Tröttsam cirkus

Ibland är det där med att vara singelmamma på heltid att likna vid att driva en cirkus. En ganska ansträngande och kostsam sådan. Problemet är att cirkusdirektören i fråga tyvärr inte har råd eller möjlighet att anställa så värst många artister. Följaktligen får direktören dubblera i rätt många roller. Just nu ägnar jag mig åt:
* Dans på slak lina, utan skyddsnät
* Lejontämjning (nej, inte Troll-tämjning!)
* Styrkeprov á la Starke Adolf
* Clowneri på hög nivå

I mellanakterna säljs godis, städas i manegen och hålls rent efter djuren. Scenkostymer ska tvättas och lagas, och bokföringen utföras. Och faktum är att cirkusdirektören börjar bli trött. Inte på cirkusen i sig, men på all dubblering i rollerna. Eller kanske ännu mer på en situation som kräver denna dubblering för att cirkusen ska fungera.

Direktören är trött. Direktören kommer snart hoppa ner från linan, bita lejonen och kasta vikterna i huvudet på publiken. Om det blir clowneri på hög nivå återstår dock att se...

Men den lilla apan är rar. Den behåller jag!

Manipulativa mamman

Det där med sömn och ledigheter är inte alltid så lätt. Små troll kan ju få vara vakna litet längre när det är sovmorgon, men då är det å andra sidan svårt att få dem på rätt köl igen. Och påskledighet är för kort för att man ska rekommendera nattsudd. Hur får man då små troll att självmant "somna jättefort"? Enkelt, om man är en manipulativ mamma - påskharar värper inte när barn är vakna. Det gick alldeles väldans fort att både komma i säng och somna ikväll. Och påskharen kommer att värpa i natt, det har han lovat mig!

Vems dröm?

Pratade en sväng med Rouva i dag, och vi kom in på temat "jag önskar att..." Vårt samtal och Rouvas kloka kommentarer fick mig att fundera litet mer på frågan. Det finns hos många av oss en tendens att dölja våra egna behov under täckmanteln "andra vill/önskar/behöver". I sina värsta avarter kan det ta sig förskräckande uttryck ("hon ville egentligen bli våldtagen"), men de tänker jag inte ägna mig åt nu. Istället funderar jag litet runt det mer vardagliga sättet att projicera sina egna behov på andra - ofta i någon sorts tro att man då själv sätter sina behov åt sidan och är ödmjuk och generös.

Vi föräldrar är rätt ofta experter på området: "Kalle vill såååå gärna bli bra i tennis, så vi avstår dittan och duttan för att han ska få spela". "Stina älskar att leka med dockor, hon vill aldrig ha något annat i present". Fast det är pappa som egentligen ville bli tennisproffs, och mamma som vill få se drömdockorna förverkligade. Och Kalle skulle tycka det var mycket roligare att vara i skogen med pappa, och Stina leker på dagis bara med byggklotsar. Föräldrars rädsla, drömmar, fördomar, förhoppningar landar hårt på barnen som sällan eller aldrig har en chans att komma undan. Ibland är det nästan skrattretande, ibland irriterande, ibland rejält dumt, hur vi föräldrar projicerar oss själva på våra barn.

En liten variant på detta som jag upptäckt är extremt vanlig hos ensamstående mammor (pappor vet jag så litet om, jag känner inga heltids-singelpappor) är drömmen om Pappan. "Lotta pratar hela tiden om att hon vill ha en pappa", säger Lottas mamma, och letar sedan febrilt efter denna pappa. Fast Lottas mamma egentligen skulle lägga detta med mamma-skapet åt sidan en kvart och fundera över om det inte är så att det är _Anna_ som vill ha en man att dela föräldraskapet med. Att Anna vill hitta en bra man, som också kan ta in Lotta och vara en vettig vuxengestalt i Lottas liv, är självklart, men inte riktigt samma sak. För det är ju Anna som är vuxen, Anna som ska ta ansvar för sitt och Lottas liv, och det är Anna som måste hitta och välja den man hon längtar efter.

Jodå, även Trollmor längtar stundom efter en Trollfar. Eller ja... I alla fall intalar jag mig det ibland, att jag vill ha en pappa till Trollet. Men det vill jag ju egentligen inte. Trollet är suveränt ointresserad av hela pappa-konceptet, och hon tar för sig av morfar, morbror, gudfäder och manliga vänner. De räcker väl för till för hennes behov, än så länge, och hon är nöjd. Jag kan drabbas av längtan å hennes vägnar när jag ser henne sitta tryggt uppkrupen i gudfars knä, och önska att hon skulle få uppleva en annan vuxens närhet i vardagen. Men det är min önskan, min dröm, inte Trollets. Och den åtskillnaden måste jag göra.

Så nej, Trollet behöver ingen pappa för att må bra. Och jag mår faktiskt ganska gott även utan en Trollfar i huset. Men visst drömmer jag, visst längtar jag, visst vill jag. Vill ha en man att dela vardagen med, en man att dela kärleken med, en man att leva med. En Trollman. Inte en Trollfar. Det är faktiskt en viss skillnad på de två koncepten.

Och för att avrunda: När Trollet var knappa tre år pratades det mycket i hennes närhet om pappor, och hon kunde någon gång nämna att hon inte hade någon sådan. Vid ett sådant tillfälle frågade jag henne om hon ville ha en pappa. Svaret kom, snabbt och bestämt: "Nä! Vill ha flodhäst stället!" Låt mig säga att jag även låter Trollets önskningar vara hennes - jag vill _inte_ ha en flodhäst i lägenheten.

Välj dina strider

Så heter det i all klämkäck föräldralitteratur. Och jo, det finns väldans mycket poäng i det rådet. Men barn är det ändå ganska enkelt med; man vet ju ungefär vad som är livsviktigt, jätteviktigt, något så när viktigt, halvviktigt och totalt försumbart.

Kan ingen skriva en klok bok om vilka strider som är livsviktiga i kontakten med myndigheter, arbetsgivare, sjukvård, förskola osv, och hur man tar dessa strider? En sådan där klämkäck bok som beskriver i detalj hur du ska gå till väga när du pedagogiskt och lugnt ska förklara för byfånen i motsatt ända av telefonen vad det är du vill och varför detta är så viktigt. Någon som känner sig manad?

Coolt!

I dag var Trollet hos mormor och morfar hela dagen. När jag skulle hämta henne (samt bli bjuden på kroppkakor, tack, tack!) svansade hon runt med en fleecefilt virad runt huvudet och svepande ner över ryggen.

Hon förkunnade glatt: "Det är min prins-klänning, förstår du. Det är jag som är fröken kungen!"

Testresultat

Facebook kryllar av mer eller mindre begåvade tester. Detta gjorde jag i dag och resultatet passade förvånansvärt bra in med hur jag känner mig just nu:

Trollmor took the Vilket slags hus är du? quiz and the result is Utedass
Grattis! Du är ett utedass. Liten och anspråkslös, tar mycket skit från andra, men ändå ack så välbehövlig. Ett riktigt bollplank!

Dvs obsolet, illaluktande och placerat långt bort från ära och redlighet.

Trött trollmor tänker till

Jag har förvånats över att jag är så trött på sista tiden. Visst sover jag för litet, men det brukar jag göra, och just nu är det lugnare på jobbet än på evigheter. Men trött är jag, och tycker orken tryter i ett. Men så fick jag litet frågor om vad jag gör mer än jobbar, och om mina fritidsintressen, och efter litet funderade på det tror jag att jag samtidigt kommit på ett svar, som förklarar en aaaning av denna trötthet.

Så här ser alltså Trollmors liv ut, i snabbskiss:
1) Är singelmamma till en aktiv 4½-åring.
2) Jobbar , 80 %, på ett jobb som kräver en hel del, och där vissa kvällar och helger ingår (utan sådant som helgersättning eller kvalificerad övertid...)
3) Är styrelseledamot i en adoptivförening
4) Är redaktör för en liten söt medlemstidning och hjälper till med en annan
5) Är styrelseledamot i en partiförening
6) Har ett par politiska uppdrag
7) Försöker plugga in litet gamla universitetskurser

Hmmmm.... Med den mentala stress jobbet innebär, ett småkrassligt Troll som ställer om kost och har mycket småbehandlingar, samt förvisad till det inre av Sibirien rent socialt... Jag kanske borde se över mitt liv en aning? Och rensa litet, litet grand, kanske?

Och om någon undrar: Nej, jag gör inte allt detta när Trollet är vaket, det mesta förutom jobb görs efter åtta, då småtroll sover sött. Tider med Troll är inget vi rubbar på i onödan - Trollet ville förresten inte gå hem från dagens årsmöte...