Här har varit mycket nu, med Barnets fot och stamrenovering och en massa annat. Under några veckor gav jag upp mitt "äta nyttigare-projekt", men beslöt att efter påskhelgen skulle här kämpas vidare. Det har gått över förväntan bra, trots bakslag när det gäller både fot och renovering och en massa annat trassel. Inte ens den kväll då jag var som mest stressad, arg och ledsen rörde jag chokladen. Och då har vi ändå närmare två kilo här hemma...
Ikväll insåg jag att det verkligen fanns utrymme för litet extra gott. Precis vad som helst lovade jag mig själv, så länge det var något jag var verkligt sugen på. Och här finns att välja på. Ost i massor. Choklad, som sagt. Glass av alla sorter, inklusive äkta gräddglass från Österhagen (grädde, ägg, socker och äkta smaktillsats - bär, saffran, äkta vaniljstång osv...). Saffransbullar. Smågodis. Gott bröd. Massa mumsigt, således. Så, det enda som gällde var att komma på vad jag verkligen, verkligen ville ha.
Och vad var det? Havreflingor. Grova havreflakes med mjölk, och en gnutta (två kryddmått typ) farinsocker. Med alla dessa ljuvligheter ville jag alltså käka flingor! Jag är grymt besviken på mig själv!
Visar inlägg med etikett hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hälsa. Visa alla inlägg
måndag 16 april 2012
onsdag 21 mars 2012
Å andra sidan...
Barnet var på kören ikväll, och som vanligt passade jag på att ta en promenad. Denna gång mer målinriktat än vanligt, jag snörde på mig alldeles riktiga "sådana-där-skor-som-hette-gympadojor-förr", dvs någon sorts löparskor, som inte heter löparskor, men som man ska kunna gå fort i på asfalt och springa i också. Om man vill. Sådana skor, alltså.
Målet var att komma upp i puls litet, och det gjorde jag faktiskt. Och i steg - 20 000 steg får väl räknas som ett bra dagsresultat. Tjejgänget har nämligen fått för sig att vi ska ta oss runt Tjejmilen i höst, springande för en del, gående för andra - dvs för mig.
Jag hamnade efter en kort stund på kullarna bakom min gamla gymnasieskola, och konstaterade att just där har jag inte satt min fot sedan studenten. Det var en tid sedan... Jag konstaterade en del andra saker också, där jag gick:
1) Jag kan inte springa, kommer förmodligen aldrig kunna göra det igen, mer än några få steg i taget. Vänsterbenet håller inte, löpning triggar gamla nervskador från förr. Men å andra sidan: För tio år sedan trodde ingen, inte jag själv heller, att jag någonsin mer skulle kunna gå. Det kan jag. Jag kan gå långt och fort och mår bra av det. Då spelar det ingen roll om jag kan springa eller ej - jag kan ju gå!
2) Det är 29 år sedan jag tog mig runt på de där stigarna senast. Jag är alltså 29 år äldre, det är rätt mycket det. (Och för säkerhets skull tillägger jag att jag minsann var en mycket ung student - 17 år! Så jag är inte alls så gammal som jag kunde ha varit. Om jag varit 19 år för 29 år sedan alltså. Viktigt att påpeka. Eller inte...) Men som sagt 29 år äldre och faktiskt medelålders, håhå jaja. Å andra sidan - jag mår inte det minsta illa av min ålder. Jag är fortfarande jag, jag har vänner i alla åldrar och storlekar, och jag har ju levt de flesta av de där 29 åren (jag gör avdrag för vissa år, då jag egentligen inte levde alls, jag knappt existerade). Det har varit innehållsrika år, på gott och på ont. Och det är faktiskt pin livat att vara just medelålders och 46 år - så mycket som inte längre oroar, så mycket som bara får vara och som jag tar med en klackspark- Det känns bra att vara jag, i den ålder som jag har. Då spelar det mycket liten roll om det gått fem eller tio eller 29 år sedan studenten - det är inte antalet år som räknas, utan livet i dem!
3) Jag är inte bara äldre nu, jag är tyngre också. Tio kilo tyngre än senast. Men å andra sidan är det inte mer än ett halvår sedan jag var betydligt tyngre än så - 16 kilo har redan trillat av, och några till ska bort. Jag kommer inte ner till min sjuttonårsvikt, men det är inte heller meningen, jag ska bara ner till en behaglig nivå, passande för mig i dag. Och jag trivs i min kropp! Det gjorde jag faktiskt med de där 16 extra kilona också, jag har alltid trivts i mig. Jag har inga behov av att vara smal för att andra ska tycka jag ser bra ut, och än mindre för att jag själv ska göra det. Viktminskningen handlade först och främst om att komma i älsklingsklänningen igen, och sedan om att få ett hälsosamt BMI. Min kropp är fin, oavsett om den väger 90 eller 70 kilo. Då spelar det ingen roll att jag fortfarande kanske egentligen väger för mycket. Kroppen funkar, jag funkar, klänningen passar, och jag är nöjd med mig själv.
Det är rätt skönt att hitta litet "å andra sidan", när man funderar.
Målet var att komma upp i puls litet, och det gjorde jag faktiskt. Och i steg - 20 000 steg får väl räknas som ett bra dagsresultat. Tjejgänget har nämligen fått för sig att vi ska ta oss runt Tjejmilen i höst, springande för en del, gående för andra - dvs för mig.
Jag hamnade efter en kort stund på kullarna bakom min gamla gymnasieskola, och konstaterade att just där har jag inte satt min fot sedan studenten. Det var en tid sedan... Jag konstaterade en del andra saker också, där jag gick:
1) Jag kan inte springa, kommer förmodligen aldrig kunna göra det igen, mer än några få steg i taget. Vänsterbenet håller inte, löpning triggar gamla nervskador från förr. Men å andra sidan: För tio år sedan trodde ingen, inte jag själv heller, att jag någonsin mer skulle kunna gå. Det kan jag. Jag kan gå långt och fort och mår bra av det. Då spelar det ingen roll om jag kan springa eller ej - jag kan ju gå!
2) Det är 29 år sedan jag tog mig runt på de där stigarna senast. Jag är alltså 29 år äldre, det är rätt mycket det. (Och för säkerhets skull tillägger jag att jag minsann var en mycket ung student - 17 år! Så jag är inte alls så gammal som jag kunde ha varit. Om jag varit 19 år för 29 år sedan alltså. Viktigt att påpeka. Eller inte...) Men som sagt 29 år äldre och faktiskt medelålders, håhå jaja. Å andra sidan - jag mår inte det minsta illa av min ålder. Jag är fortfarande jag, jag har vänner i alla åldrar och storlekar, och jag har ju levt de flesta av de där 29 åren (jag gör avdrag för vissa år, då jag egentligen inte levde alls, jag knappt existerade). Det har varit innehållsrika år, på gott och på ont. Och det är faktiskt pin livat att vara just medelålders och 46 år - så mycket som inte längre oroar, så mycket som bara får vara och som jag tar med en klackspark- Det känns bra att vara jag, i den ålder som jag har. Då spelar det mycket liten roll om det gått fem eller tio eller 29 år sedan studenten - det är inte antalet år som räknas, utan livet i dem!
3) Jag är inte bara äldre nu, jag är tyngre också. Tio kilo tyngre än senast. Men å andra sidan är det inte mer än ett halvår sedan jag var betydligt tyngre än så - 16 kilo har redan trillat av, och några till ska bort. Jag kommer inte ner till min sjuttonårsvikt, men det är inte heller meningen, jag ska bara ner till en behaglig nivå, passande för mig i dag. Och jag trivs i min kropp! Det gjorde jag faktiskt med de där 16 extra kilona också, jag har alltid trivts i mig. Jag har inga behov av att vara smal för att andra ska tycka jag ser bra ut, och än mindre för att jag själv ska göra det. Viktminskningen handlade först och främst om att komma i älsklingsklänningen igen, och sedan om att få ett hälsosamt BMI. Min kropp är fin, oavsett om den väger 90 eller 70 kilo. Då spelar det ingen roll att jag fortfarande kanske egentligen väger för mycket. Kroppen funkar, jag funkar, klänningen passar, och jag är nöjd med mig själv.
Det är rätt skönt att hitta litet "å andra sidan", när man funderar.
onsdag 29 februari 2012
Då - och nu
Det står en rullstol i hallen. Ett par kryckor står lutade mot soffan. Som för tio år sedan ungefär. Rullstol, kryckor, arbetsterapeut, läkare, undersökningar och en evig strid för att få den hjälp som behövs. Jag känner igen det, jag har varit här förut. Ändå är det så annorlunda, nu mot då.
Då var hjälpmedlen mina, och striden gällde min hälsa, rätten till en diagnos och möjligheten till behandling. Det var en tuff tid, och trots många goda vänner, en mycket ensam tid.
Nu är hjälpmedlen Barnets, och striden gäller henne. Det är hon som behöver rullstolen, och det är hon som ännu vare sig fått diagnos eller behandling. Det är en tuff tid, och trots många goda vänner, en ensam tid.
Det finns som sagt likheter, men det finns också skillnader. Den största skillnaden ligger i vem som drabbas om jag inte orkar slåss. Då slogs jag för mig själv, och om jag tappade kraft ett tag blev bara jag lidande. Nu slåss jag, i motvind och uppförsbacke, för mitt barn, och krafterna måste räcka. Måste, annars drabbas bara hon.
Jag är glad att jag har min erfarenhet av sjukvård och hjälpmedel. Jag kan hantera rullstolen, jag vet hur man kör den, har minnet i min egen kropp. Därför kan jag lära min sjuåring att hantera sin stol, trots att hon har fått fel - en vuxenstol, som är otymplig och tung, och där hon sitter illa på alla sätt. En ny kommer på tisdag, men hade jag inte vetat vad jag vet, och kunnat kämpa för det hade hon fått nöja sig med denna. Arbetsterapeuten tyckte det räckte att "ni kan köra omkring med henne" - som om hon vore ett paket, eller ett spädbarn. Tack vare att jag vet det jag vet kunde jag säga ifrån att stolen var till för henne, att det var hennes rörelsefrihet och självständighet som var det viktiga. Utan mina erfarenheter hade jag varit sämre rustad, nu vet jag och det är jag tacksam för.
Jag har de erfarenheter och den kunskap jag saknade för tio år sedan, det är en viktig skillnad. Men jag har också andra erfarenheter, andra minnen. Sådana som gör det svårare. Jag minns att folk jag mötte på stan, i affärer och sociala sammanhang, behandlade mig annorlunda med stol än utan. De talade till mig som om jag var förståndshandikappad, eller talade inte till mig alls. Och det gjorde ont ibland, särskilt när jag redan var trött och sliten av smärta och kamp. Folks förstulna eller öppet stirrande blickar, viskningar och klumpiga kommentarer - ibland orkar man med dem, ibland skär de som knivar.
Idag var vi och handlade, Barnet och jag. Hon i sin klumpiga rullstol, som hon kämpade för att kunna köra. Tappra, envisa, underbara unge! Vi köpte glass för att fira vårvädret, och när hon ska beställa sin glass hör jag det. Av en expedit vi handlat av förut, tillräckligt många gånger för att jag ska känna igen henne, men inte så många att hon känner igen oss. Tonfallet, de tydligt och långsamt uttalade orden, oförmågan att lyssna på vad personen i rullstolen säger. Mitt i samtalet "glömde" hon sig, pratade som vanligt. Så kastade hon en ny blick på barnet i stolen, och rösten förändrades, blev långsam och konstlad.
Barn tittar på det som är annorlunda, det är inte konstigt. Men det är ändå inte helt lätt att se hur ens eget barn förvånat konstaterar att det står andra barn och tokstirrar på henne. Kanske borde jag sagt något till de andra barnen, något enkelt och avväpnande - jag kan det, i vanliga fall. Nu kunde jag med nöd och näppe hålla min röst lugn och glad när jag pratade med mitt eget barn.
Säkert är jag mer känslig, mer hudlös, för att jag vet hur det var, hur det kändes. Säkert gör det ondare för att jag inte just nu på något vis kan hjälpa mitt eget barn. Jag jagar läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jag bär, stöttar och uppmuntrar. Jag finns där, och jag tar striden. Hela tiden. Men jag kan inte hjälpa på riktigt. Vi vet inte vad som plötsligt hänt med hennes fot, bara att hon har mycket ont och inte kan använda sin "knasfot" sedan drygt två veckor. Överansträngning säger läkarna, eftersom Barnet åkte pulka en timme den dag foten började göra ont. Nu börjar även ortopeden tvivla på att det är så enkelt, ändå verkar det inte finnas något att göra. Vi väntar på magnetröntgen nu, det blir om två veckor. Tills dess kämpar vi, Barnet och jag. Hon på kryckor och i sin allt för stora rullstol. Jag i sjukvårdens alla irrgångar och labyrinter. Hon med smärta, vrede och sorg, känslor som kommer till uttryck i ord som "Jag HATAR min fot!" eller "Mamma, varför är det just min fot som är sån här?" Jag med att orka, vara stark, kunna hantera frågor, vrede och omgivning.
Vi kämpar. Vi är två starka individer, det vet jag. Men vi är också trötta. Hon på att inte kunna röra sig, av ansträngningen att hantera kryckor och rullstol, på kommentarer och frågor och på smärtan som kommer så fort hennes fot nuddar marken eller böjs en aning för mycket. Trött och arg, men stark och med en förmåga att leva i nuet. Hon oroar sig inte för morgondagen, det är skönt.
Det gör dock jag. Det finns hela tiden en gnagande oro, för vad som är fel med denna fot, för vad som ska hända. Att hon ens fick rullstol tyder ju på att läkaren faktiskt inte längre tror att hon ska bli frisk av sig själv. Det är skönt att ha den, men den sänder signaler som är svåra att hantera. Det är inte en enkel överansträngning, det är något annat, något som kommer att ta tid. Och som kommer ta kraft, från oss båda. Och där ligger min största oro: kommer jag att orka? Kommer jag klara att kämpa, vara stark, och hålla samman, ensam? För trots underbara vänner är det ensamt, eftersom jag är ensam här.
Som så ofta förr saknar jag en famn. En famn att få vila i, där jag får vara den svaga, den som tar emot. Där det finns plats för mina tårar och min oro. En liten stund. Så jag kan samla nya krafter, och orka fortsätta striden. Striden för min dotters rätt till hälsa och liv. Striden jag måste vinna. Samma sorts strid jag redan utkämpat en gång. En strid jag kan, där jag vet vilka vapen jag ska ta till, men som jag inte alltid orkar utkämpa ensam. Inte då och inte nu.
Då var hjälpmedlen mina, och striden gällde min hälsa, rätten till en diagnos och möjligheten till behandling. Det var en tuff tid, och trots många goda vänner, en mycket ensam tid.
Nu är hjälpmedlen Barnets, och striden gäller henne. Det är hon som behöver rullstolen, och det är hon som ännu vare sig fått diagnos eller behandling. Det är en tuff tid, och trots många goda vänner, en ensam tid.
Det finns som sagt likheter, men det finns också skillnader. Den största skillnaden ligger i vem som drabbas om jag inte orkar slåss. Då slogs jag för mig själv, och om jag tappade kraft ett tag blev bara jag lidande. Nu slåss jag, i motvind och uppförsbacke, för mitt barn, och krafterna måste räcka. Måste, annars drabbas bara hon.
Jag är glad att jag har min erfarenhet av sjukvård och hjälpmedel. Jag kan hantera rullstolen, jag vet hur man kör den, har minnet i min egen kropp. Därför kan jag lära min sjuåring att hantera sin stol, trots att hon har fått fel - en vuxenstol, som är otymplig och tung, och där hon sitter illa på alla sätt. En ny kommer på tisdag, men hade jag inte vetat vad jag vet, och kunnat kämpa för det hade hon fått nöja sig med denna. Arbetsterapeuten tyckte det räckte att "ni kan köra omkring med henne" - som om hon vore ett paket, eller ett spädbarn. Tack vare att jag vet det jag vet kunde jag säga ifrån att stolen var till för henne, att det var hennes rörelsefrihet och självständighet som var det viktiga. Utan mina erfarenheter hade jag varit sämre rustad, nu vet jag och det är jag tacksam för.
Jag har de erfarenheter och den kunskap jag saknade för tio år sedan, det är en viktig skillnad. Men jag har också andra erfarenheter, andra minnen. Sådana som gör det svårare. Jag minns att folk jag mötte på stan, i affärer och sociala sammanhang, behandlade mig annorlunda med stol än utan. De talade till mig som om jag var förståndshandikappad, eller talade inte till mig alls. Och det gjorde ont ibland, särskilt när jag redan var trött och sliten av smärta och kamp. Folks förstulna eller öppet stirrande blickar, viskningar och klumpiga kommentarer - ibland orkar man med dem, ibland skär de som knivar.
Idag var vi och handlade, Barnet och jag. Hon i sin klumpiga rullstol, som hon kämpade för att kunna köra. Tappra, envisa, underbara unge! Vi köpte glass för att fira vårvädret, och när hon ska beställa sin glass hör jag det. Av en expedit vi handlat av förut, tillräckligt många gånger för att jag ska känna igen henne, men inte så många att hon känner igen oss. Tonfallet, de tydligt och långsamt uttalade orden, oförmågan att lyssna på vad personen i rullstolen säger. Mitt i samtalet "glömde" hon sig, pratade som vanligt. Så kastade hon en ny blick på barnet i stolen, och rösten förändrades, blev långsam och konstlad.
Barn tittar på det som är annorlunda, det är inte konstigt. Men det är ändå inte helt lätt att se hur ens eget barn förvånat konstaterar att det står andra barn och tokstirrar på henne. Kanske borde jag sagt något till de andra barnen, något enkelt och avväpnande - jag kan det, i vanliga fall. Nu kunde jag med nöd och näppe hålla min röst lugn och glad när jag pratade med mitt eget barn.
Säkert är jag mer känslig, mer hudlös, för att jag vet hur det var, hur det kändes. Säkert gör det ondare för att jag inte just nu på något vis kan hjälpa mitt eget barn. Jag jagar läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jag bär, stöttar och uppmuntrar. Jag finns där, och jag tar striden. Hela tiden. Men jag kan inte hjälpa på riktigt. Vi vet inte vad som plötsligt hänt med hennes fot, bara att hon har mycket ont och inte kan använda sin "knasfot" sedan drygt två veckor. Överansträngning säger läkarna, eftersom Barnet åkte pulka en timme den dag foten började göra ont. Nu börjar även ortopeden tvivla på att det är så enkelt, ändå verkar det inte finnas något att göra. Vi väntar på magnetröntgen nu, det blir om två veckor. Tills dess kämpar vi, Barnet och jag. Hon på kryckor och i sin allt för stora rullstol. Jag i sjukvårdens alla irrgångar och labyrinter. Hon med smärta, vrede och sorg, känslor som kommer till uttryck i ord som "Jag HATAR min fot!" eller "Mamma, varför är det just min fot som är sån här?" Jag med att orka, vara stark, kunna hantera frågor, vrede och omgivning.
Vi kämpar. Vi är två starka individer, det vet jag. Men vi är också trötta. Hon på att inte kunna röra sig, av ansträngningen att hantera kryckor och rullstol, på kommentarer och frågor och på smärtan som kommer så fort hennes fot nuddar marken eller böjs en aning för mycket. Trött och arg, men stark och med en förmåga att leva i nuet. Hon oroar sig inte för morgondagen, det är skönt.
Det gör dock jag. Det finns hela tiden en gnagande oro, för vad som är fel med denna fot, för vad som ska hända. Att hon ens fick rullstol tyder ju på att läkaren faktiskt inte längre tror att hon ska bli frisk av sig själv. Det är skönt att ha den, men den sänder signaler som är svåra att hantera. Det är inte en enkel överansträngning, det är något annat, något som kommer att ta tid. Och som kommer ta kraft, från oss båda. Och där ligger min största oro: kommer jag att orka? Kommer jag klara att kämpa, vara stark, och hålla samman, ensam? För trots underbara vänner är det ensamt, eftersom jag är ensam här.
Som så ofta förr saknar jag en famn. En famn att få vila i, där jag får vara den svaga, den som tar emot. Där det finns plats för mina tårar och min oro. En liten stund. Så jag kan samla nya krafter, och orka fortsätta striden. Striden för min dotters rätt till hälsa och liv. Striden jag måste vinna. Samma sorts strid jag redan utkämpat en gång. En strid jag kan, där jag vet vilka vapen jag ska ta till, men som jag inte alltid orkar utkämpa ensam. Inte då och inte nu.
fredag 4 februari 2011
Inte idag heller!
Eller i alla fall inte precis nu. Trollmor har ryggskott, av den där typen att ryggen förmodligen går av snart. Sataniskt är ordet, sa Bull. Jag vill ha mängder av sympatier - klok är jag när vem det nu är slutat att såga med slö fogsvans i min ryggrad. Åsså är det egentligen sista dagen på jobbet, men ryggsmärtan gör att jag inte kan flytta pärmar. Blir en promenad hit nästa vecka alltså...
tisdag 7 september 2010
Det är Anna Anka och jag, liksom
Trollmor är inte så där väldans mycket lagd åt kroppspysslande. Jo, hel och ren ska man vara, jag är ju arbetarklass, gudbevars. Hel och ren, och alltid rena underkläder, ifall man skulle bli påkörd av en bil och hamna på sjukhus, som både Jonas Gardells och min mamma uttryckte det.
Men annars... Sminkar mig gör jag titt som tätt, när jag ska på bröllop och andra likartade festligheter, det kan bli hela två gånger på ett år det. Frisören besöks tre-fyra gånger per år, i bästa fall. Kläder... har jag. Men gå och shoppa bereder mig ytterst litet nöje (om det inte omfattar ett dussin böcker, litet choklad och andra väsentliga prylar). Och vad skönhetsoperationer beträffar kan jag hålla brandtal över dess fåfängelighet och onytta. Som Claes Eriksson skriver:
"Inte var det meningen att läkarna
skulle spänna skinn på käringkäkarna.
Suga fett stup i ett,
fylla gamla tuttar med gummikluttar".
Som sagt, ovanstående har alltid varit min filosofi, men si, snart närmar sig andra tider. I likhet med Anna Anka och andra äldre "skönheter" skall nu även Trollmor injiceras med Botox. Tänka er, rynkfri och vacker skall jag bliva. Man anar aldrig vad ödet har i beredskap.
Fast det är klart, det blir väl ungefär läkaren som får se denna rynkfria skönhet, ty Botoxet skall hamna på ett icke nämnbart ställe. Min mindre heroiska krigsskada, som ju opererades två gånger i våras, har kommit tillbaka. Då opererar man inte igen, då injicerar man Botox, berättade läkaren för mig idag. "Det blir du och Hollywoodfruarna, det", som han sade. Så tolkar jag honom rätt ser jag snart ut i baken som Anna Anka gör i ansiktet.
Men annars... Sminkar mig gör jag titt som tätt, när jag ska på bröllop och andra likartade festligheter, det kan bli hela två gånger på ett år det. Frisören besöks tre-fyra gånger per år, i bästa fall. Kläder... har jag. Men gå och shoppa bereder mig ytterst litet nöje (om det inte omfattar ett dussin böcker, litet choklad och andra väsentliga prylar). Och vad skönhetsoperationer beträffar kan jag hålla brandtal över dess fåfängelighet och onytta. Som Claes Eriksson skriver:
"Inte var det meningen att läkarna
skulle spänna skinn på käringkäkarna.
Suga fett stup i ett,
fylla gamla tuttar med gummikluttar".
Som sagt, ovanstående har alltid varit min filosofi, men si, snart närmar sig andra tider. I likhet med Anna Anka och andra äldre "skönheter" skall nu även Trollmor injiceras med Botox. Tänka er, rynkfri och vacker skall jag bliva. Man anar aldrig vad ödet har i beredskap.
Fast det är klart, det blir väl ungefär läkaren som får se denna rynkfria skönhet, ty Botoxet skall hamna på ett icke nämnbart ställe. Min mindre heroiska krigsskada, som ju opererades två gånger i våras, har kommit tillbaka. Då opererar man inte igen, då injicerar man Botox, berättade läkaren för mig idag. "Det blir du och Hollywoodfruarna, det", som han sade. Så tolkar jag honom rätt ser jag snart ut i baken som Anna Anka gör i ansiktet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)