Att komma igen

Jag vill så gärna orka blogga så där regelbundet och bra och varje dag, som så många gör. Men så blir det ett uppehåll, ibland beroende på rent praktiska saker, ibland beroende på att jag inte tycker mig ha något att berätta. Och när man inte skrivit på en månad tar det emot att börja igen, och går det sedan ännu längre tid känns det där med att försöka få till några mer eller mindre begåvade rader nästan oövervinnerligt.

Men det går att komma igen, det går alltid att komma igen. Det är en tanke jag ska bära med mig den närmaste tiden. Inte bara när det gäller bloggandet.

Skriva - varför och för vem?

Jag har inte skrivit här på ett tag. På ett långt tag, och egentligen vet jag inte varför. Det har hänt så där lagom mycket saker att det alltid finns något att skriva om, men inte så mycket att jag inte orkar. Det har bara inte blivit av. I morse låg jag och läste om vissa poster via den där söta lilla iPaden jag numera är förvaltare av. Då började jag fundera. Jag tycker ju om att skriva, det ger mig oerhört mycket att få sätta ord på tankar och händelser. Och jag tycker faktiskt om att gå tillbaka och läsa, fundera över om jag tänker på samma sätt fortfarande, över hur olika händelser påverkat mig, se hur livet förändrats eller kanske hur det är sig likt.

Jag gläds alltid om någon läser det jag skriver, och än mer om någon berörs av det. Det är viktigt, men inte livsviktigt. Att få skriva däremot, det är livsviktigt, på riktigt. Det är ett andningshål, ett sätt att leva, en förutsättning för det jag ser som ett gott liv. Det behöver inte vara här, men det måste finnas. Jag saknar det. Jag behöver det. I brist på fysiskt skrivande gör jag det ju i huvudet, hela tiden. Formulerar meningar och tankar, som skulle passa i skrift. Orden är min livsluft, och i min värld har inget hänt förrän jag funnit ord för det. Mina ord. Som kanske stannar hos mig, men som måste finnas där. För att finna livet.

Att få era tankar och kommentarer då? Att få bekräftelse på att någon ser och läser? Jo, det är viktigt. Mycket viktigt. Om själva skrivandet är syret jag andas, ger andras reaktioner och bekräftelse den glädje jag behöver för att tycka det är roligt att fortsätta andas. Typ. Jag behöver det också, mycket. För glädjens skull. För att finna lusten.

Så jag återupptar mitt bloggande med detta i minne. Att mitt skrivande är mitt liv, att ert läsande är min lust. Och att jag behöver båda för att vara jag. Välkomna tillbaka till Trollmors tankar. Jag hoppas ni hittar hit igen.

En fundering

Borde jag skriva kortare blogginlägg eller utveckla dem till romaner? Bara undrar, liksom.

Back on track?

Jodå, jag vet. Jag drabbas stundom av bloggtorka, kommer kanske på intressanta saker att skriva, men skriver dem inte. Eller kommer inte ens på det minsta av intresse, vare sig för mig eller eventuella läsare. Och för varje dag jag inte skriver blir det allt svårare att börja igen.

Men några av mina favoritbloggare har också drabbats av detta. Eftersom jag alldeles snart tänker börja tjata på dem att de ska skriva nya inlägg måste jag föregå med gott exempel. Liksom. Så kanske är Trollmor tillbaka i bloggvärlden igen.

Disclaimer: Detta är inget blogginlägg, det är en notering. Ska skriva alldeles på riktigt, alldeles snart. Hoppas vi ;-)

Ska väl tillägga kanske

att det infällda horoskopet inte innebär att det är några romanser på gång. Icke det minsta. Endast en viss drift med min egen oförmåga till romantik. För som ett ex och jag konstaterade arla i urtid, då vi båda författade massa texter: Lättaste sättet att skilja texterna åt var slutet. Pussades de var det exets. Dog de var det jag. Och ju mer tragiska dödsfall eller olyckshändelser jag fick till - ju nöjdare var jag. Exet ville att de skulle få varandra på slutet och helst få ett antal rara barn. Jag skrattade rått, och lät kvinnan dö i barnsäng, barnen i pesten och mannen bli tokig.

Jo, det finns visst något som heter romantik i vissa stammar. Måtte vara ett annat släkte än mitt, det.