Det är min dotter ni talar om

Var och hälsade på goda vänner utanför Göteborg i helgen, och var vid ett par tillfällen nere i den lilla ortens lilla centrum. Vart jag vände mig såg jag samma affischer, de satt på brevlådor, affärsskyltar, elskåp. "Sverige åt svenskarna" stod det, och på affischen marscherade en rad blonda, blåögda töser med svenska fanor.

Jag är glad att Trollet ännu inte kan läsa mer än några ord, och att dessa ord enbart är trevliga sådana (glass t.ex.). För det går inte att komma ifrån och det finns inga omskrivningar för sanningen: I mitt knä sover just nu en liten invandrare. I statistiken och i verkligheten kommer hon alltid att vara just det, en invandrare, en svartskalle, en av "dom". Sedan spelar det ingen roll att hennes språk är svenska, att hon älskar isterband och lucia, att hon heter så svenskt man kan - hennes vackra lockiga hår är svart, hennes underbara ögon är mörkt, mörkt bruna, hennes hy är bara "nästan-vit". Ingen kan skilja henne utseendemässigt från andra mörkhåriga barn med bruna ögon. I mina ögon finns bara skönheten, i andras ögon bara främlingskapet och i någras ögon kommer hatet att tändas när de ser min vackra prinsessa.

Jag är mamma till en liten invandrare och när hon en gång själv blir mamma kommer jag att bli mormor till invandrare, för så fungerar statistiken. En gång född utanför Sveriges gränser, alltid invandrare, och dina barn med dig. Och det som stundom med ett snällare ord kallas främlingsfientlighet och som med ett tydligare ord är rasism kommer drabba min dotter och hennes barn. För de grupper som sätter upp affischer i småorternas centrum blir fler, och de blir röststarkare. De dömer ut människor för precis det som skiljer min dotter från mig: hårfärg, ögonfärg, hudfärg. De dömer ut min dotter. Och ja, det finns aktiva svenska partier som menar att adopterade skall utvisas, där det sannerligen inte handlar om "kulturbärande skillnader" och andra fraser som de något mer "anpassade" grupperna använder. Där det handlar om människovärde efter hårfärg och födelseort.

Dessa grupper växer, de hörs och de syns. Och de tillåts växa. Av etablerade partier, mitt eget inberäknat, som hoppats att de skulle gå att tiga ihjäl. Av alla som slänger ur sig klyschor på lunchrasten, om "de där invandrarna/araberna/muslimerna/svartskallarna som..." Av alla som tiger och vänder bort blicken när de möts av "Sverige åt svenskarna"-affischer. Av oss alla, vi som är vuxna, vettiga, pålästa och kunniga - och ändå så oerhört okunniga, fördomsfulla och naiva. Vi alla. Min dotters mor inte oräknad.

Men till syvende och sist är det bara en sak detta gäller: Det är min dotter ni talar om. Det är min dotter som är svartskallen, invandraren, hon som döms efter hårfärg och födelseort. Det är min dotter som mycket snart kommer kunna läsa "Sverige åt svenskarna", "Nordisk Ungdom -förena er", "Ut med svartskallarna" och andra mer eller mindre tydliga slagord. Andra mammor funderar över hur de ska förklara hur barn blir till. Vi är många mammor och pappor som funderar på hur vi ska förklara att det finns människor som inte vill att våra barn ska finnas till.

Det är min dotter ni talar om på era affischer. Min dotter och många andras döttrar och söner. Som är här av så många olika skäl. För att en mamma längtade så efter ett barn. För att en annan mamma inte såg någon utväg ur förföljelserna i ett annat land. För att en pappa mördats framför ögonen på sina barn. För att det för många år sedan var arbetskraftsbrist här och arbetslöshet där. Det finns tusentals skäl, alla lika giltiga. Det som enar oss alla är att vi är familjer som hoppats på ett bättre liv - om genom att fly, flytta eller hämta en familjemedlem från ett land långt borta spelar mindre roll. En eller flera eller alla i våra familjer är just den personen som inte finns med i slagordet "Sverige åt svenskarna". Därför kommer jag aldrig att tiga. Därför kommer jag aldrig att låta er vinna. För att det alltid är min dotter ni talar om.