Små barn - stor kärlek

Trollet räknar dagarna, kunde hon klockan skulle hon räkna timmar, minuter och sekunder. Hon längtar, längtar, längtar och alla samtal tenderar i att hamna på ett och ämne: Om tre veckor kommer älskade, efterlängtade bästa vännen N hem. Dagiskompisen N flyttade till Japan i höstas med mor, far och lillebror, och det har fällts många, många tårar sedan dess. N är precis på dagen en månad äldre än Trollet och de var oskiljaktiga på dagis - när Trollet varit borta sex veckor efter en operation satt töserna bokstavligen klistrade på varandra i en halvtimme första dagen. Bokstavligen - de gick omkring i en enda lång kram hela tiden.

Under detta år har de hållt kontakten, med benägen hjälp av mammor visserligen, men ändå. De har mejlat och skickat brev, och båda har längtat på var sitt håll. Det finns många som säger att barn glömmer, att det är "ur sinne, ur minne" för så här små personer, men det stämmer inte på dessa två. Jag har i och för sig aldrig trott på det där med att barn glömmer lätt, men denna trofasthet förvånar även mig. Jag trodde att bilderna åtminstone skulle blekna något för någon av dem, men det har de inte gjort. Och nu är det alltså bara tre veckor kvar innan de får träffas och leka igen. Dessutom hinner N vara med på Trollets femårskalas, det är lycka för stor för att vara sann för både N och Trollet.

Så visst är det två små töser, men deras kärlek, vänskap och trofasthet är större än den jag sett mellan många vuxna. Två små fina ungar som snart ska få leka ett slag igen med varandra. Och två mammor som kommer vara halvt döva vid det laget, efter att ha hört respektive barn tjata N, N, N samt Troll, Troll, Troll i ytterligare tre veckor.