Gå varsamt, vänner

Eller: Vad jag önskar jag kunde säga till mina vänner och bekanta.

Kära ni. Ni känner mig alla, mer eller mindre väl, och sedan mer eller mindre lång tid. Ni har en bild av mig, en bild som kan vara mer eller mindre fullständig, mer eller mindre hel. Några drag har era bilder säkert gemensamt. Den pratsamma, glada, gåpåiga - visst är det henne ni känner? Den starka, envisa, den har de flesta av er också mött. Bilderna är enkla och ganska glättiga. Några av er har andra bilder - hon som gnäller över småsaker finns säkert där, liksom den där som aldrig får tummen ur och får saker gjorda. Enkla bilder, men bra att ha för att kunna sortera in mig i rätt fack.

Några av er har större bilder, mer innehållsrika hoppas jag. Kanske vågar jag tro att den vänkära, omtänksamma, snälla bilden också finns där, bilden av henne som älskar sitt barn och sina vänner. Hon som faktiskt orkar och vill bry sig om andra, hon finns också, och jag hoppas och tror att hon får vara en del av bilden. Någon av er har mött den analyserande, smarta, någon annan kanske den mycket sjuka som en gång var jag, och som fortfarande finns kvar som en skugga. Få av er har en bild från den mörkaste tiden i mitt liv, men ibland skymmer skuggan från då allt jag är och vill .

Ni har bilder, och kanske delar vi ansvaret för dem. Jag visar er en del av det som är jag, ni ser och tolkar och tyder. Det blir ofta enkla bilder, så som de flesta av oss ser våra medmänniskor. Ja, var lugna, jag har också bilder, mer eller mindre verkliga, mer eller mindre sanna, mer eller mindre förenklade. Vi skapar bilder av allt och alla vi möter, vi sorterar in i våra fack och vi tycker inte alltid om när människor förändras och skapar oreda i den värld vi så mödosamt fått ordning på.

Ja, vi har bilder, både ni och jag, och det enklaste vore väl att låta bilderna vara kvar, och bara långsamt och försiktigt förändra små detaljer. Att riva bilder itu, det är svårare. Ändå är det vad jag vill försöka här och nu.
Stark, visst är jag det. Orimligt stark. Mycket starkare än många av er anar, ni som kanske tyckt er möta henne som gnäller över småsaker och klagar på vardagen. Ja, visst gör jag det. Visst gnäller jag över förkylningar, disk och skoskav, över att barnet inte sover om nätterna och att grannarna inte heller gör det. Småsaker beklagar jag mig gärna över. Och varför? För att det är enklare så, för att det är vad de flesta klarar av att möta. Skoskav och disk - det kan man åtgärda. Och verkligheten är det få som orkar med att se, lyssna till och ta del av.
Det svåra i nuet, som min djupa oro för barnets hälsa, där det inte bara är foten som ställer till det, utan fler och mer komplicerade saker. Sådant som, om det inte åtgärdas, kommer att ge henne livslånga skador och problem, och där jag kämpar med och mot en sjukvård som i bästa fall är hjälpsam utan att hitta rätt, och i värsta fall behandlar mitt barn regelrätt illa. Där jag fortsätter kämpa, utan att ge upp och utan praktiskt stöd, samtidigt som jag måste stötta inte bara barnet, utan också andra nära, och där det aldrig finns plats eller tid för mig att visa min oro eller sorg. Där mina tårar är förbjudna, och där jag måste orka i varje enskilt andetag.

Barnets skola, som från att ha varit en källa till glädje nu bara är en molande värk i magen, när jag ser mitt barn förändras och försöker kämpa för henne, men där jag möts att ett segt, mjukt motstånd, som slår undan alla försök till kommunikation. Där jag märker hur mitt barn tar till fel metoder för att hävda sig, för att orka, och där jag med svidande hjärta måste inse att just nu, just här kan jag bara stötta, krama och lyssna, inget förändra, inget påverka. Bara finnas där, vara stark, klara att vara både mamma och vikarierande lärare i ett, ge barnet den stimulans hon inte får i skolan, försöka förklara varför skolan och klasskamraterna tycker hon är "konstig" som leker med pojkar, och varför hennes intressen och kunskaper inte är värda något i en värld som talar om att hon ska vilja sminka sig och prata kläder istället för att klättra i träd och leka deckare, och varför hennes vilja att lära sig inte är något värdefullt, utan ett fel som ska tränas bort. Och ändå kunna stötta henne i att fortsätta göra egna val, fortsätta vara nyfiken och vetgirig, fortsätta vara sig själv, och försöka få henne att känna sig värdefull och viktig, trots att skola och kamrater säger annorlunda.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, närståendes sjukdomar, egen sjukdom, och den förlamande ensamheten - det är vardag. Sådant som stör och oroar, men som aldrig får en chans att växa sig stort. Det hindras effektivt av de större problemen, men också av att skuldkänslorna för allt detta är än större. Skuldkänslor som späds på av närstående som vill verka förstående, men som varken kan eller vill förstå. Skuld över att vara en dålig mor, en dålig dotter, en dålig vän, en dålig människa. Skuld är svårt att leva med, men det går. Det också.

Också skuggorna går att leva med, de skuggor som alltid finns där, skuggor från perioder då jag inte ens haft människovärde, då jag levt i förvissningen att jag varit den värsta människa som någonsin funnits, en varelse utan existensberättigande annat än i några få arbetsuppgifter. Skuggor av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Om rädslan för den människa jag levt med - eller för dem jag tvingats möta varje dag. Där jag lärde mig att mina känslor var fula, farliga och fel, och där tårar straffades med våld, glädje med utfrysning. Om sveket från omvärlden som vägrade se, och som i många fall uppmanade till ett fortsatt liv med våld och kränkningar. Ett svek som upprepat sig genom åren, och som ofta kommit från dem som stått mig närmast.

Där finns skuggorna från sjukdom, handikapp och en smärta bortom allt förstånd. I åratal. Där jag kämpade vidare, i trots mot sjukvård och omvärld. En sjukdom som tog ifrån mig mycket av min framtid, trots att den nu är nästan utläkt, och där misstron från omgivningen var tung att bära. Och även då var min oro förbjuden, min sorg bannlyst. Andra tog ju illa vid sig, andra blev oroliga eller ledsna över min sorg och smärta, så det enklaste var att inte visa den, inte känna, inte tänka, inte störa. Det var för tungt att bära allas oro ovanpå min egen, därför stängde jag till om mina känslor, och teg för det mesta.

Och jag har orkat. Inte bara orkat resa mig upp och överleva, lämna det gamla och gå vidare, utan också orkat hantera att sveken aldrig fått en förklaring, aldrig en ursäkt, utan där de andras handlingar ofta lagts på mig. Det var ju mitt fel att de agerade som de gjorde, det var jag som bar skulden till allt, även där. Och där jag kunnat gå vidare, förlåta, förstå - men aldrig helt glömma, även om jag inget hellre önskar. Där jag orkar finnas, bry mig och stötta, även för dem som aldrig lyfte ett finger för min skull. Och där jag är fullt medveten om att samma sak skulle kunna hända om igen. Där det faktiskt händer om igen.

Så visst är jag stark. Starkast av allt i just detta att min oro, min rädsla, min sorg sällan eller aldrig får plats, knappast ens får finnas. Den bryter igenom ibland, men för det mesta anar ni den inte. Ja, jag gnäller över småsaker, därför att så få orkar höra och bry sig om det som verkligen är svårt, och då blir småsakerna min ventil, min rätt att beklaga mig över vardagen, för det verkligt svåra behåller jag för mig själv.

Mitt i detta, mitt i allt jag genomlevt och överlevt, finns glädjen. Det är den ständigt sjungande tonen i mitt inre, som bär genom allt och som aldrig någonsin helt försvinner. Ni ser, som sagt, kanske den glada, starka, gåpåiga, pratsamma men den glädje jag verkligen känner, den ser få av er. Den djupa, innersta glädjen, den som bär genom allt och håller vad som än händer, den visar jag sällan. Den har slagits undan som dum och banal för många gånger för att jag ska våga och vilja visa den för alla. Glädjen över att kaffekoppen känns varm och len i handen, glädjen över en solstrimma över köksbordet, över nystrukna dukar i advent, ett träd i skogen, en fågel som bryter vattenytan, stjärnorna en vinternatt, doften av nybakat bröd, en röst jag älskar, en melodi som når själen, min dotters armar om min hals - den inre lyckan över att livet alltid, även i de svåraste stunderna, har något vackert  att ge oss. Den glädjen är det som bär mig, men det är en glädje få av er sett.

Så visst är jag stark och glad, starkare och gladare än ni anar, för den verkliga styrkan och  glädjen är det få av er som ser, få av er som får se. Jag är rädd om mitt innersta, förstår ni. Det har skövlats litet för många gånger för att vem som helst ska få tillträde. Men kärnan håller även för skövling och plundring, om det skulle komma över mig igen. Mitt innersta jag klarar allt, jag är bara trött på att ständigt tvingas ställa i ordning efter alla hårt trampande stövelklackar.

Men skalet, förstår ni vänner, skalet är inte lika starkt alla dagar. Mitt innersta kommer alltid att orka, alltid bära samma styrka och glädje, men skalet är skört ibland. Som nu. Just nu vill jag be er gå försiktigt i närheten av min själ. Trampa inte fram för hårt. Låt mig få gnälla över disken, och prata litet för mycket ibland, för att jag ska få glömma det som oroar på riktigt. Jag kräver inte att ni ska lyssna på det svåra, inte att ni ska förstå eller ens bry er om det som gör mest ont, men jag önskar ni lät bli att döma mig för att jag inte alltid orkar, för att jag behöver de små andrum jag kan få. Låt mig få dem, snälla, och om ni inte kan eller vill vara aktsamma om mitt innersta, håll er då i utkanten ett slag just nu. Slå inte för hårt på det tunna skalet, för även där gör det ont, och jag behöver få hålla ihop än ett slag. Behöver. Måste. För barnets skull om inte annat. Men det är svårt just nu. Man kan kalla det jag lider av för depression om man vill, eller bara konstatera att det inte går att orka allt hur länge som helst. Namnet är inte viktigt. Det enda jag vill att ni minns är just detta - jag är skör just nu, så gå varsamt här och nu.

Nej, jag har inte glömt er som alltid funnits där, utan fördömande och utan krav. Ni som alltid haft en famn öppen och som orkat lyssna, även på tystnaden. Ni är långt borta just nu, och det är en del av problemet att avståndet mellan oss är så långt, att jag inte riktigt vågar och orkar tro att ni finns kvar. Innerst i min mitt vet jag ändå att ni alltid är med mig, precis som mina tankar och min värme finns hos er.

Och du. Är du en av dem som vågar komma närmare, sätta dig ner och vänta litet, lägga en arm om mig och bara finnas i det svåra, tillsammans med mig, då är du välkommen. Jag behöver dig.

Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.

Nedstämdhetsexpressen dånar vidare

Jodå, det är som jag befarade, jag är definitivt på resa till Melankolia stad. Underbara uppehåll hindrar inte färden, de ger litet vila, samt tyvärr också en sorg över att det går så fort att tappa glädjen igen. Jag orkar helt enkelt inte riktigt med vardagen, kanske för att den känns så diffus, kanske för att det känns som om jag halkat ohjälpligt efter med allt. Som om jag inte orkar ikapp, vare sig med tvätt, städning, papper eller mig själv. Kanske allra mest det sista.

Barnet är hemma med hosta och feber, vilket inte direkt underlättar att komma ikapp - det där att sätta på en ljudbok eller bra musik funkar så dåligt när hon helst vill ligga i soffan och se på film. Och mina tankar stör så mycket när jag inte har något annat som distraherar. Tänk om man kunde stänga av hjärnan litet då och då...

Men jag måste ju. I morgon får vi förhoppningsvis riktigt fint besök, och då borde det vara lätt att städa undan åtminstone. Borde. Jag får intala mig att vännen förtjänar att få se vårt hem i någorlunda ordning, det kanske funkar. Annars är jag mest trött. På nuet, på framtiden, på det mesta faktiskt. Just nu hjälper det dåligt att veta att jag innerst inne har en kärna av outsäglig glädje, ändå vet jag att det är den som bär mig genom även detta. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan, förr eller senare. Det är bara det att den vetskapen som sagt inte hjälper just idag.

Inte glad idag. Eller?

Eller jo, i grund och botten är jag ju det. Men just idag har jag en svacka. Ytterst förståeligt, vi håller på att krya på oss från en rejäl pers med magsjuka. Trollets första, faktiskt, så jag är ju innerligt tacksam att vi inte har det så här ofta. Och att vi fick hjälp att ta rätt på nedkräkta sängkläder och annat. Och vi är på bättringsvägen - precis lagom för att vi ska missa det mycket efterlängtade teaterbesöket idag... Men i alla fall i god tid för våra inplanerade utflykter nästa vecka.

Så riktigt illa är det ju inte. Det är bara den där trötthetskänslan som kommer när man varit sjuk, kombinerat med litet annan trötthet, litet oro för framtiden, litet ensamhet och ett Troll som varit på uruselt humör ett slag och visat det tydligt. Någon form av livskris modell sexåring, skulle jag tro, det är mycket tårar, mycket "jag ska flytta", mycket "du får aldrig dö" och liknande. Även det begripligt och normalt, men stundom lätt tålamodsprövande. Och samtidigt svårt, särskilt när det inte bara är ilsketårar utan genuin sorg, när gråten gäller sådant jag varken kan ändra eller trösta bort, och min underbara dotter i ren förtvivlan inte orkar med kramar och närhet. Då är det tungt, särskilt att vara ensam, att inte kunna dela oro och egen sorg, att inte själv ha en famn att gråta i.

Tack och lov vänder det ju. För Trollet och för mig. Det är inte många minuter hon vill vara ensam, snart ropar hon på mig och vill vara i min famn igen, vara nära, höra mig säga att jag lyssnar och är delaktigt och att jag älskar henne gränslöst. Då kan vi prata om det jobbiga, vara tillsammans och komma vidare. Det känns bra.

Oron för framtiden finns ju där, hela tiden. Den är inte stor, men den finns. Hittar jag någonsin ett riktigt bra jobb, helst i Uppsala? Kommer vi kunna flytta? Och när? Och framför allt, vart är det jag egentligen passar och hör hemma, på vilket jobb kommer jag innebära det där lilla extra som faktiskt gör att jag bidrar? Ibland känns vägen dit omöjligt lång.

Tack och lov vänder det ju, det också. Jag tror ju på mig, på framtiden och på mina möjligheter. Det är bara sådana här dagar det känns snårigt, svårt och tungt, dagar när jag redan är trött och sliten, av egen och Trollets sjukdom. Det får vara så, för jag vet att det vänder.

Kanske är det trots allt det viktigaste: Jag vet att det alltid vänder. Jag vet att jag kommer orka vidare och att vi klarar oss bra, Trollet och jag. Jag får vara litet småsur över ett missat teaterbesök, jag får vara trött efter sjukdomsnätter, jag får vara ledsen över Trollets sorg och den egna ensamheten, jag får vara orolig för framtiden. Och jag får längta efter det jag inte har. Innerst inne vet jag ju att jag orkar, att jag reder upp det hela och att vi har en bra framtid. Jag tillåter mig svackor, eftersom jag vet att jag alltid kommer upp ur dem.

Men det hindrar inte att jag just nu längtar efter ett Troll i balans, ett bra jobb och någon att krama.

Sunday afternoon blues

Har åter haft en underbar helg i Uppsala. Vänner jag älskar och en lugn och avkopplande tågresa hem i första klass (som SJ bjöd på, heja, heja!), och sedan en kramigt och gosigt Troll i famnen. Hon var hos mormor och morfar, självvalt, och var på födelsedagskalas och en massa annat skoj.

Så det har varit en fin helg, jag borde vara glad. Och visst är jag det. Också. Inte minst över värme och vänskap, som visat sig på så många sätt. Min nya vinterjacka (eller mina TVÅ nya jackor!), som jag fått från finaste Rouva. Fina samtal med vänner jag sällan hinner prata med tillräckligt. Många önskningar om att vi snart ska flytta oss. Och mycket annat.

Ändå sitter jag här med söndagsbluesen flödande. Det finns många orsaker. Den vanliga "nu är det över, nu dröjer det till nästa gång"-känslan, förstås. Att det mer och mer börjar störa mig att vår lägenhet, vårt hem, inte tillhör oss, utan att det alltid är något som är ändrat, joxat med, städat, flyttat osv, när jag kommer hem. Av vänlighet och välvilja, det är det som gör det så svårt. Men det bidrar ju till behovet av en snar flytt, det gör det.

Men allra mest tror jag det är känslan av vad Tove Jansson uttryckte så fint i "Vem ska trösta Knyttet?" Orden: "...lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"
För så är det ju. Att gå från soldattorpet i gnistrande snö, att sitta på tåget och se eftersmiddagsljuset över Strömmen, att se hur de tända julgranarna utanför husen lyser upp vintermörkret i de små byarna vi passar - det vill jag ju visa någon annan, dela med någon, se med fler ögon är mina. Det finns så mycket jag vill dela, så mycket jag vill låta någon annan vara en del av. Trollet när hon är med. En vän, som också kan se, kanske inte samma som jag, men se och visa mig sin värld. Och förstås, någon som är mer än en vän, någon som också är en älskad och älskande man.

Jag har varit singel länge nu. Det går bra för det mesta, jag behöver inte en partner för klara livet, jag behöver honom inte för att bli hel eller för att vara någon. Jag klarar mig bra. Jag är hel och jag är någon - jag är Trollmor. Inte bara Trollets mamma alltså, utan också ett vuxet troll i mig själv. Men jag vill dela mitt liv med någon för glädjen att få dela, för lyckan i att få se med fler ögon och för möjligheten att upptäcka nya saker. Som Skruttet säger: "Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé". Att se och dela, det längtar jag efter.

Och litet är det väl som Skruttet skriver i sin flaskpost: "... jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll..." För även om jag oftast inte är ett mycket litet Skrutt, utan en ganska stor och stark Trollmor är det ju som det står i en sång av Svenne Rubins (av alla band...): "Man känner sig litet ur spel. Inte vore det fel med nån form utan tröst". Och även trösten kan delas, ska delas. Jag är också stark och snäll, när det behövs. Och ibland är jag ett mycket ensamt Skrutt. Som längtar efter att dela. Som längtar efter att få ge, och efter att ta emot. Och som har så många vackra snäckor att visa, och som vill att du visar mig dina. Vem du nu är.

D'ä somliga dar

Så börjar en dikt av Fanny Alving, som jag tycker mycket om. Den passar ganska bra in på mitt humör just ikväll. Det är en somlig kväll, en där

"man ä så betryckt, och allt vad en gör, så gör en förryckt.
En känner sig svulten i själa och le
och arg att en nånstin vart te.
En känner sig tryckt som ginge till skrift
och en tycker att kammarn ä svart som en grift..."

Det är en "somlig kväll". Trots att dagen varit fin, trots Troll-mys, kompisar på besök, promenad på kyrkogården för att titta på alla ljus, mor och far på fika, godis och kaffe vid datorn och bra bok som väntar. "Ändå är man inte glad" för att citera "Sopor" (Tage Danielssons underbara film). En allmän Weltschmertz kanske, en mindre nedåtdip i tron att jag snart har nytt jobb, en oro för framtid och flytt, Troll och skola, ekonomi och liv. En ensamhet, mitt i allt. Känslan av att sitta vid datorn ännu en lördagskväll, när Trollet sover och hela det sociala livet finns på nätet. En längtan efter en annan sorts kvällar, med te och vänner. Längtan, oro, ensamhet - det räcker gott som förklaring på varför det är en "somlig kväll".

Och jag tillåter mig att känna så. Tillåter mig att vara ledsen, less och trött, ensam och litet arg. Det är ok, det också. Inte för att det är roligt, men för att det är viktigt. Viktigt att erkänna oron för framtiden och längtan efter en annan sorts liv. Det är jobbigt att inte veta, att bara hoppas, och att vara tvungen att välja, utan garantier för om det blir bra. Det är jobbigt att veta att jag måste utsätta mig för eventuella arbetsgivares granskningar, att inte veta säkert om det blir flytt och vad den innebär, om Trollet får en bra skola även i Uppsala, om vi får en bra bostad, eller om vi blir kvar här i en smärre evighet till. Det finns inga garantier, inte någonstans. Livet är sådant, jag vet, men jag måste inte alltid uppskatta det. Jag får vara trött, ledsen och arg. Också. För när jag varit det färdigt är det ju precis som i Fanny Alvings dikt:

"...Men så
ändå
om en stund kan dä hända
att vind kan sej vända
och himlen hon ä ändå märkvärdigt blå
och bekymren ä ändå märkvärdigt små.
Dä ä som bedrövelsen fick sej en törn
och dä börjar å ljusna i snyter och hörn.
Dä börjar å blänka,
dä ä som ett glitter
åv småskratt och fnitter,
och rätt som en sitter
så börjar en tänka:
D'ä tjyven så roligt att leva ändå!"

För det är det ju!

Humor. Eller nåt.

Vattumannen
21/1-18/2

Torsdagen handlar i första hand om romantik men nöjen kan också passa. Du är glad och utåtriktad.

______

Nu ska vi se:
Torsdag - check
Handlar - check. Mjölk, äpplen, skinka, schampo, bröd...
Romantik - joru. Om min harlequinroman får räknas.
Nöjen - jo, nöjena passade. Och passerade. Och kom i alla fall inte hit
Glad - ja, jisses, jag skrattar nästan utihjäl mig...
Utåtriktad - tja, jag är desperat efter litet sällskap. Gills det?

Jaja, man borde inte läsa horoskop. Särskilt inte i Aftonbladet. Och särskilt inte när midsommarsällskapet ringt sig sjuka. Men jag är trött på helger och helgdagskvällar. De är mycket långa ibland. Särskilt när litet Troll somnar sött vid halv nio, och resten av helgen återstår. Och när det är långt, långt, långt till nästa gång en kväll tillbringas annat än i ensamhet.

Vad är lyckan värd?

Det undrar jag varje gång. Varje gång jag tillbringat några dagar med de finaste människor jag känner, på den plats där jag hör hemma. För varje gång gör det lika ont efteråt. Lika ont att veta att nu dröjer det veckor, kanske månader, kanske ännu längre, innan jag får vara med igen. Innan jag får träffa några av dem som, näst Trollet och gammeltroll, betyder mest för mig. Veckor och månader, när jag i princip bara träffar Troll och gammeltroll utanför jobbet. Veckor, där fredag och lördag bara betyder att det är färre personer inloggade på Facebook. Veckor där ensamheten skär öppna sår i min själ.

Det gör ont i vanliga fall, men efter en så lyckad helg som den förra gör det mer ont än annars, ibland närmast outhärdligt. Det är ibland lättare att helt leva utan tillhörighet, än att få smaka den en stund, för att sedan åter vara ensam. Lättare, men inte bättre. För trots allt är lyckan, den korta men underbara, värd detta. Värd all längtan och all smärta. Värd de tårar jag alltid fäller på vägen bort från den plats där jag hör hemma, på väg till den plats där jag bor. Ni är värda detta, vänner. Var ni än finns.

Trött, tröttare, Trollmor

Helvetesvecka 1 är över. Eller ja, arbetsdelen av den. Den officiella arbetsdelen. Ärligt talat ser jag inte så där värst fram mot helgen, och inte mot nästa vecka heller. Hur det gått till fattar jag inte, men detta ser ut att vara en av de mest fullspäckade helgerna på länge.

Nuvarande arbetsplan:
Fredag kväll: Diska, baka någon mer kaka, plocka undan (och klockan är elva...)

Lördag: Frukost, slå in paket, klä Troll fin, skjutsa Troll till kalas (som börjar 10.00), åka till jobbet och röja järnet, hämta Troll, laga lunch, baka kaka, fixa tårta, stryka dukar, ha gäster, fixa middag, diska, skriva klart minst en artikel till medlemstidning, städa.

Söndag: Sovmorgon - kanske. Slå in paket, laga lunch, promenera Troll till annat kalas (inte glömma att ta med eget fikabröd till Troll), handla åt jobbet, hämta Troll, hem, ha Gammeltroll (mormor och morfar alltså) på besök, äta middag, baka till jobbet, diska...

Och sedan börjar helvetesvecka nr 2 - jobb 8.00 - 21.00 tisdag - torsdag. Och på måndag, den enda lediga kvällen är det ett styrelsemöte. Och ingen ledig fredag.
Tyst i huset? Inte så det stör... Men kalabaliken har inte tokstartat än i alla fall, det finns vissa tecken på att det inte blir så mycket sömn alls denna helg.

Nej, jag tycker inte detta är kul. Alls. Jag behöver ett nytt jobb. Jag behöver en ny bostad. Jag behöver ett nytt liv. Ganska väldigt mycket behöver jag ett nytt liv. Och just nu, ärligt talat, en famn att vila i för en stund. En kram eller två. Och tillåtelsen att släppa taget en liten, liten stund. För jag är tröttare än jag ens vågar erkänna. Allra mest på att inte ha ett enda andningshål, utöver nätet. För bloggar och facebook i all ära - det är ont om kramar här. Och ont om famnar att vila i.