Å andra sidan...

Barnet var på kören ikväll, och som vanligt passade jag på att ta en promenad. Denna gång mer målinriktat än vanligt, jag snörde på mig alldeles riktiga "sådana-där-skor-som-hette-gympadojor-förr", dvs någon sorts löparskor, som inte heter löparskor, men som man ska kunna gå fort i på asfalt och springa i också. Om man vill. Sådana skor, alltså.

Målet var att komma upp i puls litet, och det gjorde jag faktiskt. Och i steg - 20 000 steg får väl räknas som ett bra dagsresultat. Tjejgänget har nämligen fått för sig att vi ska ta oss runt Tjejmilen i höst, springande för en del, gående för andra - dvs för mig.

Jag hamnade efter en kort stund på kullarna bakom min gamla gymnasieskola, och konstaterade att just där har jag inte satt min fot sedan studenten. Det var en tid sedan... Jag konstaterade en del andra saker också, där jag gick:

1) Jag kan inte springa, kommer förmodligen aldrig kunna göra det igen, mer än några få steg i taget. Vänsterbenet håller inte, löpning triggar gamla nervskador från förr. Men å andra sidan: För tio år sedan trodde ingen, inte jag själv heller, att jag någonsin mer skulle kunna gå. Det kan jag. Jag kan gå långt och fort och mår bra av det. Då spelar det ingen roll om jag kan springa eller ej - jag kan ju gå!

2) Det är 29 år sedan jag tog mig runt på de där stigarna senast. Jag är alltså 29 år äldre, det är rätt mycket det. (Och för säkerhets skull tillägger jag att jag minsann var en mycket ung student - 17 år! Så jag är inte alls så gammal som jag kunde ha varit. Om jag varit 19 år för 29 år sedan alltså. Viktigt att påpeka. Eller inte...) Men som sagt 29 år äldre och faktiskt medelålders, håhå jaja. Å andra sidan - jag mår inte det minsta illa av min ålder. Jag är fortfarande jag, jag har vänner i alla åldrar och storlekar, och jag har ju levt de flesta av de där 29 åren (jag gör avdrag för vissa år, då jag egentligen inte levde alls, jag knappt existerade). Det har varit innehållsrika år, på gott och på ont. Och det är faktiskt pin livat att vara just medelålders och 46 år - så mycket som inte längre oroar, så mycket som bara får vara och som jag tar med en klackspark- Det känns bra att vara jag, i den ålder som jag har. Då spelar det mycket liten roll om det gått fem eller tio eller 29 år sedan studenten - det är inte antalet år som räknas, utan livet i dem!

3) Jag är inte bara äldre nu, jag är tyngre också. Tio kilo tyngre än senast. Men å andra sidan är det inte mer än ett halvår sedan jag var betydligt tyngre än så - 16 kilo har redan trillat av, och några till ska bort. Jag kommer inte ner till min sjuttonårsvikt, men det är inte heller meningen, jag ska bara ner till en behaglig nivå, passande för mig i dag. Och jag trivs i min kropp! Det gjorde jag faktiskt med de där 16 extra kilona också, jag har alltid trivts i mig. Jag har inga behov av att vara smal för att andra ska tycka jag ser bra ut, och än mindre för att jag själv ska göra det. Viktminskningen handlade först och främst om att komma i älsklingsklänningen igen, och sedan om att få ett hälsosamt BMI. Min kropp är fin, oavsett om den väger 90 eller 70 kilo. Då spelar det ingen roll att jag fortfarande kanske egentligen väger för mycket. Kroppen funkar, jag funkar, klänningen passar, och jag är nöjd med mig själv.

Det är rätt skönt att hitta litet "å andra sidan", när man funderar.