra, har varit på släktträff och träffat synnerligen trevliga släktingar. Det är faktiskt rätt gott om dem!

Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"

Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.

Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.

Förkylt...

Visbypesten är ett känt begrepp för alla medeltidare - det där att hänga med massor av folk under en vecka, kramas, dela vattenflaskor och tja,  hm. Jag har ju vagt hört att folk gör andra närgångna övningar också... Det brukar resultera i praktförkylningar. Hittills har jag dock aldrig (peppar, peppar!) drabbats. Inte heller lajvpester brukar störa mig. Skolstartspesten däremot, den verkar vara oundviklig. Först var det barnet som hostade och var febrig några dagar, nu är det jag som snörvlar och har ont i halsen. Just precis nu tycker jag alldeles ofantligt synd om mig, mest för att vi ska på släktträff i morgon, och det känns så där spännande med ett huvud som är tungt som bly och en näsa som leker vattenkran. Barnet däremot är så där överenergiskt frisk igen, tack och lov, så idag gick hon lyckligt iväg till sin skola.

I övrigt då? Jodå, vi fick finbesöket, så nu har jag lekt körlärare i två dagar och låtit min vän köra mig både hit och dit. Idag var vi i närmaste domkyrka och tittade, och jag lurade ut den unge mannen på 90-väg. Skojigt värre! Vi besökte också Byns museum, vilket är värt ett eget kapitel någon gång. "Shurgard" fastslog vännen, vilket ju känns upplyftande för "ett unikt museum som vi ska vara stolta över" - och nej, det är som vanligt aldrig jag som är stolt... Men jo, unikt är det ju. Eländet.

Finbesöket var mycket trevligt, det tyckte både barnet och jag. Det var till och med så att barnet muttrade över hur tråkigt det var att han åkte hem, och hur mycket trevligare det var att vara en till hemma hos oss - stort för en ung dam som annars hatar att dela mamma med någon alls.

Och hur mår jag efteråt? Definitivt inte sämre, men inte heller bättre. Sömnen är urusel och jag har svårt att längta till saker. Vill liksom inget, inte på riktigt. Däremot har jag haft ett otroligt tålamod med barnet den senaste veckan, vilket förvånar mig, men samtidigt gör mig glad. När man redan mår dåligt är det inte lätt att hantera både argt barn och det egna dåliga samvetet över tålamod som tryter. Men denna vecka har det gått över förväntan.

Men trött är jag, och i grunden ganska ledsen. Ni vet, den där famnen jag efterlyst ett tag nu. Jag behöver den. Väldigt, väldigt mycket.

Öar är bra saker!

Som bekant hade jag ju en fantastisk semester på Gotland alldeles nyss, närmare bestämt på Visby medeltidsvecka. I helgen for barnet och jag till en annan, mer närbelägen ö, nämligen Visingsö, där man har en årlig medeltidsmarknad. Vi valde att denna gång stanna på ön två dagar, med en dag i Gränna dessförinnan. Det visade sig vara ett kanondrag - vi har haft en alldeles fantastisk semester. Vänner, musik tornerspel (barnets förtjusning), fint väder, mat, glass (med smak av honung/chévre!), polkagrisar, mer musik, häng vid lägerelden, gycklare (barnets förtjusning det med) och massor av annat underbart.

Allra bäst var förstås alla underbara människor, nya och gamla vänner, folk jag inte sett på ett år, och folk jag inte sett på tolv! Barnet hittade andra barn att leka med, vilket resulterade i att gästabudskvällen för vår del tog slut klockan tolv. På natten. Och hon satt i timmar och tittade på all underhållning med sina kompisar, så jag hade all tid i världen att prata med mina. Ostört.

Dessutom var folk så underbart rara att hälften varit nog - bara en så enkel sak som att vi fick "låna" två fripass till söndagen, vilket gjorde att vi kunde besöka marknad och tornerspel båda dagarna. "Jag har visst råkat tappa mitt", som en av kompisarna sade -himla praktiskt att han tappade det i min (nyinköpta!) bältesväska.

Barnet har varit saligt, allt har varit roligt och hon är numera helt med på att medeltid är världens bästa grej, medeltidskläder supercoola och att hon bara måste med till Visby nästa år - att ligga på en mantel vid en eld och lyssna på favoritmusikerna, med mamma nära och många vuxna som bryr sig, det var alldeles underbart. Och jag vet ju sedan gammalt att inget får detta barn så lyckligt som bra livemusik.

Denna helg var faktiskt mer av en vitamininjektion än Visby, kanske för att jag slapp det dåliga samvetet över att jag "överger" mitt barn för egna nöjen. Fast en liten dos skuldkänslor fick jag förstås, vid en antydan om att det hade varit bättre att stanna hemma och söka jobb än att åka på semester...

Men bortsett från den lilla bismaken, samt att en hund kissade på min mantel, har helgen varit ljuvlig och jag har åter litet kraft och glädje. Till detta ska läggas att jag nu har minst tre saker att se fram emot i närtid. I veckan kommer en av mina käraste vänner för en tvådagarsbesök, jag kommer att kunna åka med vännerna till Stockholm för att gå Tjejmilen 1 september och i mitten av september har jag fikadejt med fina Nylsa med fru och barn. Helt plötsligt ser livet mycket roligare ut.

Öar och vänner, det är vad jag behöver.

Prata på...

Jag har inget att säga, vilket i och för sig sällan brukar hindra mig från att prata på i alla fall. Men just nu känns det ovanligt trögt på kommunikationsfronten, både skriftligt och muntligt. Stamrenoveringen och kaosborgen är som det är, dvs rörigt men hanterbart. Barnets fot är också som den är, dvs sakta men säkert allt sämre, men fortfarande utan diagnos eller behandling. Livet i övrigt är också som det är, och handlar mest om att hantera ovan nämnda faktorer samt att försöka orka söka jobb och hantera sjukvård, försäkringskassa, a-kassa och arbetsförmedling på bästa sätt. Och helst med gott humör och en gnutta humor. Omgivningen uppskattar sådant mer än gnäll, nämligen, och en nöjd omgivning är lättare att hantera för en trött Trollmor.

Och stamrenoveringen kan jag ta med humor, definitivt. Diverse myndigheter likaså, för det mesta i alla fall. Men när det gäller Barnets fot och sjukvården sviker mig både humor och humör. Och därför har jag väldigt litet att säga just nu.

Ett mycket lyckligt barn

Barnet, eller som en kompis skriver, The Child Formerly Known As Trollet, har fått en idol. En sån där pop-idol. Jag kan inte påstå att jag delar hennes smak, men hon är så överförtjust att det är riktigt rart. Föremålet för hennes förtjusning är Eric Saade, och hans skivor går varma här hemma. I april ska hon till och med få gå på konsert, när han kommer till Byn. Julklapp från gudmor B - fast gudmor B kanske inte precis valde just den klappen...

Men det där räcker ju inte långt för ett litet fan. Man ska ha posters (check) och man ska helst se ut som sin idol. Här har ju Barnet det väl förspänt, Saade är ju svarthårig och brunögd. Något jag uppskattar enormt för övrigt, det är ont om sådana förebilder i såväl vardag som i böcker, film och annan barnkultur. Tidigare var det svarta håret något Barnet i bästa fall kunde stå ut med, i värsta fall var det "fult för alla andra har gult hår". Nu är det vackert, för Eric Saade ser ut så.

Nå, svart hår räcker inte, helst ska man också vara klädd som sin idol Sånt som jag trodde skulle dröja till tonåren, eller längre. (Jag har aldrig varit klädd som mina idoler, men det kanske mer beror på idolerna...) Och på skivomslagen har Eric Saade svarta byxor, vitt linne och SKINNJACKA! Säger Barnet. Jag har dålig koll. Svarta byxor äger hon, vit t-tröja också, men skinnjacka? Icke. Och den elaka mamman vägrade köpa en, med hänvisning till pris och det där att jackor blir för små. Väldigt, väldigt fort. Så mamma har sagt blankt nej. Tills idag.

Vi var på den närmaste gallerian, och skulle egentligen bara komplettera litet jox till middagen, samt se till att det blev en promenad och litet frisk luft för oss. (Rullstolen har sina poänger). Men mest för att bevisa att vi inte har råd med dyra skinnjackor och att de inte finns i pygméstorlek kikade vi runt litet. Och det fanns. En liten trevlig svart skinnjacka i rätt storlek till överkomligt pris. Trollmor tittade på sitt barn där i rullstolen. Det tappra barnet, som kämpar för att klara sin vardag och sitt liv. Det starka barnet, som fixar det. Barnet som får avstå så mycket redan: friluftsdagar, skolgympa, ridskolan, skolbiblioteket (ligger i källarplan med lååång trappa), utelek med kompisarna. Som har det smärtsamt och tufft och som är ledsen och arg över sin onda fot, men som för det mesta är samma glada unge som alltid. Så ja, det blev en skinnjacka. Jag kunde inte få mig till att säga nej. Och Barnet kramade lyckligt påsen och strålade som ett helt solsystem. En mycket lycklig liten flicka, som har en svart skinnjacka. Det var värt det!

Retro!

Vi har tittat på film här ikväll, Barnet och jag. (Barnet vägrar att gå under namnet Trollet längre, så det får bli Barnet, i god Barbro Alving-anda). Äntligen har jag hittat en efterlängtad favorit, och Barnet var ense med mig om detta var värt att pröva. Så nu är hon introducerad till den psykedeliska värld jag växte upp med, där hundar stickar tröjor till bläckfiskar, elefanter är musiker, fåglar lär spårvagnsförare att flyga och där inga problem är för svåra att lösa. Inte när professor Balthazar får fundera en stund i alla fall.