Återbruk av ord

Ibland är det bra med återbruk av gamla saker. Jag är en varm anhängare av sådant, det är billigt , det är miljövänligt, det är praktiskt. Men ibland känns det inte lika förnuftigt, inte när vi talar om återbruk av ord och känslor som man egentligen inte vill ha alls, inte ens en enda gång.
Idag är de enda ord jag behöver sådana jag skrivit förr, i januari och i juli. Så jag nöjer mig med att citera mig själv, och inse att även om livet sällan är enkelt är det i alla fall repetativt... Om det nu skulle vara en tröst.

Ord från januari: "Jag behöver ett nytt liv. Ganska väldigt mycket behöver jag ett nytt liv. Och just nu, ärligt talat, en famn att vila i för en stund. En kram eller två. Och tillåtelsen att släppa taget en liten, liten stund. För jag är tröttare än jag ens vågar erkänna. Allra mest på att inte ha ett enda andningshål, utöver nätet. För bloggar och facebook i all ära - det är ont om kramar här. Och ont om famnar att vila i".

Ord från juli: "Men åh, att få släppa taget, en liten, liten stund. Att få tillåta sig själv att falla. Att få vara trött, svag och ledsen för en stund. För att sedan orka gå vidare. Innan fallet blir för stort".

Förra helgen släppte jag taget en kort sekund dock, och en mycket kort sekund fanns där en famn. Det var skönt. Men stunden var (av skäl ingen rådde över) så kort att den mest väckte längtan efter mer. Eller kanske framför allt en insikt om hur nära det är innan fallet faktiskt blir för stort. Och om hur oerhört väl jag skulle behöva få falla.