Jag vet, jag...

En av mina arbetskamrater har nyligen blivit inbjuden till en referensgrupp i ett projekt som under tre år ska studera och analysera varför akademiskt utbildade kvinnor flyr denna trakt. Tre år och mycket pengar ska visst pumpas in i projektet, som för all del också ska försöka hitta lösningar och stöd, så dessa kvinnor vill stanna kvar här.

Men tre år? För en bråkdel av kostnaden kan jag lugnt leverera svaret till projektet. För ser ni, som akademiskt utbildad kvinna, boende i Byn, vet jag en hel del om varför vi flyr. Och varför vi som av olika skäl stannar kvar vantrivs. Langa hit pengarna. Så jag får möjlighet att göra som alla andra kloka kvinnor: Fly fältet och bosätta mig på en ort, där det är ok att vara akademiskt utbildad, intellektuell och kvinna. Samtidigt.

Försvara sin manlighet?

Som bekant tycker Trollmor att det där med statiska könsroller är rätt daterat. För att uttrycka sig vänligt. Det tycker nu inte alla... I förra veckan skulle Trollet på utflykt med dagis. Bara de stora barnen, de som ska börja skolan till hösten, och alla tre fröknarna. De andra barnen var just denna dag utplacerade i andra grupper, och även frukosten åts med bara storbarnen kring bordet. När Trollet anlände fanns där tre andra barn, de två övriga skulle ansluta något senare. Fyra barn kring bordet, alltså, och just då två fröknar.

Samtidigt med Trollet anlände ytterligare ett barn. Med pappa. Pappan kastade en blick runt bordet, och måste blivit alldeles förskrämd. Där satt tre flickor (pappans dotter inräknad), två kvinnliga fröknar och en pojke. Och så fanns ju Trollmor där, även hon kvinna.Varvid pappan omgående vände sig till pojken och sade:
"Oj, nu får du verkligen hålla reda på flickorna så de inte springer som yra höns på utflykten".

Jag ska inte nämna vad jag tycker om pappans sätt att nedvärdera sin egen dotter. Men hur ser man på sin egen mansroll när man måste vädja till ett barn på knappa sex för att få stöd i sin manlighet? Det var så tydligt att pappan behövde vända sig till en annan man för att inte tappa sin egen mansroll, och jag kan inte tycka annat än att en sådan man borde fundera både en och två gånger över hur han ser på sig själv. Till och med innan han funderar över vilken syn han har på sitt eget barn.

Blott blått

När jag väntade på Trollet köpte jag litet småplagg, tittade på gardiner och letade vettiga barnprylar som jag kunde köpa innan jag visste vem det var jag väntade på. I 99% av affärerna fick jag frågan: "Är det en pojke eller flicka som ska ha detta?" och i alla ställde jag motfrågan: "Spelar det någon roll?" Nästan alltid fick jag då svaret "Jo, men är det en en flicka vill hon ju ha rosa, det vill _ alla_ flickor". Pojkar vill tydligen ingenting alls, utom att då möjligen slippa rosa.

Så kom Trollet, och eftersom jag själv älskar rött och hon klär i starka färger blev det en hel del rött. Men förr eller senare (förr i detta fall) lär ju små barn sig både att tala och att känna skillnad på färger. Och då stod det klart: Det finns bara en färg i Trollets värld och den färgen är blå!

Typisk dialog när vi handlar kläder:
"Tycker du den här är fin?"
"Nä, den är inte blå!"
"Nähä, men den här då?"
"JA, den är fin! Den är blå!"

Nu tittar hon mer aktivt själv och då låter det även så här: "Mamma, den klänningen är blå! Mamma, det finns en blå mössa där! Mamma, inga tröjor är blå alls".

Eller som hon för något år sedan uttryckte saken: "Jag älskar mest blå. Och ljusblå. Och mörkblå".

Rosa då? Alla tjejerna på dagis har ju rosa, och ofta bara rosa och massor av glitter, påverkar inte det Trollet? Jo, ganska ofta uttrycker hon att hon tycker om rosa, men när vi väl ska välja plagg hör jag i alla fall "Nä, mamma, jag tycker om rosa, men jag vill ha den blå, för den är mycket finare".
Jag hoppas bara att jag, om Trollet någon gång får syskon, är tuff nog att låta en lillebror välja glitterrosa. Och att jag också är tuff nog att låta även honom älska bara blått.