Miljövänligt

Alla vet ju att det är ytterst ovänligt mot miljön att kasta matvaror. Vilket jag varmt håller med om. Jag lagar gärna mat av rester, tar matlåda till jobbet, försöker se till att maten äts upp innan den blir för gammal och går mer på smak och lukt än på datummärkning. Trollet är matglad, som bekant, så broccoli, spenat och paprika blir sällan för gammalt här, icke heller skinka, korv, potatis osv. Men hon slarvar på vissa punkter, så ikväll gjorde jag en insats för miljön och åt upp hennes kvarglömda godis. Jag menar, ska man vara miljövänlig så ska man väl vara konsekvent och se till att inget förfars...

En timme för jorden - och en timme för själen

Varför gör man det inte oftare? Släcker ner all belysning, låter TV, dator och musikmaskiner stå avstängda och bara sitter still, i skenet från ett par stearinljus. Även i år deltog jag i Earth Hour (troligen den enda i hela området, det var inte många släckta fönster, inte...), och även i år funderade jag över varför jag inte gör sådant oftare. I år fick jag för mig att jag skulle fixa klart disken, trots att klockan var 20.30. Det gjorde jag, i skenet från några ljus. Det var oväntat mysigt, och det kändes lättare att fokusera på uppgiften än det brukar - det blev inget "ska bara kolla/sätta på/ordna". Det var jag och disken, och det var faktiskt inte riktigt lika tråkigt som annars. Nyhetens behag kanske, eller var det rent av detta att jag faktiskt gjorde uppgiften klar?

Sedan satte jag mig med en kopp te (kokade vattnet i vattenkokare precis innan jag släckte ner), fyra ljus och en bok. Återigen fanns inget annat att fastna i, förvillas av, störas av (ja, jo, grannarna förstås, men det är ju en konstant faktor i mitt liv). Jag satt. Läste. Drack mitt te. Åt litet småplock. Hade det bra. Gjorde inte sjutton andra grejer samtidigt. Bara satt. Och det var skönt.

Jag vet inte om Earth Hour gör så mycket för klimatet och miljön, egentligen. Kanske är det bara, som många säger, ett jippo som ska döva folks dåliga samvete. Det spelar rätt liten roll för mig. Jag fick en timme i ro, en timme jag oerhört sällan tar mig annars. Oftast försöker jag göra mycket samtidigt, sitter jag med en bok finns det alltid litet pyssel och syssel att ägna sig åt. Men den här timmen kan jag ju inte med att tända lampor och starta tvättmaskinen. Det blir en timme för jorden, och en timme för själen på samma gång. Undrar om jag i år ska låta den timmen komma oftare? Jag hoppas det. Jorden mår inte bra av energislösande. Men det gör inte själen heller.

Gorillor, torsk och logik

När bergsgorillor hotas av utrotning i Rwanda skriker vi högt i Europa och tycker att rwandierna är dumma som inte inser att världen behöver gorillor. Som för rwandierna är skadedjur som förstör deras skördar, och som dessutom går att äta - i ett land där försörjningsmöjligheterna är små, där varje skörd räknas och där infrastrukturen ser ut som den gör.

När torsken hotas av utfiskning här hemma i Östersjön skriker vi också högt. För att vi ogillar larmrapporterna, för att ingen minsann ska komma och säga att vi ska avstå från VÅR torsk, och Gud nåde om EU eller annat utomstående instans skulle ha några åsikter om hur VI bedriver VÅRT fiske. För alla andra länder är mycket värre, och det finns minsann torsk så det räcker och dessutom vill jag ha min mat som jag är van. I ett land där det finns rikligt med alternativa födoämnen, av alla de slag, inte minst andra goda fiskar. Och där för övrigt ytterst få ens kan laga god torsk (men det är litet utom ämnet...)

Alltså: jag kan köpa att man inte alls bryr sig om miljön, även om jag tycker det är korkat. Jag kan acceptera att man inte tror på miljölarm, utrotningshot eller på betydelsen av ett varierat djur- och växtliv. Absolut. Jag kan acceptera att man tycker rätt mycket, faktiskt. Men i helsicke att jag kan acceptera denna fatala brist på logik! För tycker jag att bergsgorillor i Rwanda ska skyddas mot utrotning då får jag också acceptera att reglerna gäller även för mig - skyddsvärda djur ska vi inte jaga, fånga eller äta någonsin. Anser jag dock att vi minsann ska få göra som vi vill och att larmen om utfiskade vatten är överdrivna - då ska rwandierna få skjuta sin bergsgorillor i fred för världsopinionen. För det kan väl inte vara så att det i första hand inte är logiken som brister hos oss? Att det inte handlar om djurens värde utan om människors? Att vi har rätt att kritisera rwandier, men att ingen har rätt att kritisera oss svenskar/nordeuropeer? Då är det inte logikbrist, utan något mycket värre.