Blott blått

När jag väntade på Trollet köpte jag litet småplagg, tittade på gardiner och letade vettiga barnprylar som jag kunde köpa innan jag visste vem det var jag väntade på. I 99% av affärerna fick jag frågan: "Är det en pojke eller flicka som ska ha detta?" och i alla ställde jag motfrågan: "Spelar det någon roll?" Nästan alltid fick jag då svaret "Jo, men är det en en flicka vill hon ju ha rosa, det vill _ alla_ flickor". Pojkar vill tydligen ingenting alls, utom att då möjligen slippa rosa.

Så kom Trollet, och eftersom jag själv älskar rött och hon klär i starka färger blev det en hel del rött. Men förr eller senare (förr i detta fall) lär ju små barn sig både att tala och att känna skillnad på färger. Och då stod det klart: Det finns bara en färg i Trollets värld och den färgen är blå!

Typisk dialog när vi handlar kläder:
"Tycker du den här är fin?"
"Nä, den är inte blå!"
"Nähä, men den här då?"
"JA, den är fin! Den är blå!"

Nu tittar hon mer aktivt själv och då låter det även så här: "Mamma, den klänningen är blå! Mamma, det finns en blå mössa där! Mamma, inga tröjor är blå alls".

Eller som hon för något år sedan uttryckte saken: "Jag älskar mest blå. Och ljusblå. Och mörkblå".

Rosa då? Alla tjejerna på dagis har ju rosa, och ofta bara rosa och massor av glitter, påverkar inte det Trollet? Jo, ganska ofta uttrycker hon att hon tycker om rosa, men när vi väl ska välja plagg hör jag i alla fall "Nä, mamma, jag tycker om rosa, men jag vill ha den blå, för den är mycket finare".
Jag hoppas bara att jag, om Trollet någon gång får syskon, är tuff nog att låta en lillebror välja glitterrosa. Och att jag också är tuff nog att låta även honom älska bara blått.