Det finns sådant alla talar om för en när man väntar barn - hur jobbigt det kommer att bli, hur trött man kommer att vara och hur litet egentid man får. Det finns sådant man räknar ut alldeles själv, om man är litet tänkande; som att tvättkorgen alltid kommer att vara full och att det kommer gå sönder porslin och bli allmänt kladdigt vid matbordet.
Och så finns det sådant ingen människa berättar, eller också lyssnade man inte den dan. Som t.ex:
* att mängden sand, grus, jord och lera ett barn dragit med hem efter en vecka på dagis räcker till för ett medelstort grustag. Hur det fortfarande kan finnas sand kvar i dagis sandlåda är en evig gåta.
* att strumpor är ett litet helsicke att namna, men det måste göras, eftersom barn drar av sig strumpor oavbrutet och _alla_ dagisungar har exakt likadana, så om de inte namnas har man inte ett par efter några veckor. Samma sak gäller fingervantar.
* att dagisgrinden är åkbar och att detta förr eller senare leder till katastrofer om barnet glömmer att åka och inte kommer på detta förrän i bilen hem.
* att mammas popcorn alltid är mycket godare än det egna godiset.
* att barn är svårväckta måndag - fredag, men gärna studsar upp ur sängen halv sex på lördag morgon och blåvägrar att somna om.
* att antalet gånger man som förälder kan höra samma skiva utan att bli galen är exakt tre gånger färre än vad ditt barn kommer kräva att få höra denna skiva.
Och så det viktigaste av allt, det alla glömmer att berätta: Att kärleken till detta barn är så stor och så stark att man inte förstår hur universum ska räcka till för att ge plats åt den, än mindre ens eget hjärta.
söndag 17 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar