Liten blir stor

Helt plötsligt har jag ett nytt Troll därhemma! En superstor tjej, kaxig som få, och med glugg i munnen. Tänk att en enda liten framtand kan göra sådan skillnad. Trollet har tappat de nedre framtänderna tidigare, men då dök de nya upp direkt, så det syntes egentligen aldrig. Men nu så. Igår plockade dagisfröken ut en mycket lös framtand uppe, och Troll stoltserar med en präktig glugg och tycker det är underbart att inte kunna säga "s". Helt plötsligt har jag ett stort Troll, inte det minsta av Trollmors lillpyre längre. Småbarnet är borta, och i hennes ställe finns ett nästan-skolbarn. Det är en märklig förvandling, som självklart gått successivt, men som plöstligt manifesteras i denna enda tappade tand.

Och naturligtvis i det stora steget att vi idag besökte skolan för första gången. Troll fick sin fadder tilldelad, de fikade och lekte, medan vi föräldrar fick information av kommande lärare och fritidspersonal. I höst börjar Trollet barnskolan/sexårs/förskoleklass eller vad det nu kallas på olika håll. Lilla Trollet är nu ett ganska stort Troll. Och hon längtar. Att gå tillbaka till dagis efter skolbesöket var närmast smärtsamt. Det känns bra. Skolan blir något att längta till, något som barnen känner till och har fått nosa på. Tillräckligt bekant för att det ska finnas en viss trygghet, tillräckligt nytt för att det ska vara spännande.

Vad Trollmor tycker och tänker om detta? Att livet går vidare och att det är bra. Allt har sin tid, står det i Predikaren, och så är det. Nu är snart dagis- och småbarnstiden slut för Trollet, och Trollmor är inte längre småbarnsmamma, utan mamma till ett skolbarn. Det är bra, det. Att Troll växer och att Trollmödrar växer. Så är livet. Och det är gott.