Gud och jultomten

Trollet tror på tomten. Benhårt och övertygat och med stor, stor kärlek. Hon tror även på små tomtenissar som lägger klappar under granen till barn som somnar ordentligt natten före julafton. Jag kan intyga att de tomtenissarna är kanonbra - det funkar nämligen riktigt bra att natta Troll med löften om tomtar.

Själv tror jag på Gud. Inte lika benhårt som dottern tror på tomten, men övertygat och med stor, stor kärlek. Trots att Gud sällan lägger små klappar under granen åt mig... Å andra sidan hindrar h*n mig inte att lägga dit en alldeles egen, bredvid Trollets. Men nu har jag på sistone mött en hel del människor som tydligen har en annan Gud än jag, eller som möjligen tillber just jultomten. Någon annan förklaring har jag inte till den gudssyn jag stött på.

Jag läste ett klämkäckt litet häfte i lördags, när jag medverkade vid en livsåskådningsdag. Vilket samfund som satte den i händerna på mig kan kvitta, men innehållet fick mig att ömsom skaka på huvudet, ömsom skratta. Bara be på rätt sätt så ska allt bli bra; din man slutar supa, du får det nya jobbet, en ny cykel, en resa till USA... Jodå, bara du ber rätt så ordnar sig alltsammans, på en gång. Om det inte ordnar sig är det för att du bett fel. Käck och praktisk tro - fast då måste det innebära att i princip samtliga västerlänningar ber hyfsat rätt, även om de är ateister, och den större delen av jordens befolkning (inklusive många, många kristna) ber käpprätt åt pepparskogen fel. Eftersom de drabbas av HIV, svält, naturkatastrofer, krig... Så klantigt av dem att inte förstå att det hela handlar om deras egen inställning och deras sätt att be.

En kvinna som i vissa sammanhang arbetar tillsammans med min mor har samma tro, fast i ett helt annat samfunds-sammanhang. Enligt henne är det bara att be om en bil, så ställer Gud en utanför dörren. Jodå, det hade hänt henne. På riktigt. Fast bilen hade litet repor i lacken för att hon inte skulle bli högmodig. Att hennes man hade köpt bilen, planerat och allt, hade inte med saken att göra. Och att familjen var lyckligt lottade att faktiskt kunna äga två bilar hade förstås bara att göra med att de trodde på rätt sätt och bad på rätt sätt.

Jag bad också Gud om en ny bil för ett tag sedan, inspirerad av ovan nämnda kvinna. Och jag fick bönesvar jag också. Jag hörde ett förtjust fnitter, följt av ett: "Trodde du, ja!" Jo, det var faktiskt vad jag hörde, sagt med stor värme. För den Gud jag tror på och har kontakt med har för det första humor, för det andra sunt förnuft. Och det är klart att jag inte trodde på det, vilket enligt alla "jultomts-Gud-anhängare" förstås är orsaken till att jag inte fick någon ny bil. Men ärligt talat, jag behöver ingen ny bil, det vet jag, det vet Gud också. Och vill jag ha en ny bil tycker jag det är bättre att be Gud om kraft och ork för att spara ihop till en...

Annars blir Gud förvillande lik just jultomten, en ytterst partisk jultomte, som bara kommer till vissa barn. Till barn med rätt föräldrar, födelseort och ekonomi. Inte till alla snälla barn, utan precis som den västerländska köpetomten - till den som har råd att betala. Även om det är på andras bekostnad. Jag tycker det är tillräckligt problematiskt att hantera tomten i det sammanhanget, jag vägrar att placera Gud där. Gud finns, i mitt liv är Gud en realitet. Men det är ingen jultomte-gud, ingen givare av cyklar, USA-resor och nya bilar. Det är en Gud som får mig att hantera vardagen, som ger mig kraft att gå till jobbet, laga mat, ta hand om Trollet. Det är en Gud som av nåd lät mig få vara mamma till just detta Troll. Av nåd. Inte för att jag bad rätt, eller trodde rätt, eller ens gjorde rätt. Av nåd. För att Gud älskar mig. Inget annat.

Det gör livet mycket svårare, för med den tron finns inga enkla svar, inga "om A så B", inga klämkäcka lösningar eller tvärsäkra små pamfletter att sticka i handen på andra för att övertyga dem om att jag har rätt. Men det är den enda tro jag kan leva med, det är den enda gudsbild som jag får att stämma. Inget enkelt, inget säkert. Men så oerhört mycket tryggare än att tro på jultomten. Om än under namnet gud.

Men vem är det som går på det då?

För närvarande kryllar det av skräppost på en av mina e-postadresser. Dagligen trillar det in åtminstone ett 30-tal uppmaningar till mig att jag ska köpa droger eller förstora min penis eller välja bland postorder-brudar. Men eftersom jag gillar det svenska Apoteksmonopolet, inte har någon penis att förstora och aldrig har känt ett behov att av skaffa en kvinna på postorder brukar jag inte utgöra någon direkt köpvillig måltavla för denna reklam. (Ärligt talat har jag aldrig känt något behov att av skaffa en kvinna alls - eller för den delen att skaffa en man på postorder heller, om nu sådana bjudits ut). Jag raderar sådana meddelanden, och det tror jag ju den allra största delen av mänskligheten gör.

Men. Dessa skräpmeddelanden väller ju in i allas e-brevlådor, det verkar inte finnas någon hejd på dem. Och alla innehåller ungefär samma saker; sex eller droger, eller sexdroger. Eller möjligen den fenomenala möjligheten att köpa lyxklockor för 3:50... Nu är jag visserligen ingen expert på marknadskrafter, men så mycket vet jag i alla fall, att det måste bli någon positiv respons på ett reklambudskap om det ska vara någon vits med det. Alltså måste det finnas folk som faktiskt köper dessa droger och beställer dessa penisförstoring, klockor och postorder-brudar. Vilka är dessa personer? Vad är det för märkliga individer som befolkar vår värld, och som på fullaste allvar tror att det går att få sin penis förlängd med X antal centimeter via en nätsajt? Och som tror att någon kvinna verkligen skulle bli alldeles till sig av detta faktum... Eller att Cartier-imitationen för 3:50 verkligen är värd ens de kronorna? Eler att Viagra-kopian fungerar och är säker att använda?l

Vem är det som går på den här reklamen? För de måste ju finnas, köparna och beställarna av alla dessa varor och tjänster. Eftersom reklamen fortsätter att komma i all oändlighet måste det fungera att ragga kunder på detta sätt. Det finns bevisligen ingen gräns för mänsklig dumhet. Någonstans är detta rätt fascinerande. Någonstans är det också rätt skrämmande.

Ensamstående mamma söker rik och barnkär make

Trollet har ju, som bekant, en ytterst bestämd smak vad gäller musik. Just nu är det "Mamma Mia" som går rundgång härhemma, med ungefär fyra låtar som verkligen duger ("Honey, Honey" och titellåten spelas oftast). Liiiiitet tjatigt blir det... Men å andra sidan är hon fullkomligt bedårande när hon studsar runt och sjunger "Mamma Mia, är jag kär igen?" Hon kan den nästan utantill vid det här laget.

Själv lyssnar jag numera med visst igenkännande till "Money, money, money". Särskilt inledningsraderna:
"Jag jobbar natt, jag jobbar dag, så räkningarna klarar jag.
Det är svårt.
Jag snålar alltid, och jag spar, men ändå har jag inget kvar.
Det är hårt".

Det finns vissa igenkänningsmoment i de raderna, kan jag lugnt säga. Men för Donna i musikalen/filmen löser det ju sig till slut, när hennes gamla kärlek Sam dyker upp, med pengar och allt. Och vanvettigt kär är han också förstås.

I julklapp fick jag två böcker. Nej, det stämmer inte, jag fick en massa böcker, men det är bara två som är relevanta för dagens ämne. Den ena fick jag av tomtenissen som lägger klappar under granen till barn som sover, och som även kommer ihåg snälla mammor ibland - en Nora Roberts-bok, en avkopplingslitteratur jag verkligen älskar, eftersom den inte kräver någon hjärna och alltid slutar lyckligt. Den andra var en bytesjulklapp vid årets tjejjul (21:a året på raken!) - Katarina Mazettis "Tarzans tårar". Båda hade, märkligt nog, samma tema. Ensamstående mamma, med dålig ekonomi och ingen eller komplicerad kontakt med barnets/barnens far träffar ung, rik man, som blir jättekär och därmed löser alla hennes problem. Nåja, det vore ju inte Mazetti om det vore fullt så enkelt, där finns förstås massor av mer komplikationer än hos Roberts, men i alla fall.

Så nu undrar jag bara: Var finns han? Denne börshaj och egna företagare med alldeles för mycket fritid och dito pengar, som absolut måste hitta en ensamstående mamma, med knaper ekonomi och ensam vårdnad om barnet. Han som för att glädja mamman gör precis allt för hennes barn, och som ger både mor och barn ett hyfsat bekymmerslöst liv. Samt gärna ställer upp när mamma egentligen måste jobba och det går maginfluensa på dagis. Trots att kostymen blir förstörd när barnet kräks på honom.

Om någon av er känner denne man får ni gärna tala om att här finns en mamma och ett barn som uppfyller alla ovanstående önskemål. Jag är inte lika petig, han behöver inte alls vara börshaj. Eller ha kostym.

Samsova

Trollet och jag samsover, som det heter numera. Dvs, vi sover i samma rum, och större delen av natten i samma säng. Hon somnar i sin säng, som står på 40 cm:s avstånd från min, men kommer över till mig någon gång under natten, oftast i samband med att jag går och lägger mig. För oss fungerar det kanonbra, Trollet sover så enormt mycket lugnare i min säng än i sin egen, jag älskar att ha henne nära och vi myser så skönt tillsammans. Jag är själv sådan att jag sover bäst när det finns en annan människa i rummet, och helst ska personen ligga på buffavstånd och snarka. Då sover jag som en liten gris. En nöjd sådan. I brist på mänskligt sovsällskap har det funkat bra med katt och hund, men det är mycket mysigare med ett Troll. Trots att hon inte snarkar.

Men det finns en nackdel med samsovning. Nej, det är inte att Trollet stundom sparkar mig halvt ur sängen. Inte heller att hon kan slåss i sömnen. Trångt trivs jag med, så det är inte heller problemet. Nej, den stora nackdelen visar sig varje morgon vid halv sju-snåret. Då ringer klockan. Då tycker världen att jag ska gå upp. Sovrummet känns alltid iskallt vid den här tiden. Och tätt, tätt intill mig ligger världens gosigaste lilla sängvarma Troll och snusar. Hur farao samlar man energi för att kliva ur sängen då?

Bolibompa och jag

Nu tycker Rouva att jag ska börja skriva igen, så då gör jag väl det, och om ett ämne som ligger bra till för en småbarnsmamma...

Jag är ju en sådan där mor som tycker att ju längre man kan vänta med att introducera färdigproducerat för sitt barn, ju bättre. Alltså höll jag så länge som möjligt Trollet undan från Bolibompa, med tanken att den dagen hon uttrycker en önskan om att få se det, då är det dags. I höstas var det dags... Nu är jag (fortfarande) en tråkig mor, som tycker att Troll ska sova om nätterna, och att det dessutom är himla mysigt att vara med sitt barn och uppleva saker tillsammans. Så det blir inte så mycket Bolibompa, cirkus fyra kvällar i veckan för det mesta. Och vissa saker är kanonbra, annat sådant att man nästan gråter. Tror jag i alla fall. För jag har upptäckt vad Bolibompa är till för!

Nej, inte Bolibompa-sex. Hur andra föräldrar kan få till det är mig en gåta. Trollet kräver sällskap vid TV:n hela tiden, och jag må vara lustigt funtad, men hur upphetsande kan det vara att skynda in i sovrummet klockan sex för att hinna riva av det hela medan TV:n roar de små? Och inte oroa sig för att det ska vara något otäckt på TV (vad det är vet man ju aldrig, barn kan bli livrädda för att det är fel färg på en gris när så vill sig), eller för att barnet ska behöva bajsa mitt i, eller att de studsar runt och drullar ner från soffan med åtföljande illskri, eller vad som nu konstant händer när man vill att små barn ska hålla sig för sig själva en liten, liten stund.

För mig är Bolibompa något mycket mer njutningsfullt än snabbsex på tid. När dottern har slagit sig till ro, och jag har behandlat hennes eksem (det tar en kvart) - då lutar jag mig tillbaka i soffan bredvid henne och somnar. Bolibompa-sömn. Trötta småbarnsföräldrars bästa andningshål, och det enda sättet att orka med disken, tvätten och alla andra måsten när dottern väl har somnat. I bästa fall hinner jag sova 45 minuter, i sämsta i alla fall tio. Och det är på dessa minuter jag överlever resten av kvällen. Bolibompa-sex kan kvitta, Bolibompa-sömn vinner alla gånger!

Vilket liv vill du ha? Vilken död ska du få?

I dag var jag på begravning och så många blandande känslor som fanns vid den graven har jag nog aldrig varit med om på ett och samma ställe. Jag törs säga att precis ALLA känslor var där, från hat till kärlek, från sorg till glädje, från lättnad till ångest, från vrede till försoning. Personen som begravdes var en mycket gammal människa, som ändå aldrig blev äldre än en omogen tonåring. H*n följdes till graven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn - men hur mycket kärlek som fanns där är en öppen fråga.

Själv kunde jag inte uppamma någon sorg alls, däremot försökte jag hitta en ingång till försoning och förlåtelse. Inte helt enkelt, men trots allt kände jag att begravningsgudstjänsten för mig blev ett avslut, så att jag uppriktigt kunde låta både personen och mina känslor gå till vila i samma grav. Det var skönt.

Men det är klart att en begravning av detta slag väcker mycket tankar. För mig blev det åter tydligt att vår död är en spegel av vårt liv. Den dag det är min tur att ligga där - vad ska min död och min begravning spegla? Jag har ingen längtan efter att bli outhärdligt saknad, och hoppas verkligen att jag inte ska lämna fullkomligt förkrossade människor efter mig. Sorg och saknad, ja, men förhoppningsvis lever jag tills jag blir så gammal att mina efterlevande kan säga "det var ett gott och långt liv, nu ska hon få vila". Nej, döden är jag inte rädd för, lika litet som jag är rädd för den normala sorgen och saknaden.

Däremot skräms jag av tanken på de människor som lämnar efter sig mer sår och skador än egentligt tomrum. Hur klarar man att leva ett liv, där man från de som borde stått en närmast aldrig kan få vare sig kärlek eller respekt - för att man aldrig visat det själv? Hur är ett liv, där ens eget barn gläds först när man är borta? Hur kan man leva i många, många år, utan att se och förstå vad ens beteende får för konsekvenser? Och hur dör man, när man levat ett liv som till mer än 100% varit fokuserat på en enda sak - ens egna omedelbara behovstillfredsställelse? Man behöver inte vara Joseph Fritzl eller något annat monstrum - vanlig enkel dumhet räcker tyvärr långt.

Det livet och den döden skrämmer mig. Det är inte det liv jag vill leva, inte den död jag vill ha. Jag hoppas ju att risken inte är överhängande, men jag tror att den alltid finns där, för alla. Risken att man fastnar i sitt eget, i sig själv, så mycket att man inte ens ser behoven hos de allra närmaste. En sak vill jag lära mig av den person vi begravde i dag - att välja ett förhållningssätt, ett liv, som gör att min död en gång blir helt annorlunda mot den h*n fick. När jag dör vill jag göra det i vetskap om att jag i alla fall levde detta liv så gott jag kunde och att de val jag gjorde var så bra de kunde vara, för mig och för andra. Det sägs att man inte får välja sin död, det må vara hänt. Men man får välja sitt liv och det livet speglas en dag i den död man får. Den döden hoppas jag ska bli god.

Det svåraste beslutet

Nu har jag fattat ett av de svåraste beslut man kan göra i livet. Jag har inte gjort det i skarpt läge, vilket underlättar otroligt, men det är i alla fall ett beslut som känns in i varje del av en förälders hjärta. Jag har anmält både mig och Trollet till donationsregistret. Ja, jag var anmäld sedan förut, men nu finns vi båda där.

Varför har jag fattat detta beslut för mitt minderåriga barn? Kan man egentligen göra det? Är det etiskt och moraliskt riktigt? Jag har funderat och tänkt och gjorde anmälan av två skäl:
1) OM det värsta skulle inträffa kommer jag ändå att få frågan. Det är mycket möjligt att jag inte kan fatta beslutet där och då - händer en trafikolycka kan jag ligga död eller nedsövd och då ska beslutet fattas av andra anhöriga. Ska en chockad mormor och morfar stå där med sorg och ångest och dessutom behöva fundera över vad jag skulle velat? Nej. I min värld är det något av det grymmaste man kan utsätta andra för. Jag fattar beslutet och jag gör det nu, så genomtänkt jag någonsin kan.

2) Om det vore Trollet som blev livsfarligt sjuk, om hennes hjärta, lungor, lever eller njurar slutar fungera - vad vill jag då? Att sjukvården gör allt för att rädda hennes liv och hennes livskvalitet. Jag skulle tacka ja med uppsträckta händer till de organ som erbjöds oss och välsigna den eller de som gav till oss. Jag kan tänka mig att ta emot, då måste jag också kunna ge. Hur svår och outhärdlig den tanken än är. Hur vidrig bara tanken känns - för andra föräldrar älskar ju sina barn lika mycket som jag älskar mitt Troll. Och andra föräldrar har fattat liknande beslut många gånger och därmed givit andras barn ett liv. Hur svårt det än känns, kan jag inte tänka annorlunda än jag i dag gör.

Det här är mina val. Det här är mina grunder för beslut. Andra fattar andra beslut och har andra tankar om donation. Det respekterar jag, till fullo. Men för mig kändes det viktigt att äntligen få svart på vitt på det beslut jag fattade för länge sedan, därav denna anmälan. En anmälan jag ber till Gud att jag aldrig någonsin ska behöva ta ställning till i skarpt läge, en anmälan jag hoppas försvinner ner i en papperskorg en dag om sisådär 90-100 år, en anmälan jag hoppas ska vara den mest meninglösa som någonsin gjorts. För trots allt, det är ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Gud, jag ber dig av hela mitt hjärta och hela min själ, måtte jag aldrig, aldrig, aldrig få uppleva att det blir verklighet.