Två korta liv

Två små barn borta. Det är sådant man som förälder knappast orkar läsa, orkar ta in. Fasan när ens barn försvinner, om än bara i ett par minuter, har nästan alla föräldrar upplevt. Den iskalla handen som verkligen kramar om hjärtat, alla skrämmande tankar som blixtsnabbt korsar hjärnan, rädslan som skapar bilder man inte vill se. Och så lättnaden, när barnet bara var några meter bort, bakom en buske, vid en annan hylla i affären eller högst upp i klätterställningen.

Men alla får inte uppleva den lättnaden. Några barn förblir borta, för alltid. Djupt vatten, en bil som svänger runt ett gathörn, ett fall från den där klätterställningen och inget blir mer detsamma. Eller värre, någon gör barnet illa, skadar det, medvetet eller i affekt. Vi vet att sådant händer, vi vet, även om vi inte vill veta. Och vi vet att denna någon inte alltid är en främling.

Två små barn borta, rapporterade medierna idag. Två små kroppar hittades i vattnet, två små pojkar blev aldrig äldre än fyra och åtta år. En mamma häktas, man misstänker att det är hon som dödat sina egna barn. Det ligger bortom allt förnuft, vi förstår inte, vi vill inte förstå, vi kan inte ta in verkligheten. Men sanningen finns där. Två små barn är döda, mördade av den som skulle skydda dem, och för ingen i deras närhet kommer livet bli sig likt, varken för den som dödat eller för de oskyldiga som stod barnen nära.

Vi vet inte mer ännu, men det hindrar inte media, bloggare och andra att spekulera, diskutera och anklaga. Det kommer bli mer sådant, och i alla upprörda kommentarer och arga inlägg kommer snart några att försvinna, glömmas bort. De första som glöms är alltid de tysta brottsoffren, de som inte bara berövas sina kära utan också ofta sin sorg. Att vara förälder, den som inte bara får veta att barnen är borta, utan att det är barnens andre förälder som dödat barnen. Att vara barnens farmor eller mormor, och stå där med den dubbla sorgen - mina barnbarn är borta och det var min son eller dotter som dödade dem. Att vara syskon till ett mördat barn och hela sitt liv undra: "Varför dödade mamma/pappa min bror, men inte mig?" Vi vet att dessa människor finns, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, barn, men vi glömmer dem fort.

Kanske för att vi inte orkar ta in deras dubbla och fruktansvärda smärta, kanske för att vi någonstans tycker att omgivningen bär skuld, trots allt. "Borde han inte förstått att frun..." "Men det var ju ändå de som fostrat sin son..." Dessa tysta och glömda brottsoffer far illa, i medias hantering, i alla upprörda diskussioner på nätet, på arbetsplatser, överallt där dessa fall diskuteras. Och de lever med en dubbel sorg vi aldrig kan förstå - sorgen över de förlorade döda, men också sorgen över den förlorade levande. Och skulden, skulden att man inte såg i tid, inte förstod, inte ingrep. Dessa offer för tragedier bortom allt förnuft, inte bara denna, utan många sådana genom åren. De glömda, de förträngda.

Men snart glöms också det viktigaste av allt - de liv som blev alldeles för korta. I detta fall två små pojkar, pojkar som var ämnade att växa upp till vuxna människor, som hade så mycket liv framför sig och så litet tid här på jorden. Vi glömmer dem, delvis för att vi inte orkar tänka på att barn kan dö, men också för att få frossa i vår avsky mot modern, mördaren. Tidningar kommer att skriva om henne, om hennes skuld, om varför, om hur. Bloggare och andra kommer spekulera, finna motiv, finna hatgrunder. Diskussionerna kommer handla om hur och när och varför, och i allt detta försvinner två små barn så lätt.

Vad tyckte de om att göra, dessa små? Vilka drömmar hade de? Vad gjorde dem arga, ledsna eller glada? Vilka var de liv som släcktes och vart skulle de ha tagit vägen, vilka skulle de blivit som vuxna män? I söndags andades de, de levde, skrattade, grät, fanns. Nu finns de bara som två små kroppar, och snart är de bortglömda. I hetsen mot mördaren försvinner offren. De blir till snaskiga sätt för kvällspressen att sälja lösnummer - att två små döda barn och deras övriga anhöriga har rätt till i alla fall en anings integritet glöms bort. Och i förlängningen glöms de, tappas bort, blir till intet eller i bästa (?) fall till ett kriminal- och socialhistoriskt "intressant fall".

Visst kan och bör man fundera över varför dessa barn, och andra, dödas av närstående, men inte för att frossa i motiv och skuld, utan för att förhindra att det händer igen. Visst är det viktigt att veta, men inte för nyfikenhetens eller hatets skull, utan för att rädda andra barn. Visst behövs visshet, inte minst för att vi vill leva i ett rättssamhälle, men vi behöver det inte för att tillfredsställa våra eventuella behov av katastrofer, tragedier och skandaler. Och mitt i sökandet efter svar finns det något vi alla borde komma ihåg:

Alldeles nyss dödades två små barn. Deras liv blev mycket korta. Kvar finns människor som älskade dem, människor som idag står med en ofattbar sorg. Kanske även mamman, vi vet inte. Det vi vet är att denna tragedi inte borde få upprepas, någon gång, någonstans. Och vi vet att två små hjärtan slutat slå. För alltid.

Så krama ditt barn. Krama andra du älskar. Säg att du älskar dem, visa att du älskar dem. Idag. Och sänd en tanke och en bön för två små korta liv och för alla dem som blev kvar med sorgen. Glöm inte barnen. Se dem, minns dem. Och se de människor som finns runt om dig. Kanske kan din blick, din hand, ditt ord vara det som gör att detta inte upprepas. Glöm inte barnen, inte dina, inte grannens, inte någons barn. Och minns två korta liv. Lika viktiga som ditt och mitt, bara så sorgligt mycket kortare. Gör dem inte till offer även för glömskan. Minns dem.

Vila i frid, barn små.