Att göra sig själv besviken

Här har varit mycket nu, med Barnets fot och stamrenovering och en massa annat. Under några veckor gav jag upp mitt "äta nyttigare-projekt", men beslöt att efter påskhelgen skulle här kämpas vidare. Det har gått över förväntan bra, trots bakslag när det gäller både fot och renovering och en massa annat trassel. Inte ens den kväll då jag var som mest stressad, arg och ledsen rörde jag chokladen. Och då har vi ändå närmare två kilo här hemma...

Ikväll insåg jag att det verkligen fanns utrymme för litet extra gott. Precis vad som helst lovade jag mig själv, så länge det var något jag var verkligt sugen på. Och här finns att välja på. Ost i massor. Choklad, som sagt. Glass av alla sorter, inklusive äkta gräddglass från Österhagen (grädde, ägg, socker och äkta smaktillsats - bär, saffran, äkta vaniljstång osv...). Saffransbullar. Smågodis. Gott bröd. Massa mumsigt, således. Så, det enda som gällde var att komma på vad jag verkligen, verkligen ville ha.

Och vad var det? Havreflingor. Grova havreflakes med mjölk, och en gnutta (två kryddmått typ) farinsocker. Med alla dessa ljuvligheter ville jag alltså käka flingor! Jag är grymt besviken på mig själv!

Ibland har man tur

Nattens sömn: 4-5 timmar, mycket upphackat.

Dagens måltider:
7.15 - en liten skål specialflingor, te.
10.00 - två polarkakor med lätta (raid i jobbkylen), kaffe
13.00 - äpple
14.00 - två polarkakor med lätta (vi har en trist jobbkyl!)
15.30 - kaffe, en halv restkaka från arbetskamratens kurs, kursdeltagarna var färre än kakorna
17.30 - dubbelfralla med ostkräm, rest från arbetskamratens kurs, se ovan.

Flingorna åts vid köksbordet hemma, polarkakorna stående, äpplet i bilen, kakan faktiskt vid jobbets fikabord och ostfrallan vid datorn. Nu står jag mig säkert de tre-fyra timmar det är kvar tills jag är hemma. Om jag knycker en banan som blev över från arbetskamratens kurs.

Har jag inte en nedrans tur? Att jag varken tror på GI-metoden eller LCHF-dieter eller andra kostpåfund alltså. Eller på det faktum att kroppen behöver mat, sömn och motion för att fungera...

(Och jo, jag hade med mat till jobbet. Hann bara inte äta den).

Miljövänligt

Alla vet ju att det är ytterst ovänligt mot miljön att kasta matvaror. Vilket jag varmt håller med om. Jag lagar gärna mat av rester, tar matlåda till jobbet, försöker se till att maten äts upp innan den blir för gammal och går mer på smak och lukt än på datummärkning. Trollet är matglad, som bekant, så broccoli, spenat och paprika blir sällan för gammalt här, icke heller skinka, korv, potatis osv. Men hon slarvar på vissa punkter, så ikväll gjorde jag en insats för miljön och åt upp hennes kvarglömda godis. Jag menar, ska man vara miljövänlig så ska man väl vara konsekvent och se till att inget förfars...

Matdialog i Trollfamiljen

Jag vet inte om det tillhör vanligheterna i barnfamiljer, men så här gick dialogen i kväll:
Troll: "Det luktar broccoli".
Trollmor: "Ja, det beror på att jag har kokat broccoli".
Troll: "Jippie!!!"

Varvid det rara barnet skyndade sig till bords, serverade sig en rejäl portion och utbrast:
"Mjuka och saltiga, precis som jag vill ha!"
Sedan åt ungen broccoli. Och potatis och lax. Och mer broccoli. Varvid Trollmor viskade ett tyst "jippie", hon också. Trots att broccolin faktiskt blev en aning överkokt...

Bortskämd!

Då och då talas det om vikten att inte skämma bort sitt barn när det gäller mat. Inte laga särskilda rätter, duka fram och duka av, muta med glass och andra påfund föräldrar kan ta till när de små blåvägrar precis allt som ställs fram. I Trollfamiljen är vissa dock bortskämda när det gäller mat. Grymt bortskämda. Nej, inte Trollet. Trollmor. Trollmor är den mest mat-bortskämda föräldern i detta land. I dag serverades en enkel älgskavsgryta (älgskav, lök, vitlök, svamp, havregrädde, kryddor) med kokt potatis och råa morotsbitar. Gott, men inte märkvärdigt.

Trollet åt och åt och åt, och utbrast slutligen: "Mamma, det var nog det godaste jag någonsin ätit!" (Har jag sagt att hon är verbal, det lilla livet?) Och det hade ju varit enormt smickrande, från vem som helst. Men så utbrister Trollet ofta, om inte varje vecka, så nästan. Och i stort sett dagligen kommer det en kommentar om hur god maten är, och att det är mycket godare hemma än på dagis. Men ungen äter på dagis också. Och hos mormor och morfar. Hon tycker helt enkelt om mat, vällagad mat, med mycket smak. Det har hon alltid gjort, i alla fall sedan hon slutade skratta högt åt potatisen - det var mycket konstig mat tyckte ett nyfått troll.
Kan tilläggas att Trollet däremot inte uppskattar menlös mat, eller s.k barnmat. Mat ska smaka. Och visst, det finns saker hon inte äter. Och sådant hon inte äter mycket av. Men det mesta är bara gott.

Då är det ju inte svårt att laga mat. När nästan allt som sätts fram smakar bra, och uppskattas. Då blir man som förälder gränslöst bortskämd. Och jag kan ärligt talat leva med det!

Saker jag längtar efter

Eftersom jag ändå sitter här och tjurar och tycker livet är småsunkigt (migrän och inga pengar och litet allmän trötthet) kan jag lika gärna tjura i skrift. Eller åtminstone skriva ned saker jag längtar massor efter. Inte i någon sorts turordning, men i alla fall...

* Kvällssällskap
* Pizza
* Mjölk till maten
* Mer pengar
* Lasagne
* Kyssar
* Tomatsoppa
* Ost, ost, ost
* Våfflor
* Pannkaka (med massor av hemlagad lingonsylt)
* Sex
* Stekta ägg
* Chili con carne
* Grädde
* En ny lägenhet - eller nya grannar
* Ett nytt huvud
* Hela tänder
* Ohemula mängder godis
* En ny garderob med bara snygga kläder
* Massage - nacke och fötter skriker efter det

Och nej, det är inte särdeles jättesynd om mig, jag är mest tjurig. Och det är ingen större uppoffring att aldrig ha mat med mjölk, ägg eller tomat hemma, för att minimera riskerna att det blir fel mat (och få ett ledset Troll som också vill ha mjölk, ost och stekta ägg). Rent tekniskt skulle jag väl kunna laga maten till bara mig, men det är ärligt talat inte värt det. Med bristen på pengar äts rätterna inte heller ute, och det är ju litet tristare, men överlevnadsbart. En del av ovanstående löser sig säkert med tiden, som ny lägenhet och hela tänder, och tja, i det stora hela tycker jag livet är rätt ok även som det ser ut just nu.

Men det är klart, om det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att erbjuda något av det uppräknade vid tillfälle kommer jag ju inte att säga nej. Fast... I vissa fall kommer jag nog att vara mer noggrann med vem som erbjuder det efterlängtade. Jag menar - illa lagade pannkakor är ju ingen höjdare...

"Litet skadar väl inte"

Trollets mormor tål inte mjölkprotein. Trollet själv har nyligen visat sig vara allergisk mot både mjölkprotein och ägg och troligen mot något mer. Flera vänner, till mig och till Trollet, har celiaki och tål alltså inte gluten. Andra vänner är laktosintoleranta eller rent av laktosallergiska. En kompis är allergisk mot i princip allt som går att vara allergisk mot - och litet till. Paprika, tomat, citrus och nötter är andra saker vi måste vara försiktiga med i bekantskapskretsen. En och annan diabetiker finns det också förstås.

För mig är detta så naturligt att jag knappt tänker på det. Jag läser innehållsförteckningar och funderar mycket över vad vetemjölet gör i glassen, mjölkproteinet i buljongtärningarna och varför godiset är komplementsötat med laktos. Och diverse andra frågor, som uppkommer när man verkligen studerar vad livsmedelsproducenterna pillar i sina matvaror. Men som sagt, det är naturligt och rätt enkelt att laga mat utan diverse allergener. Visst finns det saker man får avstå från helt när man har dubbla allergier som Trollet eller när man bjuder på mat som ska ätas av många med helt motsatta matproblem.

Men som sagt, svårt är det inte. Smör, glass och ost innehåller mjölk. Bröd, såsredningar och kakor innehåller mjöl. Nötter är nötter och tomat är tomat. Typ. Kan man tro i alla fall...
Stundom vill någon i denna grupp äta ute, fika kanske eller äta en god middag. Man frågar då personalen om de har mjölkfritt, tex. "Joho då, det har vi", säger servitrisen glatt. Van som man är frågar man då stillsamt vad köttet är stekt i. "Smör förstås!", svarar servitrisen lika glatt. Och när man då, lika stillsamt påpekar att maten alltså inte är mjökfri kommer det förvånat "Men smör har väl inget med mjölk att göra?"

Andra, mycket autentiska, kommentarer är:
* "Äsch, om han inte ser mjölet/sockret/mjölken märker han det inte".
* "Men det går väl lika bra med sockerfritt om vi inte har glutenfritt?"
* "Doktorn märker säkert inte om du tar litet grädde för en gångs skull".
* "Jag säger att det är vad folk frågar om, gästerna ska inte lägga sig i vad jag har i min mat" (Kock och restaurantägare)
* "Men det är inte tomat i stroganoffen, det är ketchup". (Sagt på barnmedicin, av en sköterska)
och så den klassiska
* "Litet skadar säkert inte".

På Trollets dagis tycker man "inte det är så noga, hon har ju ätit sådan mat förr", och "det är ju så mycket att hålla reda på" (två barn, varav en gluten, en ägg och mjölk...)

Jo, litet skadar. I vissa fall kan litet innebära risk för livet, i andra fall "bara" flera dagars magsmärtor, diarréer, svåra eksem eller andra allergiska reaktioner. Och även om en person tidigare tålt eller i alla fall uthärdat ett ämne innebär det inte att det är fritt fram efter att allergien väl debuterat eller upptäckts.

Det mest fascinerade och skrämmande är att dessa kommentarer oftast kommer från folk som borde veta mycket bättre. Utbildade kockar. Sjuksköterskor på barnmedicin. Dagispersonal med ansvar för barns välbefinnande. Matbespisningspersonal i skolan. Människor som åtminstone någon gång under sin utbilding eller sitt yrkesverksamma liv måste hört talas om allergier kopplade till mat. Människor som borde ha uppfattat att man gör bröd av mjöl och smör av mjölk. Och framför allt: Människor som borde respektera att jag, som allergiker eller som förälder till en allergiker, vet vad jag eller mitt barn tål och inte tål.

För det är till 99% där det brister - i respekten. Och det är också det som gör mig mest arg och ledsen. Inte felen i sig, utan den totala bristen på respekt för hur min dotter och andra nära och kära mår. För litet skadar. Skadar på fler sätt än de rent fysiska. Det skadar min tillit till dagis, till restauranten jag annars gillar, till sjukvårdens kunnande även i andra frågor än om ketchup görs av tomater. Det skadar min respekt för andras yrkeskunnande och kompentens. Det skadar relationer. Kanske är det den mest allvarliga aspekten på problemet.

Grönt är gott!

Det där med grönsaker ska ju vara ett evigt trassel i barnfamiljer. Barn gillar inte grönsaker är det eviga utropet, och som så mycket annat är det påståendet rätt självuppfyllande, har jag kommit på. Jag gillar själv det mesta i grönsaksväg, så det kändes från början rätt naturligt att Trollet skulle äta som jag. Men när min basvara tomat föll bort pga överkänslighet tappade jag fantasin. Jag upptäckte nämligen att nittio procent av mina grönsaker serverades i grytor, röror och annat hopgyttrat, där en gnutta tomat eller chilipulver eller annat rött var avgörande för smaken. Så under en period tyckte även jag att det där med grönsaker var rätt tradigt - ärter och majs blev det mest...

Men så kom jag på det lilla knepet, som jag gärna delar med mig av. Ja, eller knepen då. Som i alla fall har funkat himla bra för oss.

1) Utnyttja barnets hunger.
När är de flesta barn hungriga? När maten lagas och det är minst 20 minuter tills den är klar. Så precis när jag satt på potatisen skrapar jag en morot eller skivar ett päron (frukt är också bra) och lägger i en skål som placeras på trollvänlig plats. Då försvinner innehållet på nolltid. Dessutom minskas gnället och tjatet, vilket är rätt skönt för en mamma... Annat gott är blomkål, ärter, minimajs. Och nej, det påverkar inte aptiten vid måltiden, snarare tvärtom, eftersom barnet är lugnare och nöjdare äter det oftast bättre.

2) Koka inte sönder grönsakerna!
Frysta grönsaker är guld värt, men poängen med dem är att de redan är färdiglagade! Ärter och majs behöver inte koka alls, det räcker med att koka upp vatten i vattenkokaren, hälla över grönsakerna och låta stå i ett par minuter. Morötter, blomkål och broccoli kokas upp, sedan tar man grytan av spisen, låter stå någon minut och häller sedan av. Ungar gillar den fasta konsistensen mycket bättre än grönsaksmoset.

3) Grönsaker till maten kan vara jobbigt och tråkigt.
Här finns nu kött, potatis, sås. Varmt och gott. Varför ska jag då pilla med grönsaker, tycks Trollet mena, och många ungar med henne. Servera frukt och grönt dels när maten lagas, dels som mellanmål, då har barnet mycket mer ro att äta det gröna. Och servera i bitar - ett helt äpple är JÄTTESTORT för en treåring, i bitar slinker det ofta ner ett äpple, ett halvt päron och några skivor banan.

4) Ta inte för givet att du vet vad barn gillar.
Ok, du älskade morot som barn och brorsan åt bara gurka, men ditt barn kanske älskar blomkål, broccoli eller spenat. Trollet gillar alla tre, fast på broccolin äter hon bara stjälkarna - knepigt.

5) Ät själv.
Att småäta grönsaker när maten lagas är bra av två skäl. Barnet ser att du äter och gör likadant. Du själv blir lagom mätt i magen och kastar inte i dig en massa mat "bara för att" eller för att du är för hungrig för att känna stoppet. Ett viktminskningstips helt enkelt. Och att skiva upp massa frukt och grönt till mellanmålet är en höjdare även för vuxna.

Så, nu har jag varit så där präktig som bara jag kan vara. ;-)