Men ändå aldrig ensam

Det finns omtanke och värme som är så oväntad att man tappar fotfästet för en kort sekund. Jag drabbades av en sådan häromdagen. Ett meddelande, från oväntat håll, med så mycket medkänsla och så stor vilja att hjälpa, att jag brast i gråt. Hjälpen personen erbjöd är mer välkommen och välbehövlig än hen kanske anar, men än mer välkommet var den oerhörda värme som strömmade emot mig i de korta raderna. "Jag vill hjälpa, vill du låta mig göra det?" var meddelandets korta sammanfattning, formulerat på ett sådant sätt att jag inte kunde göra annat än tacka och ta emot. Det hade känts fel, nästan elakt, att göra annorlunda, som att medvetet såra någon för en vänlighets skull.

Det är verklig godhet - att kunna ge på ett sätt så att mottagaren inte känner sig förminskad, utan tvärtom lyft och stärkt, och glad över att kunna ta emot gåvan. Jag önskar att jag en dag når dit där min vän är, att jag ska kunna ge med sådan enkelhet och självklarhet. Jag är glad över att få räkna henom som en vän, inte för gåvans skull, utan för att hen återigen lärt mig något viktigt om livet; att det är stort att kunna ge och att man ibland måste våga ta emot.

För det kan vara svårt att stå vid sidan och bara se på när människor i ens närhet kämpar för att inte drunkna. Då kan man vända sig om och gå, för att slippa se, slippa engagera sig, slippa ta ställning. Eller så kan man räcka ut en hand, till hjälp, till räddning. Men den drunknande har också ett val, valet att ta emot hjälp eller att slå undan den utsträckta handen och envisas med att hellre drunkna än att ta emot hjälp. 

På den senaste tiden har så många händer räckts mig, fler än jag kunnat tro och ana. Jag hoppas att jag denna gång klarat att ta dessa händer, och att mina vänner märker hur lycklig jag är för den omtanke som visats mig. Trots att de praktiska svårigheterna inte blivit mindre de senaste veckorna har min oro, rädsla och ångest inför dem minskat. Det finns händer som räcks mot mig, axlar jag kan luta mig mot, värme som  når mig från så många håll. Jag klarar detta, som jag klarat så mycket annat, det har jag vetat hela tiden. Men denna gång kämpar jag inte ensam, jag har mer stöd än jag någonsin kunnat ana. Jag är stark. Men med mina vänner nära blir jag starkare. Och inte minst, så mycket lyckligare.

Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.

Öar är bra saker!

Som bekant hade jag ju en fantastisk semester på Gotland alldeles nyss, närmare bestämt på Visby medeltidsvecka. I helgen for barnet och jag till en annan, mer närbelägen ö, nämligen Visingsö, där man har en årlig medeltidsmarknad. Vi valde att denna gång stanna på ön två dagar, med en dag i Gränna dessförinnan. Det visade sig vara ett kanondrag - vi har haft en alldeles fantastisk semester. Vänner, musik tornerspel (barnets förtjusning), fint väder, mat, glass (med smak av honung/chévre!), polkagrisar, mer musik, häng vid lägerelden, gycklare (barnets förtjusning det med) och massor av annat underbart.

Allra bäst var förstås alla underbara människor, nya och gamla vänner, folk jag inte sett på ett år, och folk jag inte sett på tolv! Barnet hittade andra barn att leka med, vilket resulterade i att gästabudskvällen för vår del tog slut klockan tolv. På natten. Och hon satt i timmar och tittade på all underhållning med sina kompisar, så jag hade all tid i världen att prata med mina. Ostört.

Dessutom var folk så underbart rara att hälften varit nog - bara en så enkel sak som att vi fick "låna" två fripass till söndagen, vilket gjorde att vi kunde besöka marknad och tornerspel båda dagarna. "Jag har visst råkat tappa mitt", som en av kompisarna sade -himla praktiskt att han tappade det i min (nyinköpta!) bältesväska.

Barnet har varit saligt, allt har varit roligt och hon är numera helt med på att medeltid är världens bästa grej, medeltidskläder supercoola och att hon bara måste med till Visby nästa år - att ligga på en mantel vid en eld och lyssna på favoritmusikerna, med mamma nära och många vuxna som bryr sig, det var alldeles underbart. Och jag vet ju sedan gammalt att inget får detta barn så lyckligt som bra livemusik.

Denna helg var faktiskt mer av en vitamininjektion än Visby, kanske för att jag slapp det dåliga samvetet över att jag "överger" mitt barn för egna nöjen. Fast en liten dos skuldkänslor fick jag förstås, vid en antydan om att det hade varit bättre att stanna hemma och söka jobb än att åka på semester...

Men bortsett från den lilla bismaken, samt att en hund kissade på min mantel, har helgen varit ljuvlig och jag har åter litet kraft och glädje. Till detta ska läggas att jag nu har minst tre saker att se fram emot i närtid. I veckan kommer en av mina käraste vänner för en tvådagarsbesök, jag kommer att kunna åka med vännerna till Stockholm för att gå Tjejmilen 1 september och i mitten av september har jag fikadejt med fina Nylsa med fru och barn. Helt plötsligt ser livet mycket roligare ut.

Öar och vänner, det är vad jag behöver.

Vardagslycka

Små enkla saker har gjort denna helg till en av de bästa jag haft i Byn sedan jag flyttade hit - ja, om man undantar de helger vi fått besök av vänner från långt borta. Men en hemmahelg, utan något särskilt, som ändå blir så fin - det är så ovanligt att jag nästan inte vill tänka på det. Jag njuter bara av att det faktiskt blev.

Fredag: Trollets klasskamrat (som för övrigt bor i samma hus, men i den lugna överdelen) var här medan pappan tränade. Ungarna lekte inne, vi fikade, vi gick ut och de lekte "Robin Hood med fotboll" (nytt och kreativt historiskt grepp!), medan jag promenerade i deras närhet. Sedan gick vi in och de fredagsmyste i soffan med en film (gissa vilken) och chips. Själv bakade jag Fyriskaka, och syster T tittade in för en fika och en massa prat. När grannpojken gått hem och Troll fått läsa upp läsläxan och spela sin enda ton på kornetten (jo, hon har börjat spela kornett!) för T, nattade jag barnet, och sedan pratade vi vidare, T och jag. Avslappnat och skönt, som det är med finaste vännerna.

Lördag: Troll var bjuden på födelsedagskalas till en annan klasskamrat, och jag var medbjuden. Kalaset, som mestadels var utomhus, avlöpte väl, och sedan vi städat upp, gick vi hem till familjen och fikade och pratade och bara var. Jag läste saga för minstingen, Troll lekte och spelade spel med de större barnen, vi satt ute i solen med kaffe och kakor och pratade om ditt och datt. Kalaset började elva, och klockan fem fick jag skynda iväg för att uträtta utlovade ärenden. Hämtade Troll vid sex, vi for hem och åt god middag vid en film. Fina samtal med käraste Rouva och andra via nätet sedan Troll somnat gott.

Söndag: Sovmorgon, mysfrukost, promenad till affären, kakbak. Troll bakade mjuk chokladkaka nästan helt själv (jag fixade de varma momenten), jag bakade kokostoppar, och sedan kom min underbara guddotter med mor hit för att fika med oss. Troll fick en mängd utrensade spel av dem, och min guddotter fick litet husgeråd av mig - stora fina lilla flickan ska flytta hemifrån! Sedan middag, och en kvällspromenad runt kvarteret innan jag läste dikt och nattade Troll.

Allt som allt en fin helg, en fantastisk helg. Människor av olika slag och olika åldrar, samtal, mycket ute, fint väder, god mat. Det har varit bra, mycket bra. Det är sådana helger jag behöver så innerligt väl. Så enkelt, så litet, och så oerhört betydelsefullt. Vardagslycka, det viktigaste av allt.

Semester för Trollmammor

Tänk er:
* Mer sammanhängande sömn på två nätter än vad man brukar få på en vecka
* Alla mål mat serverade vid bordet
* Gott vin till maten
* Inte en tallrik att diska
* Perfekt uppassning - be om en mugg te och den står på bordet så fort det bara går
* Den underbara lyxen att få vara ifred på toaletten!
* Frisk luft, grönska, sol, härliga vandringar (och en aning regn....)
* Vänner överallt, underbara vänner

Rätt gissat, Trollmor har haft lyxsemester. Inte på hotell. Inte på något lyxigt spa eller på en kryssning. I skogen. I ett tält, på en renfäll, under en mängd filtar. Med maten lagad över öppen eld (fast inte av mig, hurra, hurra!). Där toaletten är stång över grop, och där vandringarna företas med rustning och svärd i oländig terräng och på lerig mark.

För mig är detta mer semester än alla lyxhotell i världen. Att få äta enrisrökt gädda i en paviljong är mer värt än cour de filet på en restaurant. Att lägga sig på en renfäll med en mantel över ansiktet ger skönare sömn än de finaste sängar. Att klättra i moras och över hällar är bättre motion än alla gym. Och att avrättas, falskeligen anklagad för förräderi, av den man litade mest på kan vara det mest spännande och underbara som finns. Om man rollspelar. Om man är på äventyr. Om man semestrar i den bästa av världar med de bästa av människor. Om man helt enkelt gör ett nytt besök i Erborigien.