Så börjar en dikt av Fanny Alving, som jag tycker mycket om. Den passar ganska bra in på mitt humör just ikväll. Det är en somlig kväll, en där
"man ä så betryckt, och allt vad en gör, så gör en förryckt.
En känner sig svulten i själa och le
och arg att en nånstin vart te.
En känner sig tryckt som ginge till skrift
och en tycker att kammarn ä svart som en grift..."
Det är en "somlig kväll". Trots att dagen varit fin, trots Troll-mys, kompisar på besök, promenad på kyrkogården för att titta på alla ljus, mor och far på fika, godis och kaffe vid datorn och bra bok som väntar. "Ändå är man inte glad" för att citera "Sopor" (Tage Danielssons underbara film). En allmän Weltschmertz kanske, en mindre nedåtdip i tron att jag snart har nytt jobb, en oro för framtid och flytt, Troll och skola, ekonomi och liv. En ensamhet, mitt i allt. Känslan av att sitta vid datorn ännu en lördagskväll, när Trollet sover och hela det sociala livet finns på nätet. En längtan efter en annan sorts kvällar, med te och vänner. Längtan, oro, ensamhet - det räcker gott som förklaring på varför det är en "somlig kväll".
Och jag tillåter mig att känna så. Tillåter mig att vara ledsen, less och trött, ensam och litet arg. Det är ok, det också. Inte för att det är roligt, men för att det är viktigt. Viktigt att erkänna oron för framtiden och längtan efter en annan sorts liv. Det är jobbigt att inte veta, att bara hoppas, och att vara tvungen att välja, utan garantier för om det blir bra. Det är jobbigt att veta att jag måste utsätta mig för eventuella arbetsgivares granskningar, att inte veta säkert om det blir flytt och vad den innebär, om Trollet får en bra skola även i Uppsala, om vi får en bra bostad, eller om vi blir kvar här i en smärre evighet till. Det finns inga garantier, inte någonstans. Livet är sådant, jag vet, men jag måste inte alltid uppskatta det. Jag får vara trött, ledsen och arg. Också. För när jag varit det färdigt är det ju precis som i Fanny Alvings dikt:
"...Men så
ändå
om en stund kan dä hända
att vind kan sej vända
och himlen hon ä ändå märkvärdigt blå
och bekymren ä ändå märkvärdigt små.
Dä ä som bedrövelsen fick sej en törn
och dä börjar å ljusna i snyter och hörn.
Dä börjar å blänka,
dä ä som ett glitter
åv småskratt och fnitter,
och rätt som en sitter
så börjar en tänka:
D'ä tjyven så roligt att leva ändå!"
2 kommentarer:
Härlig dikt. Den tar jag med mig ikväll. Är mitt uppe i en massa just nu och stundom känns det hela övermäktigt. Försöker att trösta mig med att även efter denna "monstervecka" kommer solen fortsätta gå upp. Världen snurrar vidare och jag kommer att följa med.
Så går det upp och ned. Antar att det är så det ska vara...
Ja, visst är den underbar! Ska skicka hela till dig, det är ett par rader till på den.
Skicka en kommentar